Sveriges desperata jakt på kolonier

05.09.2015 22:45

Sverige var en sorglig kolonialmakt – med stora pretentioner.

Herman Lindqvist visar i sin nya bok hur skojare och skrävlare samlades som flugor för att dra nytta av våra begär.

Här är de vilda planerna som aldrig blev av.

Klicka på kartan för att läsa mer. Svart=kolonier vi hade. Rött=planer som aldrig blev av.

 
 
 
 

 

I sjutton år höll svenska nybyggare ut i kolonin Nya Sverige i dagens Delaware, på USA:s östkust. Men intresset brast i hemlandet. Den fattiga lilla bosättningen togs enkelt över av holländarna 1655.

Också den lilla svenska besittningen i Afrika – vid Cabo Corso i dagens Ghana – försvann snart därefter, 1663. Där hade aldrig funnits fler än en handfull svenskar, det var en utpräglad handelsstation som bland annat sysslade med slavhandel.

Vid den här tiden var Sverige som störst, en stormakt i norra Europa. Sverige behärskade redan Finland, Estland, Lettland, de områden runt Finska viken som nu är Ryssland och flera områden i Tyskland. Freden i Roskilde 1658 hade gett Sverige Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän.

Krigen tog nästan allt fokus – men drömmen om ett kolonialvälde levde.

 

Sent på banan

Sverige var dock sent på banan, de flesta attraktiva platser var redan tingade av någon annan europeisk stormakt.

Kanske var det svagheten kombinerat med ett brinnande begär som gjorde Sverige attraktivt för allehanda dubiösa entreprenörer och skrävlare.

Herman Lindqvist beskriver i sin nya bok "Våra kolonier – de vi hade och de som aldrig blev av" de svenska beslutsfattarnas desperata jakt – som för en nutida betraktare ofta blir löjeväckande.

Ingen liten möjlighet var för osannolik för att övervägas, ingen tveksam skojare för opålitlig för att få sina förslag noggrant diskuterade av de svenska rådsherrarna.

Det svenska försöket att kolonisera Madagaskar är ett tydligt exempel.

 

Lovar 25 skepp

I juni 1718 anländer två engelsmän, William Morgan och Jean Monnery, till Strömstad med vidlyftiga löften.

De kan lova att piraterna på Madagaskar vill ge upp sina kaparliv och bli svenska medborgare. Om de tas under svenskt beskydd ska de betala en enorm summa om 500 000 pund och ansluta sina 25 skepp till kungens – en fördubbling av den svenska flottan.

Ostindiefararen Götheborg gjorde tre resor till Kina innan hon förliste 1745. Den här moderna kopian seglade till Kina 2005–2007. Originalskeppet var bestyckat med 30 kanoner. Ostindiefararna var en blandning mellan krigsfartyg och handelsfartyg – de behövde lasta mycket för att resorna skulle bli lönsamma, men också kunna försvara sin last.  Ostindiefararen Götheborg gjorde tre resor till Kina innan hon förliste 1745. Den här moderna kopian seglade till Kina 2005–2007. Originalskeppet var bestyckat med 30 kanoner. Ostindiefararna var en blandning mellan krigsfartyg och handelsfartyg – de behövde lasta mycket för att resorna skulle bli lönsamma, men också kunna försvara sin last.Foto: Roger LundstenInget tyder på att piraterna är så rika som påstås. Inget tyder heller på att engelsmännen har något som helst mandat att förhandla för piraterna, men de kommer överens med kung Karl XII. Alla piraterna välkomnas att flytta till Sverige och får bosätta sig var de vill. De som stannar på den lilla ön Sainte-Marie utanför Madagaskar får monopol på den svenska handeln med Afrika och Asien. Svenska flaggan ska hissas, Morgan ska bli guvernör och dessutom svensk adelsman.

Karl XII skjuts kort därefter i Norge, men den nya regeringen fortsätter med planerna.

 

Får sälja allt

Två av den svenska flottans fartyg löper ut 1721, men kommer aldrig längre än till spanska Cádiz. Engelsmännen som sluter upp med sina egna skepp förhalar och konstrar; de är panka och tvingar svenskarna att såväl sälja last som pantsätta gevär och krut.

Till slut seglar de helt enkelt iväg mot okänt mål – dock inte Madagaskar.

Svenskarna får snöpligt segla hem igen.

 

Fånge hos piraterna

Senare anmäler sig en kapten Spaak. Han låter förstå att om han får ett enda bestyckat fartyg, så ska han snart återvända till Sverige med 40 fartyg och 1000 tunnor guld – ett värde som skulle överstiga alla statens utgifter under flera år.

Den uppenbara orimligheten avskräcker inte de svenska rådsherrarna. Inte heller att Spaak, som säger sig ha varit fången hos piraterna, förklarar att de gärna vill komma under svenskt beskydd eftersom de är "betagna av vördnad för Högsalig Hans Majestät".

Sekreta utskottet beslutar att bilda ett företag för att finansiera projektet. 141 aktier tecknas à 500 daler silvermynt, men målet på 150 nås inte och det hela går i stöpet.

 

Portugisen var tysk

Under Gustav III:s tid vid makten dyker en annan man upp på den svenska ambassaden i Paris. Han säger sig vara portugis och presenterar sig som Gonzales Baretto. Han har kunskap om en hemlig ö, någonstans mellan Kapstaden och Indonesien, som han nu vill erbjuda Sverige som koloni.

Gustav III (till vänster) och hans två bröder prins Adolf Fredrik och prins Karl, som senare blev Karl XIII.  Gustav III (till vänster) och hans två bröder prins Adolf Fredrik och prins Karl, som senare blev Karl XIII.
Det osannolika scenariot till trots bjuds han prompt till Stockholm på kungens bekostnad. Det visar sig snart att han i själva verket är tysk och heter Wilhelm Bolt. Inte heller detta avskräcker kungen – Svenska ostindiska kompaniet skulle behöva en egen ö på vägen till Kina och Indien. Sverige lovar att ställa två fregatter och ett handelsfartyg till Bolts förfogande. Den hemliga ön – som nu kallades Boltholm – förblir dock oupptäckt och okoloniserad, Sveriges krig med Ryssland kommer emellan.

 

Ämne: Sveriges desperata jakt på kolonier

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar