Thomas Mattsson och renhållningen

03.01.2018 14:33
Thomas Mattsson – i åsiktsrenhållningens tjänst

Efter mina två krönikor ”Thomas Mattsson och skadeglädjen” och ”Thomas Mattsson och stoltheten” har Expressens chefredaktör Thomas Mattsson känt sig manad att kasta sig in i olika trådar på Twitter. Han gör det med en frenesi som vittnar om att debatten om uthängningar av och drev mot vanliga privatpersoner i Expressen är oerhört viktig för honom.

 

Tyvärr klarar han inte att bemöta mina krönikor.

 

Det går inte så bra att bemöta andra debattörer heller, och ingen av medias vanliga stridshingstar och vapenbröder sluter upp till stöd för honom. Varför är debatten viktig för honom? Det är inte solklart varför han ger sig in i den. Thomas Mattsson har påtagliga svårigheter att föra en saklig debatt med sakliga argument. Massiv och häftig kritik mot hans och Expressens brist på pressetik från en mängd debattörer bemöter han med svepande undanflykter och rigida, statiska formuleringar som inte har med ämnet att göra.

Det är uppenbart att han är pressad av mina och andras ifrågasättanden av hans bristande pressetik – och det ska han vara, eftersom Expressen under hans ledning vid upprepade tillfällen har gått så vilse som det är möjligt att komma i pressetikens yttersta träskmarker. Bättre än så här kan inte chefredaktören för Sveriges största hattidning. Det är oerhört avslöjande för alla som följer Twittertråden.

Här får vi dock intressant information om vad Thomas Mattsson anser vara en uppgift för svensk press.

 

 

Nu vet vi alltså att Thomas Mattsson anser att pressen ska ha en ”renhållande intention”. Vi får också veta att Mattsson med renhållning menar mediernas granskande uppdrag.

Detta är kärnfrågan: vilka ska medierna granska? Mediernas uppdrag är självklart att granska makten, inklusive sig själva. Gör medierna det? Nej. I varje fall ytterst sällan och nästan aldrig på ett sätt som verkligen utmanar och konfronterar den politiska makten och leder till politiska konsekvenser. Journalister är vindflöjlar som fraterniserar med makten oavsett vem eller vilka som för tillfället innehar den.

Under de senaste decennierna har allmänheten istället fått uppleva hur journalisterna grundligt sviker sitt granskande uppdrag och lierar sig och identifierar sig uppåt, med den politiska och övriga makten som de själva har kommit att bli en del av. Självklart har de inget intresse av att granska sig själva och bedriva självkritik, eftersom de delar samma politiskt korrekta åsikter och trampar omkring som lydiga och snälla barn på den värdegrund som politikerna har bestämt åt dem.

Journalister präglas i allmänhet dessutom av en stark och sektliknande kollegial skråanda. Den som avviker från journalistkollektivets tysta överenskommelse om hur en journalist ska vara ses som förrädare och drabbas av sektens förbannelse. Det aktar man sig noga för.

Svenska media med Expressen, Aftonbladet och public service i spetsen och alltmer benäget bistånd av Dagens Nyheter har under samma tidsrymd till stor del ägnat sina krafter åt att granska folket åt makten. Ett led i ”granskningen” är att placera vanliga privatpersoner med åsikter som avviker från journalisternas egna under stövelklacken. Därpå vrider man klacken ordentligt runt några varv tills man är säker på att ha fått full effekt, det vill säga ha krossat en människas liv.

Med åren har en synnerligen diversifierad pressetik utkristalliserat sig. Den går i korthet ut på att invandrade brottslingar – mördare, rånare, våldtäktsmän, narkotikabrottslingar – med alla medel ska skyddas från publicitet ”som kan väcka missaktning”. Pressetiken värnar landets allra farligaste brottslingars intressen gentemot en brottsutsatt allmänhet. Utövare av grov och våldsam kriminalitet anses vara en skyddsvärd grupp, i synnerhet om de är av utländsk härkomst. Allmänheten är det inte.

Det spelar ingen roll i vilken utsträckning den kriminelle själv har ägnat  sitt liv åt verksamhet som i sig väcker missaktning. I media ska han hållas skadeslös. Bilderna av honom (det är oftast en man) vitpixlas, signalement och namn publiceras inte. Allmänheten ska hållas ovetande om vilka personer de ska undvika att vara i närheten av.

Det kan vara praktiskt för till exempel unga kvinnor att veta vilka dömda våldtäktsmän de inte ska följa med hem, men det får de ingen information om i media.

Samma media som skyddar grova brottslingar och kallar det pressetik skyr däremot inga medel när det gäller att förfölja enskilda privatpersoner som har fräckheten att hysa ”fel” åsikter. Deras personuppgifter hackas, deras identiteter röjs, de hängs ut med namn och bilder på den offentliga skampåle som media reser. Deras brott: självständigt och kritiskt tänkande.

Thomas Mattsson skriver om medias renhållande funktion. Jag ska därför ge ett exempel på hur hans renhållning kan se ut i det fall som jag har mest insyn i, mitt eget.

 

Efter ett års upprepade, oannonserade hembesök av den frilansande Expoanknutna HBTQ-aktivisten Annika Hamrud och Dagens Nyheters agendareporter Niklas Orrenius röjdes min identitet av Annika Hamrud i Expressen den 2 september 2015. Hon offentliggjorde också min sjukdomshistoria och ifrågasatte mina (medicinskt utredda och fastställda) diagnoser. Att beskriva oliktänkande som psykiskt sjuka och otillräkneliga är en beprövad metod att tysta och oskadliggöra dissidenter som användes med framgång under Sovjetblockets 74-åriga historia, och här används alltså samma metod i ”liberala” Expressen.

På ett tidigt stadium av förföljelserna börjar jag ana att Hamrud och Orrenius samarbetar och har gjort upp något slags inbördes turordning för attackerna mot mig. De misstankarna bekräftas senare när Annika Hamrud reser land och rike kring och föreläser om vilket fantastiskt scoop det var att röja min identitet.

Hon berättar för åhörarna att hon och Niklas Orrenius är kompisar som hela tiden har haft kontakt med varandra och samarbetat om planläggningen och turerna i att ofreda mig vid mina olika bostäder. De arbetar på uppdrag av var sin tidning men har ett gemensamt mål: att röja min identitet offentligt, hänga ut mig och begå så effektiva karaktärsmord på mig att jag aldrig skriver en rad mer.

Alla pressetiska regler åsidosattes i publiceringen i Expressen. Notera att det gäller en person som aldrig har begått något brott eller ens någonsin varit brottsmisstänkt. Publiceringen torde vara unik i svensk press. Jag kan i varje fall inte erinra mig något liknande trots mer än ett halvsekels journalistisk erfarenhet och överblick.

Som om det inte vore tillräckligt i strid med all pressetik vidtar den ansvarige utgivaren Thomas Mattsson ytterligare en mycket anmärkningsvärd åtgärd. I samband med uthängningen av mig avpublicerar (raderar) han en krönika skriven av en av sina egna och mest kända medarbetare.

Ulf Nilsson, reporter på Expressen i 52 år

Expressens egen mångårige stjärnreporter Ulf Nilson, född 1933, skrev den 5 oktober 2010 en recension av min nyutgivna bok Världsmästarna, i form av en krönika där han varnade för att jag kan bli mördad om min identitet röjs.

Han skrev bland annat:

”Allt detta skriver ”Julia Caesar”, en kvinnlig journalist (eller är det en man?) som valt pseudonym av säkerhetsskäl. Ja: säkerhetsskäl, risken att bli attackerad, kanske mördad. För den som sysslar med frågor av det här slaget är Sverige ett farligt land – lite ofattbart för oss som visserligen växte upp under knappa förhållanden, men ändå i något som på många sätt var en idyll.”

Ulf Nilson slutade på Expressen 2015. Då hade han tjänat tidningen i 52 år.

Hans krönika skulle kunna utgöra ett bevis för att Thomas Mattsson och hans kulturchef Karin Olsson var väl medvetna om att de utsatte mig för livsfara när de röjde min identitet och publicerade flera bilder på mig. Om det hände mig något efter Expressens publicering skulle det se mycket illa ut. Därför avpublicerades Ulf Nilsons krönika.

Avpublicering är en mycket ovanlig åtgärd i svensk press. Detta är för mig det yttersta beviset för Thomas Mattssons totala avsaknad av heder och publicistisk integritet, och det skulle jag tycka även om hans raderingsiver innebar att utsätta någon annan än mig för livsfara.

Artikeln finns sparad på nätet och kan läsas här.

Jag utsattes mycket riktigt för hot efter det mediedrev som Expressens uthängning satte igång. Om detta skriver jag i den nyutkomna boken Priset (redaktör Karl-Olov Arnstberg):

”Efter uthängningen kommer hoten. Somliga per post. Andra på nätet.

”Ge mig julia caesars riktiga namn. Så ska vi se hur hon hanterar en riktig påhälsning” skriver en 28-årig göteborgare på Twitter.

”Ser jag hon julia caesar ska jag ge henne en armbåge i ansiktet tills det är mjukt som skumgummi, jävla ynkliga sd fitta.”

De journalister i gammelmedia som går till samfälld attack mot mig har en stab av människor, säkerhetsåtgärder och andra resurser bakom ryggen. Både DN och Expressen har egna jurister och säkerhetsavdelningar. Jag har ingenting.

Efter hoten kan jag inte bo kvar hemma. Polisen finns fem mil bort men lånar ut ett larm till mig så att jag snabbt kan nå dem. Jag packar en väska och flyttar runt och sover på olika ställen varje natt. Min trygghet är söndertrasad – av människor som inte tar minsta ansvar för vad de ställer till med. Det är en av de absolut värsta, mest uppslitande och traumatiska upplevelserna i mitt liv.”

Thomas Mattsson

Vilket ansvar tar Thomas Mattson för mord, misshandel och annat våld riktat mot dissidenter och föranlett av grovt omdömeslösa och hämndlystna publiceringar? Inget alls.

Samma dag som Expressen publicerar Annika Hamruds karaktärsmord på mig får tidningens kulturchef Karin Olsson fritt spelrum i inte mindre än fem tidningar inklusive Expressen.

Karin Olsson, kulturchef Expressen

När hon i fackförbundstidningen Journalisten får frågan om Expressens ansvar svarar hon:

”Alla hot och trakasserier är totalt förkastliga. Men det är en polisiär fråga. För oss handlade det om publicistisk bedömning. Vi anser att detta har ett stort allmänintresse.”

Den springande punkten i alla resonemang om pressetik är det så kallade allmänintresset. Det vill säga: hur viktig är en publicering för allmänhetens information? För det finns naturligtvis ingen generell regel som alltid är tillämpbar. Frågan måste avgöras från fall till fall.

Det är på den här punkten media, i synnerhet Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och ibland även Svenska Dagbladet visar sitt dåliga omdöme och sin bias. Eftersom allmänintresset är ett gummiband som legitimerar en högst elastisk nyhetsvärdering är bedömningen en mätare på medias publicistiska integritet. Även från den utgångspunkten är Expressens och Aftonbladets uthängningar av privatpersoner som skrivit anonyma kommentarer på nätet publicistiskt oförsvarliga.

Det rör sig om människor som inte är kända, inte företräder något politiskt parti eller intresseorganisation, som inte har en plattform, något inflytande eller någon position i samhället. Allmänhetens intresse av att bli informerad om att en okänd privatperson som skrivit kommentarer på nätet heter Kalle Larsson eller Ofelia Svensson och se foto på honom eller henne torde vara försumbart.

Därför konstruerar media ett allmänintresse i syfte att legitimera sina egna uthängningar och motivera att man ingriper i människors liv på ett sätt som kan leda till självmord eller andra ytterst tragiska följder. Som jag påpekade i min förra krönikaunderlättas den här hanteringen av att de praktiserande journalisterna med Thomas Mattsson i spetsen inte ser sina offer som människor. Om man kallar dem ”rasister” och ”näthatare” gör man dem till icke-människor, och med icke-människor kan man göra vad man vill.

En särskild källa till irritation för gårdagsmedias journalister är de, bland annat jag, som skriver under pseudonym eller publicerar sina inlägg anonymt. I Twittertrådarna avfärdar Thomas Mattsson gång på gång anonyma skribenter. Han och andra journalister har inga problem med osignerade ledare i gammelmedia men tål inte att alternativskribenter skriver under pseudonym för att skydda sig själva och sina anhöriga från hot och våld.

Journalister brukar säga att de ”vill veta vem de talar med”. Det vill de säkert, men framför allt vill de veta vem de kastar skit på men i likhet med Thomas Mattsson vägrar bemöta och släppa in på sina arenor. Det beror givetvis på att de ser meningsmotståndare som fiender som ska bekämpas och helst elimineras. Gammelmedia har själva startat ett mediekrig mot privatpersoner som har skaffat sig egna arenor i alternativmedia, och i ett krig är det viktigt att veta vem fienden är för att kunna göra en riskanalys och försöka utröna var på hotskalan han eller hon befinner sig.

Däremot ställer sig inte Thomas Mattson den viktiga och avgörande frågan varförmänniskor tvingas skriva anonymt. Varför gör någon det valet? Man gör det inte för att det är roligt, kan jag säga. Man gör det av tvingande skäl; för att skydda sina anhöriga och sig själv mot följderna av det sjuka debattklimat med angiveri och sociala avrättningar som Thomas Mattsson och hans kolleger har skapat, precis som Stasi och deras IM, Inoffizielle Mitarbeiter, gjorde i DDR. I dagens Sverige är anonymiteten nödvändig om man vill behålla sitt jobb, sina vänner, sina grannar, sina sociala sammanhang, sina uppdragsgivare.

Allt detta tycker Thomas Mattsson är legitimt att slå i spillror för människor som inte delar hans politiska åsikter eller inte uttrycker sin vrede på ett för honom godtagbart sätt. Att tycka annorlunda än han är i hans värld ett vida grövre brott än att vara delaktig i att förstöra ett land.

Med de stora och dramatiska förändringar av medielandskapet som internet och alternativmedia redan har inneburit och kommer att innebära kommer Mattsons och andra medieföreträdares maktplattformar att reduceras och omvandlas på ett sätt som få kan föreställa sig i dag.

Han vet det. Illa döljer han sin desperation.

 

Ämne: Thomas Mattsson och renhållningen

Thohas Mattsson Epressen sprider sin skit

MaxGrande | 05.01.2018


Han hade aldrig vunnit en skönhetstävling. Han är den/det han utstralar,
nämligen det han är.
Det alltjämt snabbaste sättet att avslöja en ful fisk är att föresla nagot gott i en församling.
Tva esoteriska axiom.

MaxGrande

Ny kommentar