Ur led är tiden: Ett kåseri om den politiska utvecklingen i Sverige

25.03.2017 16:25

Ur led är tiden: Ett kåseri om den politiska utvecklingen i Sverige

Publicerades 2017-03-14 

Bild: klassisk bild från ett svunnet Sverige.

1967

Nu har flickorna varit hemma, för Ester susa nyss förbi på cykeln” konstaterade Greta, vår grannfru, när mor energiskt trampade förbi, med våra nedtagna flygblad på pakethållaren.

I brukssamhället där hemmet låg fanns några anslagstavlor, en på bruket, en vid kyrkan och en vid stationen, som mor befriade från budskapet ”USA ut ur Vietnam” och ”Stöd FNL”. Till råga på allt hade vi utan lov klämt upp våra affischer mellan kyrkans plats och nykterhetslogens.

 Både jag och min syster var engagerade i vänsterns studentrörelse under ungdomsåren.

Min syster planerade för en resa till Kuba och skulle hjälpa Castro med sockerrören i landet som blivet befriat från det kapitalistiska oket. Något krångel uppstod dock med visum, så hon kom aldrig i väg, till fars och mors stora glädje.

 Jag gick på utbildning i Göteborg, men ägnade mycket tid inom vänsterns ungdomsförbund, där vi textade plakat och banderoller till nästa demonstration.

Känner Ni stanken från Enskilda banken”, ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer” ropade vi i kör och när vi hade värmt upp våra röstresurser tillräckligt, klämde vi i med ”Nicolain ska ha däng.”

Vi tågade glatt genom avenyn upp till Götaplatsen och var övertygade om att endast vi förfogade över lösningen till världens orättvisor.

Minns att jag fick bannor, när jag uteblev från tomatkastningen vid ambassadör Hollands besök, men med tio år i söndagsskola, sitter förbudet mot att kasta mat på någon, inbränt i ryggmärgen.

 1975

Jag nyktrade till redan 1975 och förstod plötsligt att allt hänger samman, inget är svart eller vitt utan grått i komplicerade mönster, som påverkar varandra.

Detta uppvaknande föranleddes av rymdforskning från det förhatliga Nasa, vars litiumceller blev bränsle i minipacemaker, vilket räddade livet på min nyfödda och svårt hjärtsjuka dotter.

Vänsterns självsäkra gossar oftast från bortskämd medelklass, försökte övertyga arbetarklassen om att bli globala marxister och få dem att upptäcka hur deras moral med Luther och Jantelag satte dem i klistret. Om allt detta gamla skräp kunde raseras, så skulle en ny värld etableras!

Framgången uteblev dock för mor hade fullt engagemang i kyrkan, Röda Korset och höll på med bullbaket till midsommarfesten och far strök näven på blåblusen, suckade och sa; de nyktrar nog till vad det lider.

Vilket de gjorde snabbt, efter avslutade studier var dock steget mycket kort till fiendesidan och banken luktade nu riktigt gott.

Att bli politiker kunde också bli en arena för berikning. Där grupptryck och ideologi snart fördunklade verkligheten.

Långt senare förstod jag att den så kallade Frankfurtskolan var vår inspirationskälla, som även i dag bidrar till politisk korrekthet hos våra mest renodlade vänsterliberaler.

Skolan uppstod i Frankfurt under 1930-talet av intellektuella, som ville bredda den marxistiska analysen in i samhällets alla vrår, för att så småningom nå fram till paradiset på jorden.

De var sura över att arbetarna inte förstod att slänga av sig det kapitalistiska oket och göra revolution.

Revolutionen måste hjälpas på traven, när tröga arbetare, som mor och far, struntade i idealen. Arbetarklassen respekterade i stället landet och lagen med kristna och traditionella ideal.

Frankfurtskolans män och kvinnor avfärdade den faktabaserade, objektiva forskningen och betraktade vetenskapen bara som ett verktyg i dåvarande politikers tjänst, de var kapitalets body guards.

Herbert Marcuse var en Frankfurtskolans stora tänkare, många var också judar, som fick fly till USA under kriget och därmed blev kulturmarxismen tongivande under kommande studentrevolter i USA och i Europa, som senare blev tak och väggar i dagens åsiktskorridor.

Tyvärr verkar det som alltför många makthavare ännu avfärdar forskningsresultat, som inte stämmer med ideologin. Forskare som inte kommer fram till korrekta resultat, brännmärks, ställs i skamvrån och betraktas som dörröppnare för nationalistiska och mörka krafter.

Den politiska eliten och vänstern verkar numera leva i symbios.

Kanske tappade vänstern sin kompassriktning när Berlinmuren föll ihop?

Arbetare, som mor och far skall nu talas till rätta under regeringens folkliga besök ute i landet, så att landsortsborna inte röstar fel vid nästa val.

En av de första som fick denna etablissemangsbehandling var pionjären/forskaren Ingrid Björkman, som hade gedigen erfarenhet av Ulands- och Sida arbete.

Men vad hjälper det, när fakta sätts på pränt som inte delar politikers uppfattning om migrationens berikning och lönsamhet. Tyvärr har Ingrid Björkmans efterföljare fått samma negativa behandling.

  Först trodde jag det var ett skämt, när jag läste om bibliotekarien på Ekerö, som vägrade köpa in ekonom Tino Sanandajis faktabok ”Massutmaningen,”trots god recension i Dagens Nyheter den 5 mars.

 Kan vi förvänta oss bokbål som nästa drag?

Förmodligen måste hårdare doningar till än att förbjuda både gamla och nya böcker, vars innehåll ständigt utsätts för deras röda pennor.

Pippis pappa negerkung, Tintin och Lilla Hjärtat var bara början till dagens utrensningsepidemi.

Att ta på sig dåtidens glasögon finns inte i dessa renhetsivrares fantasi. Där finns bara gränslösa drömmar, om öppet medborgarskap, full välfärd utan motprestation, ingen assimilering utan bara berikande mångkultur.

Svensk kultur, tradition, nationalstat ger vänstern rysningar. Rättigheter höjs upp, medan skyldigheter glöms bort.

Allt för många verkar ännu tro, precis som flera av mina patienter av utomeuropisk identitet

I Sverige får man bidrag, behöver inte arbeta.”

Den vite mannen i väst fick bli symbol för förtrycket av minoriteter, som kvinnor, barn, homosexuella och invandrare helst från främmande kulturer.

När dumheter utförs av dessa förtryckta var de alltid utan skuld. Denna överdrivna hänsyn i kulturrelativism har även eldat på kränkthetskulturen.

I dag går skiljelinjen åter mellan nationalister och globalister, som kan resa kors och tvärs runt jorden och kan utnyttja världens brister, ibland för egen vinning. Inom flyktingindustrin har många blivit miljonärer, ibland på undermåliga prestationer.

Samtidigt kan de se ner på oss andra, som inte förstår de visionära målen, när vi i vår vardag ser nyliberalismens orättvisor och den fria rörlighetens följder.

Min bror som är långtradarchaufför berättade för flera år sedan om kompisen som hängde död över ratten, knappt 50 år med fru och skolbarn hemma. Konkurrensen från polacken gjorde att konkursen närmade sig för hans lilla åkeri och en hjärtinfarkt tog hans liv.

Men om duktiga chaufförer är det ingen politiker som skriver, utgångspunkten är bara deras eget liv.

Det råder inget tvivel om att den ekonomiska utvecklingen i världen förbättras, men det få talar om är den orättvisa fördelningen. Undermåliga arbetsvillkor i låglöneländer döljs under storförtagens värdegrundsarbete, som få entreprenörer följer.

Att glömda arbetslösa inom industri och gruvnäring i USA valde Trump som president, borde ge mer självrannsakan än fördömanden, men förståelse för arbetar- och underklass är inget som utmärker dagens ledarskap, när föraktet från Frankfurtskolan lever kvar.

Eliten vill nu snabbt vända blad och bara se framåt, när flyktingpolitiken havererat, medan jag bara undrar vart mors gamla cykel tog vägen?

 Harriet Larsson

Skriver samhällskritiska inlägg på sin blogg ”Utanför åsiktskorridoren”

Ämne: Ur led är tiden: Ett kåseri om den politiska utvecklingen i Sverige

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar