Terroristernas nyttiga idioter på hemmaplan

18.06.2016 16:40

Varför blir vi så korkade efter ett terrordåd?

Johan Anderberg om att terroristernas ofrivilliga vänner jobbar i medierna och i riksdagen.

 

På förmiddagen den 24 mars 2015 hände någonting med ett flygplan som var på väg från Barcelona till Düsseldorf.

En halvtimme efter starten började planet, en Airbus från Germanwings med 150 personer ombord, tappa höjd. Kort därefter störtade planet in i en bergvägg i franska Alperna.

Ett terrordåd? Inte den här gången. I utredningarna efteråt visade det sig att andrepiloten lidit av en allvarlig depression och kraschat planet frivilligt efter att ha låst in sig i cockpit.

En ytterst lågmäld diskussion tog därefter fart i Tyskland och Frankrike om hur en liknande händelse skulle undvikas i framtiden: Var den tyska patientsekretessen för stark? Gick det att ändra dörrarna i flygplanen? Hade flygbolaget gjort tillräckliga psykologiska undersökningar?

Några idéer förkastades. Några idéer blev av. Ingen vet om en liknande händelse kommer att hända igen – men det är en rimlig gissning att risken åtminstone är lite mindre än den var dagen före den 24 mars förra året.

Det är värt att ha efterspelet till Germanwings-katastrofen i minnet när man åser den idiotfest – till vilken alla med ett twitterkonto är inbjuden – som just nu pågår i svensk offentlighet efter terrorattacken i Orlando.

 

LÄS MER: Jonas Gardell: "Vi får inte låta hatet segra"

 

Bisarra kontexter

Ett litet axplock: före detta riksdagsmannen Lars Beckman frågar sig på Twitter om "Margot Wallström anklagat polisen i Orlando för utomrättslig avrättning än?", Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg retweetar indignerat, en annan riksdagsman, Hanif Bali, påpekar i sin tur att samme Lindberg en gång försökte koppla ihop tankesmedjan Timbro med Anders Behring Breivik.

Det är lätt att undra vad de sysslar med, dessa offentligfinansierade twittrare och tidningsmän? Har de ingen målsman i närheten?

Tragiskt nog är det ingen unikt svensk företeelse att skohorna in varje terrordåd i en bisarr inrikespolitisk kontext.

Efter terrordådet i Bryssel började EU-motståndare i Storbritannien marknadsföra attacken som en anledning att lämna EU. Förespråkarna? De hävdade att dådet stärkte skälen att vara kvar.

 

Efter terrorattacken i Orlando började den amerikanska vänstern – som på en given signal – prata om vapenkontroll. Donald Trump upprepade sina påståenden om att Barack Obama varit för mesig mot radikal islamism.

 

Ändå liknar den amerikanska och brittiska debatten ett samtal – ibland. Tv-program som "Meet the Press" och "Face the Nation" lyckas hitta de få politiker och debattörer som fortfarande har hjärnloberna i behåll när de talar om terrorism.

Det går inte att säga samma sak om Sverige.

 

Här skriker kommentariatet i var sin välisolerad fyllecell. Den som öppnar celldörren på glänt får höra de välbekanta klyschorna från det senaste seminariet på Timbro eller ABF.

Det är nästan som om alla har färdigskrivna texter och tweets – redo att kablas ut så fort det smäller någonstans.

 

LÄS MER: Fristaden blev ett fängelse i Orlando

 

Passar in i strategin

Den svenska debiliteten hade väl varit okej – ett sidospår, en kuriositet, ett medialt tidsfördriv – om den inte hade varit så farlig.

För det självspelande piano som Hanif Bali, Anders Lindberg, Lars Beckman och många andra byggt, passar perfekt in i den strategi som den islamistiska terrorismen följt de senaste åren.
De tyckande svenskarna gör precis vad den islamistiska terrorns chefsideolog hoppades på.

 

I början av 2010 rapporterade amerikanska tidningar att Barack Obama placerat en man vid namn Anwar al-Awlaki på listan över personer som CIA eller amerikanska militären hade rätt att döda. Al-Awlaki var en lite annorlunda karaktär på dödslistan. Han var amerikansk medborgare, och påminde i vissa avseenden mer som en tänkare från Silicon Valley än som en av många hatpredikanter. Al-Awlaki hade nämligen en strategi: han ville att den globala kampen inte skulle luta sig mot en särskild grupp eller någon särskild person, som varit fallet med al-Qaida och Usama bin Ladin. Framför sig såg han något annat: en rörelse bortom ledare, kulturer och fasta organisationer.

 

För någon som läser rapporterna om al-Awlaki i efterhand är det som om han blivit lika påverkad av 00-talets teorier om social mobilisering och spridningsteorier som entreprenörer blev under den här tiden. Som om också han hade läst Chris Andersons och Malcolm Gladwells texter. Ett led i det arbetet blev ett engelskspråkigt "terrormagasin" som han startade tillsammans med annan amerikan, Samir Khan. Det fick namnet "Inspire" och spreds över nätet. Skjutningarna i Fort Hood 2009, kalsongbombaren samma år, Bostonbombarna 2013 – alla händelserna gick att knyta till al-Awlaki – antingen direkt eller genom hans inspiration. Den 30 september 2011 avfyrade två drönare missiler mot al-Awlakis bil. Både han och Samir Khan dog.

 

LÄS MER: Ny IS-video efter massakern i Orlando

 

Al-Awlaki levde vidare

Men de kommande åren skulle bli ett bevis på att al-Awlakis tankar hade hittat något: hans inspiration levde vidare. Redan 2012 avslöjade saudiska och västerländska underrättelsetjänster en plan att skicka ännu en kalsongbombare.I Paris, efter attacken mot Charlie Hebdo 2015, dök al-Awlakis namn plötsligt upp. I en telefonintervju mitt under jakten med tv-kanalen berättade en av Kouachibröderna att han agerade "på uppdrag" av al-Awlaki.Död eller levande – det spelade ingen roll. Forskaren och författaren JM Berger vid Brookings Institution menade att al-Awlakis material var noggrant producerade just för att vara "evergreen" – de skulle inte kännas daterade. Det skulle finnas för alltid på internet.För viktigare än al-Awlaki själv är just hans idé: Det handlar om att exploatera de västerländska demokratiernas inneboende svagheter och framför allt de mediala förutsägbarheterna. Det är lätt – och det är billigt.

 

LÄS MER: Svenska politiker om attentatet i Orlando

 

Israeliska förebilder

Enligt forskaren Clint Watts vid Foreign Policy Research Institute har ett av al-Qaidas största misstag varit att organisationen försökt sig på alldeles för svåra och komplicerade operationer. Det behövs inget spektakulärt anfall för att medierna ska tycka att det är spektakulärt. Här är paniken och polariseringen mycket närmare än så.I Boston och Paris har småskaliga, billiga attacker, influerade av "Inspire", åstadkommit vad al-Qaida har misslyckats med i över ett decennium, skrev han i en artikel förra året. För varje ny terrorattack blir den insikten extra plågsam. Vi i medierna är medskyldiga till att skapa nya incitament.

 

Men en demokrati vore inte en demokrati om den inte kunde komma med ett svar – en motidé.

 

Klarast har Barack Obama formulerat den. I en intervju med Jeffrey Goldberg i The Atlantic lanserade han begreppet "resilience" – som kan översättas till robusthet, motståndskraft eller återhämtningsförmåga. Obama nämner till exempel israelernas stoiska inställning till den dagliga terrorn som en förebild, och som en motsats till den hysteri som amerikaner och européer grips av vid varje terrordåd.

 

LÄS MER: "Framtiden hägrar bortom terrorn"

 

Politiskt inkorrekta idéer

Om man borrar sig ner i den israeliska strategin går den ut på att bygga upp något av en acceptans mot terrorism. Sedan länge har polisen som mål att rensa en bombplats inom fyra timmar. Allt för att livet ska återgå det till normala så fort som möjligt och att samhället inte ska förlamas av attackerna.

Det är en politiskt inkorrekt idé – i ordets rätta bemärkelse. Det är en tanke som inte får tänkas.

Den som i USA eller Sverige försöker lansera en djupare analys om terrorism kallas regelmässigt för apologet och anklagas för undfallenhet. Ve den som försöker gå emot den mediala paniken samt det obligatoriska höger-vänster-bråk som följer efter varje terrorattack.

 

Men det finns ingen naturlag som säger att den nyktra, värdefulla diskussion som världen hade efter Germanwingskraschen inte ska kunna ske bara för att en gärningsman hänvisar till IS före sitt dåd.

När det smäller – och det kommer att fortsätta smälla – har vi ett val.

Vill vi använda tillfället till att fortsätta det senaste twitterbråket?

 

Eller vill vi vara lite smartare än så?

Vill vi bli ett mer motståndskraftigt samhälle?

 

 

 

Ämne: Terroristernas nyttiga idioter på hemmaplan

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar