Svensk skola och finsk

05.04.2014 19:26

För inte så många decennier sedan kalkerades den finska grundskolan på den svenska. Och det rakt av. Men sedan millennieskiftet har den finska skolan i PISA-sammanhanget trätt fram som EU-bäst på såväl kunskaper som likvärdighet.

Samtidigt som det hos oss bara gått utför när det gäller såväl kunskaper som likvärdighet. De svenska skolorna har blivit alltmer olika för varje år som gått. Det finns skolor där 100 % lämnar nian med gymnasiebehörighet. Men det finns också skolor där bara 50 % och inte ens det lämnar nian med gymnasiebehörighet.

Det är inte särskilt svårt att förstå hur det kunnat bli så här. Om en skola i flera decennier blir allt mindre skola i den meningen att lärarna i allt mindre utsträckning jobbar som kunskapsförmedlare och man efter detta öppnar för ett fritt skolval och ett eget skolshoppande, så är det inte konstigt om många då nappar på den möjligheten. Och det är just det förloppet vi haft i Sverige.

Det började med 1970-talets så kallade flumskola, som hade ambitionen att skapa en ”ny” människa. För vem det kan vara ett jobb vet jag inte - något slags ingenjör? - men jag vet att det aldrig varit ett lärarjobb och att det aldrig kan bli ett lärarjobb, om det är en kunskapsförmedlare man vill ha.

Men denna flumtrend präglade också 1980-talet och kulminerade väl först med den nya lärarutbildningen 2001 och dess föreställning om en universallärare som skulle kunna jobba i alla skolans klasser från den första till den sista.

Men innan dess hade vi de stora avregleringarna kring 1990 som gjorde lärarna till ett slags diversearbetare i arbetsgivarens händer. En diversearbetarroll som sedan byggdes ut med den uppgift att ”sälja” skolan som kom med den så kallade skolpengen och det skolshoppande, som med dess hjälp drog i gång på allvar vid millennieskiftet.

Vi kan alltså tala om tre steg i avprofessionaliseringen av den svenska lärarkåren, en avprofessionalisering som inte alls har drabbat den finska lärarkåren. De finska lärarna har hela denna tid kunnat fortsätta att till 100 % satsa på kunskapsförmedling. Inte något flummande om någon ”ny” människa här inte och inte heller några svenska diversearbetarskapande avregleringar.

Och när man inte heller köpt det svenska ”sälj”-tänket så behöver den finske läraren inte heller lägga ned en massa arbete på att marknadsföra sin skola. Lika litet som han/hon till skillnad från sin svenska kollega behöver lägga ned en massa arbete på att hålla ”sina” skolshopparkunder på gott humör. Några sådan finns ju inte i det finska konceptet. Det är det som är innebörden i det finska nejet till vårt ”sälj”-tänk.

Ingen finsk skolpeng alltså men fritt skolval har man. En frihet som väldigt få hittills har utnyttjat av den enkla anledningen att alla skolor hittills haft ungefär samma höga kvalitet.

Men här finns kanske då också den finska skolans akilleshäl. För vad händer om man inte lyckas hålla uppe denna likvärdighet längre? Nåja, där är vi inte idag och det bästa måttet på skillnaden mellan den finska och den svenska skolan idag får man kanske om man tittar på intresset för att bli lärare.

I Finland brukar det vara upp mot tio sökande till varje utbildningsplats. Hos oss får vi vara glada om det blir en .eller två. Så som våra politiker har ställt till det med den svenska skolan förstår jag detta ointresse. Men ännu värre är dessa politikers handfallenhet inför vad de ställt till med. 

De har släppt ut anden ur flaskan men till skillnad från hjälten i den gamla ”Tusen och en natt”-sagan, så har de ingen aning om hur de skall få den tillbaka i flaskan igen.

Bo Persson, Piteå

http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=1798