Vilka medier ljuger mest?

22.10.2016 19:57

Publicerad 19 september 2016 kl 18.52

KOLUMN. Den konventionella pressen tar ställning mot populism, det vill säga svenska folkets uppfattningar och intressen, och söker istället göra en dygd av kårandans opportunism och moralism. Det förefaller tydligt att de alternativa, nya medierna i mycket högre grad står för de hyllade pressetiska idealen och har en viktig funktion att fylla, skriver Jan Tullberg.

 


1. Sant eller osant?


Mycket som media framför är sant, men det centrala är hur mycket som är osant. Lögn är också en bättre måttstock än mörkning. Misstag/lögn i etnisk rapportering hos konventionell respektive alternativa medier kan vara ett sätt att operationalisera och kvantifiera frågan om vem som är pålitligast. En vetenskaplig undersökning av förekomsten av direkta lögner i media vore ett bidrag till att fastställa hur det är med sanningshalten.

Min hypotes är att alternativmedia är mer sanningsenlig. Konventionell media har möjlighet att inte bara nyttja sin tidigare goodwill utan överutnyttja den. Detta missbruk minskar förtroendet på sikt, men kortsiktigt finns en möjlighet, och ”tillfället gör tjuven”. Alternativmedia saknar en initial goodwill och deras trovärdighet kräver inte bara att de pekar ut, utan att de pekar ut på ett rättvisande sätt. Det är i hög grad det som utgör deras existensberättigande och nisch på marknaden.

Journalister i konventionell media inte bara mörklägger, utan ljuger ofta på ett närmast patologiskt sätt i frågor som gäller muslimska terroristers etnicitet. SVT påstod att iraniern som utförde dådet i München ”är en artonårig tysk som är född och uppvuxen i Tyskland". Hans religiösa tro som manifesterades i skriket ”Allahu akbar” mörkades. Somaliern som knivhögg människor i London beskrivs i Aftonbladet enbart som ”norrman”. Journalisten förstår rimligtvis på ett förnuftsmässigt plan att försöket att mörklägga terroristens identitet inte kommer att lyckas. Men enskilda journalister vill inte framstå som svikare av den uppbyggliga lögnen. Andra får reda ut sanningen.

 

2. Vad är relevant?


All media kan välja intressefokus. Det är inte felaktigt att fokusera, eller att inte fokusera, på kriget i Syrien. Men det är ett problem om man väljer nyheter och synpunkter efter en egen agenda. Man kan ha sympatier, men allsidigheten kräver att man ger utrymme också åt det som inte överensstämmer med agendan. Skillnaden mellan fokus och agenda är inte knivskarp, men att sätta fokus på vissa frågor ursäktar inte att man bara publicerar nyheter som stöder den egna agendan och döljer de agendaproblematiska.

Om man skildrar konflikten mellan serber och kroater bör man inte endast notera serbers våld mot kroater utan också kroaternas våld mot serber. Vem som är värst är en empirisk fråga, inte något som kan lösas av postkolonial teori eller liknande funderingar. Detta kan tyckas elementärt, men relevansfrågan tolkas ofta partiskt.

Ett centralt problem är rekommendationen kring grupptillhörighet i de pressetiska publiceringsreglernas tionde paragraf. Den lyder: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politiska tillhörighet, religiösa åskådning eller sexuella läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.

Konventionella medier i Sverige använder av tradition relevanskriteriet på ett skevt sätt. Detta kan sammanfattas som att etniciteten anses relevant vid situationer med en svensk person som utövar våld mot en invandrare. Exemplet anses verifiera luftiga konspirationsteorier om rasism, underliggande rasistiska strukturer och så vidare. Vid en situation när en invandrare förgripit sig på en svensk anses däremot etniciteten vara irrelevant. Då det senare förhållandet är mycket mer vanligt förekommande så blir den generella mediebilden grovt missvisande.

Det är av stort samhällsintresse att uppmärksamma statistiska skillnader i kriminell benägenhet mellan olika grupper. Detta för att förhindra ökade motsättningar som följer av att problem förvrängs eller förnekas. Det är uppenbart att etnicitet är relevant i många konfliktsituationer. Bedömningar står på betydligt fastare mark om resonemangen bygger på statistik över grupptillhörighet och kriminellt beteende, än på spekulationer över personlig motivation som exempelvis ”hat”.

 

3. Konsekvensneutralitet


En populär avvikelse från konsekvensneutraliteten är ”att inte gynna SD”. Det var inte så att medierna smög med denna avvikelse, utan det blev allt vanligare att motivera sitt nyhetsurval med denna halvofficiella regel. Det som minskade användandet var inte en seger för journalister som värnade om konsekvensneutraliteten. Det bottnade snarare i en kritik att allt skrivande om ”att inte gynna SD” var något som kunde gynna SD. Rekommendation blev att media borde fortsätta med att tillämpa en skev agendajournalistik men tala mindre om sin agenda.

Flera skribenter i skriften ”Migrationen i medierna” noterar att det är lite si och så med konsekvensneutraliteten, men de har själva ingen starkare eller genomtänkt åsikt i frågan. Det är kanske helt i sin ordning att man hyllar ideal som man inte alls följer? Andreas Johansson Heinö skriver:

”Det är omöjligt att inte se att den tidigare så starka normen om konsekvensneutralitet påverkas. Min avsikt är inte att moralisera över detta. Kanske är det en önskvärd utveckling, måhända är den rent av nödvändig”.

Så slött och ointresserat bör man inte behandla en bärande etisk princip. Detta resonemang spårar ur ytterligare, han fortsätter:

”Det finns tveklöst övertygande argument för att inte vilja bekräfta rasistiska verklighetsbilder”.

Men regeln om att återge verkligheten sanningsenligt har naturligtvis inte en undantagsklausul för sådant som journalister ser som besvärande fakta och inte ”vill bekräfta”. Att man sätter etiketten ”rasistisk” på en verklighetsbild har naturligtvis ingen betydelse för om bilden är rättvisande eller felvisande.

En annan skribent, Björn Häger påstår att ”någon systematisk mörkläggning finns det inga belägg för”. Samtidigt erkänns att förfarandet är normalt, men kallas då inte systematisk mörkläggning, utan policy:

”Ofta formuleras det som att man skall undvika problematiseringar som kan underblåsa fördomar och främlingsfientlighet, vilket så klart kan vara i sin ordning. I alla fall i vissa situationer.”

Formuleringarna ”så klart ” och ”i alla fall i vissa situationer” visar på en ogenomtänkt och slafsig syn på principer för öppenhet och allsidighet.

Media ser i hög grad intersubjektiviteten i journalistkåren som ett kriterium på sanning och moral; journalisterna som kollektiv anses ha ett företräde före läsarna. ”Allmänheten är betydligt mer benägen än journalisterna att tycka att invandringen skall minska. Den är också mer rasistisk och främlingsfientlig” enligt Häger.

I en diktatur är åsiktsmonopol det normala, medan demokratier kännetecknas av en debatt pro et con. Den svenska attityden är att ogilla ”polarisering”. Man exkluderar därför alla som inte bidrar till allmän inkludering i den officiella mångkulturen genom att hålla tyst med sina kritiska åsikter. Journalisterna ser ett stort antal åsikter som illegitima och då gäller idén om öppenheten inte längre. Censurfrågan aktualiseras radikalt när inte mindre än 50 procent av journalisterna i Hägers studie anser att det är illegitimt att kritisera multikultur. Som i en valfri diktatur så hävdar systemlojala journalister att det råder yttrandefrihet – ja, yttrandefrihet för alla legitima åsikter. Den svenska journalistkårens demokratiska övertygelser ger mycket i övrigt att önska.

Gamla ideal som att avslöja maktens lögner är nu passé. Det gäller istället att bistå makten genom att stötta dess uppfostringsprojekt av ett rasistiskt och främlingsfientligt folk. Den konventionella pressen tar ställning mot populism, det vill säga svenska folkets uppfattningar och intressen; de söker istället göra en dygd av kårandans opportunism och moralism. Det förefaller tydligt att de alternativa medierna i mycket högre grad står för de hyllade pressetiska idealen och har en viktig funktion att fylla.

http://www.friatider.se/vilka-medier-ljuger-mest

 

Ämne: Vilka medier ljuger mest?

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar