Vi vänjer oss snabbt vid den brutala tonen

03.04.2016 16:17

”Många avstår från att anmäla för att inte oroa familjen. Andra fruktar en anmälan”

Gävlepolitikern Kerstin Stensson (S) fick nog av allt skitprat och misstänksamhet och avsade sig alla uppdrag i januari i år. ”Jag märkte hur jag förändrades. Jag har alltid tyckt om att gå ut men började stanna hemma. Jag ville inte träffa folk och riskera att bli påhoppad och få höra glåpord”, säger hon.

 

 

Kerstin Stensson har de flesta aldrig hört talas om och det är inte så konstigt.

Hon var fritidspolitiker i Gävle, ledamot i näringslivs- och arbetsmarknadsnämnden, styrelseledamot i bostadsbolaget Gavlegårdarna och nämndeman i förvaltningsrätten i Falun.

Hon var en av Sveriges 43 000 förtroendevalda politiker.

Hur länge är de så många?

 

Hur länge kommer normalt funtade, normalt känsliga människor att vilja ge av sin tid för allas vårt bästa, för att fatta beslut och styra i vardagen, i demokratins ofta trista tröskande av detaljer, planer, lagar, förordningar och där sällan en får bestämma. Kompromisser är det fria samhällets förutsättning.

 

Kerstin Stensson är inte med längre. Hon avsade sig alla uppdrag i januari. Hon fick nog av misstänksamhet och skitprat. När hon berättar låter det inte så farligt.

Bekanta frågade: Varför håller du på med politik, för att tjäna pengar? Någon la in en naken, skrevande kvinna på Kerstins Facebooksida: Är detta dina kompisar? Då vill jag vara med! Ett par tre gånger fick hon höra ”sossehora” när hon var på krogen. Sådana saker.

 

– Jag märkte hur jag förändrades. Jag har alltid tyckt om att gå ut men började stanna hemma. Jag ville inte träffa folk och riskera att bli påhoppad och få höra glåpord.

Hon var politiskt aktiv i ungdomen på 1980-talet. Då fanns inte alls den ... råheten, säger hon. Hon tog upp politiken igen för fem, sex år sedan, när barnen blivit stora.

– Bara under de åren kände jag att det blev hårdare.

Hon låter orolig i telefonen. Hon ber att få mitt nummer och ringer tillbaka för att försäkra sig om att jag verkligen är reporter på Aftonbladet. När jag svarar tänker jag: Så har det alltså gått i samhället där internet skulle skapa öppenhet och närhet mellan människor.

 

Många artiklar har publicerats om politiker som slutar på grund av hot och trakasserier. Det har blivit en del av vår vardag, precis som det blivit normalt att journalister mejlbombas och bespottas. Medan jag skriver detta kollar jag min mejl. ”Vi är allt fler som skrattar åt er och föraktar er!” står det i senaste brevet. ”Landsförrädare”, i ett jag fick i går.

 

Lena Micko, ordförande i samarbetsorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL), skrattar när jag frågar om hon själv utsattes för trakasserier när hon var social­demokratiskt kommunalråd i Linköping.

Vilken fråga!

Det värsta? Tegelstenar genom fönstren hemma. Döda råttor i brevlådan. Anonyma hotelse­brev? Självklart.

 

– Jag var ibland försiktigare i debatter med tanke på att det kunde komma trakasserier efteråt. Det vet jag fler som var.

 

Anders Knape, moderat, ordförande i kommunfullmäktige i Karlstad, säger att det finns politiker som inte längre vill gå på restaurang.

– Någon säger ”ursäkta mig” och knuffar till dem.

Knape talar också om djurdelar i brevlådor. Hundar, katter. Avföring.

– Många avstår från att anmäla för att inte oroa familjen, det har jag själv gjort. Andra fruktar att en anmälan ska trigga i gång ännu mer hat.

Jag ringer till politiker runt om i landet. Alla säger inte att de trakasserats. Men de flesta gör det.

– Senaste valrörelsen innehöll fler grova tillmälen och personliga påhopp än under hela min tidigare politiska karriär, säger Lars Stjernkvist, kommunalråd i Norrköping, före detta socialdemokratisk partisekreterare.

– Vissa perioder hade jag svårt att mobilisera lusten. Den måste man ha. Det måste vara roligt att träffa folk. Jag vill inte se dem som potentiella våldsverkare.

 

Det verbala våldet och hoten drabbar över hela spektrumet, från höger till vänster. Det kan handla om nedläggning av skolor och sjukhus, en byggnad som inte blir ungdomsgård, kriminella mc-gäng som kommuner försöker avhysa och naturligtvis flyktingar.

I höstas fick polisen rycka ut och skydda kommunalrådet Åsa Wiklund-Lång efter ett möte om asylboende i Valbo utanför Gävle.

 

Vad gör det med samhället när vi vänjer oss vid en brutalare ton i umgänget?

– Hatet riktar sig inte bara mot höga politiker och socialarbetare, som förr, utan även mot personal på skolor och vård­boenden när folk inte får som de vill, säger Patrik Vikström, säkerhets­koordinator i Karlstad kommun.

Kanske speglar hatet ett samhälle i stress och med växande klyftor. Kanske är det så enkelt att en råare ton föder en ännu råare ton. Det börjar med hat mot toppolitiker och fortsätter med hat mot dagisfröknar i Karlstad. Jag skrev att trakasserierna mot Kerstin Stensson i Gävle inte var så farliga. En sådan formulering visar bara en sak: hur snabbt referensramarna förändras och att vi vänjer oss.

Och hur blir fortsättningen? För dig och mig?

 

FAKTA

Unga mer utsatta

 

 Sverigedemokraterna är det parti som utsätts för mest hot och trakasserier.

 

 Nästan tre av tio för­troendevalda uppger att de har utsatts för trakasserier, hot eller våld i samband med sitt politiska ­uppdrag. År 2012 var motsvarande andel två av tio. Yngre för­troendevalda var mer utsatta än äldre.

 

 Andel händelser som polisanmäls är låg, 19 procent. Främsta skälet förtroendevalda anger till att de inte polis­anmäler är

att de inte tror att anmälan leder till något.

 

(Källa: Brottsförebyggande rådet, politikernas trygghetsundersökning 2015.)

 

Ämne: Vi vänjer oss snabbt vid den brutala tonen

När lokalpolitik fungerar värnar den närsamhället, skilj på den och rikspolitik

LegeNet | 03.04.2016

Skilj på rikspolitik dikterad av knapptryckardirigenter för olika globala intressen och lokalpolitik som när den fungerar som bäst värnar om närsamhället.

Ny kommentar