USA:s och NATO:s inblandning i Syrien

21.04.2017 22:34
38
9970
isis
http://www.vaken.se/usas-och-natos-inblandning-i-syrien/#
 

Den kanske tidigaste skådeplatsen av avdemokratisering var Syrien. Trogen till kolonialismens logik, styckade det imperialistiska Storbritannien och Frankrike upp och delade det Ottomanska imperiet för att installera mandatsystemet i förklädnad av Nationernas Förbund. Syrien föll under franskt styre och det blev självständigt från först 1946. Samtidigt som de var under fransk kontroll höll Syrien presidentval, varefter en vald regering (grundad på allmän manlig rösträtt) som leddes av Shukri al-Quwatly kom till makten under en femårsperiod med början i augusti 1943. Den syriska regeringen blev efter sin självständighet således konstitutionellt baserad på demokratisk grund. I mars 1949 utförde USA en statskupp mot al-Quwatly regering och installerade en militärdiktatur ledd av överste Hosni al-Zaim. Baserat på forskning från tidigare hemligstämplade dokument som nu finns tillgängliga är det ett väletablerat faktum att Stephen Meade, en CIA-agent, spelade en viktig roll i att organisera kuppen. Meade hade träffat al-Zaim minst sex gånger. För Miles Copland, en amerikansk diplomat i Damaskus, framstod al-Zaim som ”Amerikas pojke”.

USA avdemokratiserade Syrien eftersom al-Quwatlys demokratiska regering var nationalistisk och ovillig att dansa efter amerikanernas pipa. Han hade informerat Washington om att Syrien inte skulle anta någon politik som bestred landets säkerhet och suveränitet, även om ”det innebar att trotsa Amerika”. Bland flera mål ville USA att Syrien skulle uppfylla minst två, vilket överste al-Zaim med glädje gjorde. Han legitimerade Israel genom att underteckna ett vapenstillestånd och ratificera projektet TAPLINE (Trans-Arabian Pipeline Company), vilket tillåter ARAMCO (Arabian-American Oil Company) att pumpa Saudiarabiens olja genom Syrien till Medelhavet. Det syriska parlamentet hade tidigare avvisat båda dessa krav, enligt uppgift på grund av, bland andra skäl, västligt och amerikanskt stöd för uppdelningen av Palestina samt skapelsen av och stödet för Israel under arabisk-israeliska kriget 1948. Från 1949, då al-Quwatlys demokratiska regering vräktes, till 1955 organiserades fem statskupper. Grunderna för de-demokratiseringen av Syrien kunde inte ha varit starkare.

Två år senare, i februari 1957 uppmanade Sovjetunionen till en gemensam deklaration av USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike att de alla kommer att avstå från bruk av våld och inblandning i Mellanösternländers inre angelägenheter. De kräver också ett embargo på vapenleveranser till regionen, tillbakadragandet av alla utländska trupper, likviderandet av alla utländska baser och att på en konferens nå en allmän uppgörelse angående Mellanöstern. USA, Storbritannien och Frankrike vägrar allihop. Augusti – Ett annat CIA-organiserat kuppförsök omkullkastas då syriska befälhavare mutade av CIA berättar för Syriens underrättelsechef om planerna och överlämnar sina mutbelopp till honom samtidigt. De berörda CIA-agenterna utvisas sen. September – USA skickar Sjätte Flottan till Medelhavet och vapen med annan militär utrustning till Jordanien, Libanon, Irak, Turkiet och Saudiarabien. USA förmår också Turkiet att förflytta 50 000 trupper till gränsen mot Syrien. USA försöker uppenbarligen övertala Syrien till att bruka våld för att motivera ett militärt ingrepp. Som svar skickar Sovjetunionen fartyg med vapen till Syrien, Egypten och Yemen. Oavsett nappar Syrien inte på betet och andra arabstater vägrar att backa den amerikanska retoriken om att Syrien skulle vara ett hot och sovjetisk satellitstat.

Brittiska handlingar visar hur Harold Macmillan år 1957 med president Dwight Eisenhower godkände en gemensam plan av CIA och MI6 för att iscensätta falska gränsincidenter som en ursäkt för att västvänliga grannländer till Syrien skulle invadera landet, sedan skulle de mörda det mest inflytelserika triumviratet i Damaskus. Planerna som var skrämmande uppriktiga i sin diskussion, upptäcktes i Duncan Sandys privata papper, herr Macmillans försvarsminister, av Matthew Jones, en student i internationell historia vid Royal Holloway, University of London. Rapporten menade att när den nödvändiga graden av rädsla hade skapats skulle gränsincidenter och sammandrabbningar längs gränsen arrangeras för att ge en orsak för irakiskt och jordanskt militärangrepp. Syrien måste ”framstå som sponsor för komplotter, sabotage och våld riktat mot angränsande regimer”, enligt rapporten. ”CIA och SIS [M16] bör använda sina kunskaper om både psykologiska och militära områden för att öka spänningen.” Det innebar verksamhet i Jordanien, Irak och Libanon, i form av ”sabotage, nationella konspirationer och olika brutaliteter” att skylla på Damaskus. Planen kallade för finansiering av en ”Befria Syrien-kommittén” och beväpnandet av ”politiska fraktioner med paramilitär eller annan agerande kapacitet” inom Syrien. CIA och MI6 skulle framkalla interna uppror, till exempel bland druser i söder, hjälpa till att befria politiska fångar hållna i Mezzefängelset, och uppröra Muslimska brödraskapet i Damaskus. Planen sattes aldrig i bruk, främst på grund av att Syriens arabiska grannar inte kunde förmås att vidta åtgärder och att en attack från Turkiet enbart ansågs vara oacceptabelt.

Den syriska ”revolutionen” började på riktigt i mars 2011 när striderna bröt ut i den relativt lilla staden Daraa på den jordanska gränsen, snarare än i stora städer som Damascu eller Homs. Sedan dess har de etablerade medierna systematiskt presenterad missvisande bilder på de regeringsfientliga demonstrationernas storlek och förlitat sig på partiska rapporter om omkomna. Till exempel refererade nästan alla de första rapporterna om striderna i Daraa i mars till polisens attacker på ”anti-regerings”-demonstranter. Men andra rapporter pekar på att fler poliser dödats än demonstranter. Så vem, exakt, i denna påstått ”fredliga demonstration” kunde skjuta och döda 7 poliser? Så som det har rapporterats av israeliska nyhetskällor. Al-Jazeera rapporterade också att demonstranterna brände Baathpartiets huvudkontor, och domstolshuset i Darra, åter andra rapporter sade att demonstranterna också attackerade kommunikationscentrum och rikslasarettet. Vad exakt var det för svar man förväntade sig av den syriska regeringen? Efter att ha sett hur amerikanska polisen gör mot verkligt fredliga demonstranter, såsom Occupy Wall Street, kan vi bara föreställa oss vad den amerikanska regeringen skulle göra om amerikanska poliser besköts av demonstranter.

Precis som i Libyen, där ett inbördeskrig som utkämpades mellan en desperat regim och väststödda militanta islamister felaktigt porträtterades som ett folkmord utfört mot ”prodemokratiska” demonstranter för att lägga grunden till ännu ett krystat ”humanitärt” krig. Trots att västerländska medier förhindras att komma in i Syrien och därför inte kan bekräfta rapporter om hundratals mord utförda av säkerhetsstyrkor lojala till syriske presidenten Bashar al-Assad, nämns korniga och ofta misstolkade YouTube-videor som bevis för att Assad övervakar ett brutalt tillslag mot demonstrerande demokratiaktivister. Även om det inte finns någon tvekan om att visa syrier jagas av Assads säkerhetsstyrkor börjar västerländsk medias karaktäriserande av dem som ”prodemokratiska demonstranter” visa på en slående likhet med hur militanta libyer, med hjälp av Al-Qaidaterrorister, skildras som ”oskyldiga demonstranter” av global etablerad media även när de beslagtog pansarvagnar, flög stridsflygplan och bar raketgevär.

Sen utbrottet av de händelser som kastat en mörk skugga över Syrien står två tolkningar i opposition till varandra: i västs och deras Gulfallierades ögon krossade regimen en folklig revolution i ett blodbad, medans för Syrien och deras BRICS-allierade, överfölls landet av väpnade grupper som kom utifrån. För att belysa dessa händelser skapade Arabförbundet en observatörgrupp sammansatt av personer utsedda av varje medlemsstat (utom Libanon, som avböjt att delta). Denna mångfald av experter utgjorde en garanti mot eventuell manipulation av resultatet, deras antal (över 160) och deras uppdrags varaktighet (en månad) skulle ge en mycket bredare bild än vad som visats tidigare. Hittills kan ingen annan part hävda att de har genomfört en lika omfattande och noggrann undersökning och kan därför inte göra anspråk på att veta mer om situationen i Syrien.

Arabförbundets ministerkommitté, som ansvarar för att övervaka den Arabiska Planen som består av fem förbundsmedlemmar av de 22 (Algeriet, Egypten, Oman, Qatar, Sudan) ratificerade observatörgruppens rapporter med 4 röster mot 1 (Qatars) och beslutade att förlänga uppdraget med en månad. Problemet är att rapporten bekräftar den syriska regeringens version av händelseförloppet och omkullkastade de västliga staternas och Gulfmonarkiernas beskrivning. Framförallt visar rapporten att det inte skedde några dödliga ingrepp mot fredliga demonstranter och att alla Damaskus åtaganden noga hedrats. Det bekräftar också det viktiga faktum att landet är i klorna på väpnade grupper som ansvarar för hundratals dödsfall bland syriska civila och tusentals bland militären, samt för hundratals terrorhandlingar och sabotage.

Deras rapport med titeln ”Rapport från chefen för Arabförbundets observatörsgrupp till Syrien, från december 24, 2011 till 18 Januari 2012”. Rapporten erkänner existensen av ”en väpnad enhet” inblandad i slakt av civila och poliser samt i genomförandet av terrorhandlingar, vilket i sin tur har bidragit till att orsaka åtgärder av regeringens styrkor. Rapporten hänvisar till ”väpnade oppositionsgrupper” samt till ”Fria Syriska Armén”, som båda två, enligt AL Mission , är medskyldiga i avsiktlig slakt av oskyldiga civila: ”I vissa områden, reagerade den väpnade enhet genom att attackera syriska säkerhetsstyrkor och medborgare, vilket regeringen besvarade med ytterligare våld. I slutändan fick oskyldiga medborgare betala priset för dessa åtgärder med liv och lem. ”I Homs, Idlib och Hama, bevittnade observatörgruppen våld mot regeringsstyrkor och civila som resulterade i flera dödsfall och skador. Exempel på dessa handlingar inkluderar bombningen av en civil buss vilket dödade åtta personer och skadade andra, inklusive kvinnor och barn, samt bombningen av ett tåg med dieselolja. I en annan incident i Homs, sprängdes en polisbuss och dödade två poliser. En bränsleledning och några små broar bombades även.”

I april 2011 sände syriska statliga televisionen tre mäns vittnesmål vilka gripits misstänkta för inblandning i attacker på civila och syriska säkerhetsstyrkor. Anas al-Kanj, som presenterade sig som chef för en ”väpnad terrorgrupp” hörs säga i en inspelad sändning att han fick ”vapen och pengar” av libanesiska ledamoten Jamal Jarrah via en mellanhand, Ahmad al-Uda, som identifierade sig som medlem av det, i Syrien förbjudna, Muslimska Brödraskapet. Kanj sa att han fått i uppdrag ”att uppmana människor till att protestera, i synnerhet utanför Ummayadmoskén i Damaskus” och i hetsprotesterande städerna Daraa, Latakia och Banias, att ”hetsa till protester för att störta regimen och att genomföra sabotage”. Agence France-Presse som hänvisade till Syriens tidning Ath-Thawra, sade att Kanj fick i uppdrag ”att öppna eld mot demonstranter i syfte att så oordning och leda människor till att tro att säkerhetsstyrkorna sköt på demonstranterna.”

Denna berättelse från Vatikanens nyhetstjänst Fides borde varna oss mot alla mediala ansträngningar till att förenkla den syriska konflikten som en ”folklig resning” mot Assad. Redan i början av april 2012 varnade Moder Agnes-Mariam de la Croix av St. James kloster om att rebellernas övergrepp ”återförpackas i både arabiska och västerländska mediers korrespondens som regimens illdåd. Hon nämner fallet kring en massaker i Khalidiya kvarter i Homs. Enligt en utredning publicerad på franska på klostrets hemsida, samlade rebellerna kristna och alawitiska gisslan i en byggnad i Khalidiya och sprängde byggnaden med dynamit. De skyllde sen brottet på den reguljära syriska armén. ”Även om denna handling har skyllts på den reguljära armén. . . är bevis och vittnesmål obestridliga: Det var en operation utförd av väpnade grupper anslutna till oppositionen,” skrev Moder Agnes-Mariam.

En högt uppsatt brittisk journalist, Alex Thomson har hävdat att syriska rebeller försökte leda honom och hans team till en dödsfälla så att de skulle dödas av skottlossning från regeringsstyrkorna i ett försök att misskreditera Assadregimen.

Thomson sa att han, hans chaufför, en översättare och två andra journalister försökte att återgå till regeringens sida när deras rebelleskort ledde dem in i vad han beskrev som en återvändsgränd i mitten av en ”fri eldzon”. ”Plötsligt dyker fyra män upp i en svart bil och uppmanar oss att följa dem. Vi rör oss ut bakom dem,” återberättar han. ”Vi leds en annan väg. Vi leds faktiskt rakt in i en fri eldzon. Tillsagda av Fria Syriska Armén att följa en väg som blockerades i mitten av ingenmansland. ”Jag är ganska klart medveten om att rebellerna arrangerade för oss att skjutas av den syriska armén,” skrev han i ett blogginlägg på Channel 4:s hemsida. Han sa att deras död orsakad av president Bashar al-Assads styrkor skulle ha skapat sympati för rebellernas sak. ”Döda journos är dåligt för Damaskus,” sa han. ”De sa: ‘Åk till vänster’ Vägen var helt blockerad 50 meter längre fram. De måste ha känt till det.”

Human Rights Watch (HRW) har medgett att den syriska oppositionen ”Fria Syriska Armén” faktiskt genomfört omfattande och systematiska övergrepp inklusive kidnappning, tortyr och mord på både säkerhetsstyrkor och civila. HRW:s rapport med titeln ”Syrien: väpnade oppositionsgrupper begår övergrepp” är uppdelad i tre delar; kidnappning, tortyr och avrättningar. Medan rapporten försöker att fokusera främst på illdåd som utförts mot säkerhetsstyrkor och regeringsanhängare nämns även civila offer. I kategorin ”avrättningar” beskriver HRW:s rapport den syriska oppositionens praxis att samla in misstänkta och döda dem utan rättegång, i allmänhet genom att tortera fram tvångsbekännelser. Andra avrättas helt enkelt som repressalier utan att ens nämna några uppenbara överträdelser utöver misstänkta anknytningar.

Dessutom har terrororganisationer såsom al Qaidas Libyska Islamistiska Kampgrupp (LIFG), som nyligen beväpnades, stöddes, och bokstavligen gavs kontroll över Libyen av NATO, offentligt träffat ledarna för ”Fria Syriska Armén” (FSA) och utlovat vapen, kontanter och trupper, vilket rapporterades av The Daily Telegraph 27 november 2011.

HRW:s rapport påvisar att Syriens opposition, liksom de NATO-stödda rebellerna i Libyen, är lag- och principlösa sekteristiska extremister. De är långt ifrån ”demokratiaktivister” eller ”obeväpnade och hjälplösa civila” och mycket långt från att vara ”offer” för ett oproportionerligt bruk av våld. I inledningsskedet av Syriens sociala oro, täckte den alternativa median systematiskt våld som oppositionen begagnade sig av, från vandalism och mordbrand, krypskytts- och bombattacker till ett nu fullt utvecklat väpnat uppror. Det står klart nu, eftersom även komplexet Wall Street-London måste erkänna att Syriens motstånd har motverkats av syriska säkerhetsstyrkor p.g.a. behovet att återställa ordningen, inte för att tysta laglydiga politiskt oliktänkande.

Nyheter om HRW:s rapport har dämpats, varvid de flesta mediaföretagen väljer att tona ner, förvrida eller fördunkla de verkliga konsekvenserna av de krigsförbrytelser som begåtts av Syriens motstånd. Konsekvenserna är att NATO, som leds av USA, Storbritannien, Frankrike och Turkiet samt deras proxy ”Arabförbundet” har stöttat torterare, kidnappare och massmördare. Detta bör inte komma som någon överraskning eftersom det bekräftas av medlemmar i Libyens lokala al-Qaidagren, den NATO-stödda Libyens Islamistiska Kampgrupp, som nu bokstavligen hjälper till att ledda den så kallade Fria syriska armén (FSA), Abdel Hakim Belhaj, följeslagare till Usama Bin Ladin, och historisk ledare för al-Qaida i Libyen och som blev militär guvernör i Tripoli genom NATO:s förtjänst, besökte den turkisk-syriska gränsen för att be FSA-militanter om vapen, kontanter, och soldater i november månad 2011. Mahdi al-Harati, vicechef för det militära rådet i Tripoli har även han gått samman med FSA tillsammans med minst 600 ”volontärer” från Al-Qaida i Libyen. Enligt Harati, har mer än 6.000 män från runt om hela Syrien anslutit sig till hans militära vinge Liwa al-Ummah i Syrien vars vinge nu är under FSAs paraply.

Från början stod USA direkt bakom oroligheterna i Syrien. I själva verket började USA:s engagemang för att destabilisera Syrien flera år innan den erkänt amerikanskt konstruerade arabiska våren. Som Washington Post rapporterade den 18 april 2011 har Utrikesdepartementet i Syrien i hemlighet finansierat hemliga politiska oppositionsgrupper och relaterade projekt, bland annat en satellit-TV-kanal som sänder regeringskritisk propaganda in i landet, enligt tidigare hemliga diplomatiska kanaler. Den Londonbaserade satellitkanalen, Barada TV, började sända i april 2009 men har trappat upp verksamheten för att täcka de massprotester i Syrien som är del av en gammal kampanj för att störta landets enväldige ledare, Bashar al-Assad. Barada TV är nära knuten till Rörelsen för Rättvisa och Utveckling, ett Londonbaserat nätverk av exilsyrier. Hemlighetsstämplade amerikanska diplomatiska källor visar att utrikesdepartementet har skickat så mycket som 6 miljoner dollar till gruppen sedan 2006 för att driva deras satellitkanal och finansiera andra verksamheter inom Syrien. Edgar Vasquez, en talesman för utrikesdepartementet sa att Mellanösterns Partnerskapsinitiativ har begärt 7,5 miljoner dollar för syriska program sedan 2005. En källa från ambassaden i Damaskus har dock ställt in siktet på ett mycket högre totalbelopp – ca 12 miljoner dollar – mellan 2005 och 2010. De amerikanska pengarna till syriska oppositionella profiler började strömma under president George W. Bush era när han på ett effektivt sätt frös de politiska banden med Damaskus 2005. Finansiellt stöd har fortsatt under president Obama, även medan hans administration ville bygga relationer med Assad.

NATO-trupper under täckmantel opererar redan olagligt i Syrien trots att de befälhavande regeringarna nekar, detta enligt en läckt rapport från en analytiker på mycket hög position. Informationen kommer från ett hackat mejl från den ledande privata amerikanska underrättelsetjänsten Stratfor, vars korrespondens har släppts av Wikileaks sedan 27:e februari 2012. Mejlet ser ut att vara från Reva Bhallas adress (bhalla@stratfor.com), bolagets chefanalytiker, avsedd för internt bruk, och detaljer ett konfidentiellt Pentagonmöte i december. Mötet sägs ha besökts av ledande analytiker från amerikanska flygvapnet och representanter från USA:s främsta allierade, Frankrike och Storbritannien.

Västmakterna har kategoriskt förnekat militär inblandning i Syriens interna konflikter, som de inte har något internationellt mandat för. Men informationen i mejlet ger en radikalt annorlunda bild av västländers aktivitet i Syrien. Författaren till mejlet uppger att amerikanska tjänstemän sa att ”SOF-förband [särskilda operativa styrkor] (förmodligen från USA, Storbritannien, Frankrike, Jordanien och Turkiet) redan är på plats, med fokus på rekuppdrag [spaning] och på att utbilda oppositionen.” Brevet rapporterar hur militära experter menar på att: ”idén är att ”hypotetiskt” sett utföra gerillaattacker, lönnmordsoffensiver, försök att bryta ryggen på Alawitekrafterna, framkalla kollaps inifrån.”

Amerikanska regeringstjänstemän begärde också att ett privat amerikanskt säkerhetsföretag kontaktade syrisk opposition i Turkiet för att se ”hur de kan hjälpa till i ett regimskifte,” berättade VD:n för ett av dessa företag för Stratfor i ett företagsmejl erhållet av Wikileaks och Al-Akhbar. James F. Smith, före detta chef för Blackwater, är för närvarande verkställande direktör för SCG International, ett privat bevakningsföretag med erfarenhet från Afghanistan, Irak och Libyen. I vad som verkar vara hans första mejl till Stratfor, förklarade Smith att hans ”bakgrund är i CIA” och hans företag består av ”f.d. medarbetare från DOD [Department of Defense], CIA och f.d. brottsbekämpande personal.” I ett mejl daterat 13 december 2011 till Stratfors vicepresident för terroristbekämpning Fred Burton, ett mejl som Burton delade med sig av till Stratfors förhörsledare, där hävdade Smith att ”[han] och Walid Phares (En libanesisk högervriden militant, israelvänlig propagandist och framstående islamofob) fick luftunderstöd av kongressledamoten Sue Myrick för att bekämpa syrisk opposition i Turkiet (icke-MB och icke-Qatar) på ett informationsuppdrag för kongressens räkning. ”I sitt mejl uppger Smith Burton att det ”sanna syftet” med ”informationsuppdraget” var att ta reda på hur de skulle ”hjälpa till med ett regimskifte.” Dessutom tillade mejlet att Smith syftade till att erbjuda ”sina tjänster för att skydda oppositionsmedlemmar, som han hade gjort när han opererade i Libyen.”

Syriska rebeller har bekräftat att främmande länder, däribland staterna i Väst, beväpnar dem för att bekämpa president Bashar al-Assads regering. Vid en internationell konferens i Tunisien om de syriska oroligheterna uppgav en syrisk oppositionskälla för Reuters den 24 februari, 2012 att flera länder förser beväpnade grupper i Syrien, vapen som smugglas in i landet. En f.d. anställd hos FBI, Sibel Edmonds, har sagt att NATO och amerikanska styrkor tränar syriska rebeller i den sydöstra turkiska staden Hakkari. Edmonds sa även att hon mottagit information från turkiska och amerikanska källor som indikerar att träningen av syriska oppositionsgrupper, ledda av den avhoppade syriska översten Riad al-Assad, startade i maj 2011, detta rapporterade den turkiska dagstidningen Milliyet. Edmonds lade även till att USA är involverade i att smuggla vapen in i Syrien från militärbasen Incirlik i Turkiet förutom att de även förser syriska rebeller med finansiell uppbackning.

Medan den syriska oppositionen vänder sig till att bruka bilbomber och siktar in sig på tätbefolkade stadskärnor med stora civila offer som följd, står det nu klart att Väst även backar upp en terrorkampanj. Syriens regering kunde inte med gott samvete dra tillbaka sina trupper från områden där terroristisk opposition opererar, särskilt inte nu när det bekräftats att denna opposition kidnappar, torterar och godtyckligt slaktar civila. Olyckligtvis vill inte FN kräva ett stopp på eller ens belysa västländers stöd till syriska rebeller och istället använda våld för att fortsätta med sina ursprungliga planer – etableringen av ”humanitära korridorer” och ”säkra zoner” av väpnade NATO-trupper. Från dessa etablerade zoner kan rebellerna fortsätta sin våldsoffensiv mot det syriska folket i jakt på att stycka och förstöra en suverän nationalstat, inte i linjer med ”internationell lag,” men i västländers imperialistiska intressen. Ropen om (hotande) massaker uppmuntrar också bruket av vad man skulle kunna kalla en ”Benghazigambit” – med påståenden om överhängande civila fara för att kortsluta diskussion och undersökning på internationell nivå, för att verka för en snabb militär lösning och sedan dra nytta av privilegiet att ”vinnarna skriver historien” som begraver alla spår av fel, skurkstreck och oärlighet från de godas sida.

 

Ämne: USA:s och NATO:s inblandning i Syrien

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar