Supervalåret räckte inte för att ge Sverige en stabil regering

02.01.2015 19:27
 

 

 

"Vi är ju vana vid att ni är så stabila och förnuftiga, inte som resten av världen", tillade Cleese.

 

Det var tyvärr inte enda exemplet på hur Sverige hånades av omvärlden i år.

 

Stefan Löfven lät sig smickras av att få uppträda i en av USA:s populäraste tv-shower - The Daily show. Han skulle där ge litet råd till USA:s hopplöst polariserade partier om samarbete. Men när intervjun sändes hade Löfvens budget hunnit fällas, så hans tips om hur man samarbetar i politiken, vändes mot honom. Ungefär: Ska han säga som inte ens fick igenom sin ekonomiska politik.

 

2014 var det stora supervalåret med fyra val. Ändå visar det sig att det antalet inte räckte för att ge Sverige en stabil regering.

 

Så nog var det ett extraordinärt valår. Men super? Nja.

 

Men spännande var det allt. Det började ju med ett dramatiskt resultat i EU-valet. Två nya partier tog sig in i EU-parlamentet: SD, vilket inte var särskilt oväntat, men att Fi kom in var lite av en skräll. Dessutom gjorde MP ett kanonval med 15,4 procent av rösterna. Partiet blev till och med större än det ledande regeringspartiet - Moderaterna som bara fick 13,6 procent. Ett resultat som var sämre än Bo Lundgrens riksdagsval 2002.

 

Trots eller tack vare att partiet i slutskedet av valrörelsen gjorde vad som nog valstrategerna såg som en toppning av laget. Den tunga innertrion Fredrik Reinfeldt-Carl Bildt-Anders Borg uppträdde tillsammans i slutspurten. Det är inte givet att det var någon fördel i ett val som dominerades av mjuka frågor som miljö, jämställdhet och djurskydd.

Enda borgerliga glädjeämnet var nog att Annie Lööf reste sig ur den politiska depression som hennes parti befunnit sig i sen hon valdes. Tack vare ett proklamerat fläskkrig mot Danmark, fick hon medvind.

 

Stefan Löfven.Stefan Löfven.Foto: Suvad Mrkonjic

Men nog såg det ganska så kört ut för alliansen inför riksdagsvalet. Och kört visade det sig ju vara. Men ändå långt jämnare än opinionssiffrorna tidigare tydde på.

En förklaring är förstås att det är andra frågor som styr ett riksdagsval. Men också att statsministerkandidaten Stefan Löfven avslöjade sin politiska orutin gång på gång. Som när han i Expressens partiledardebatt inte riktigt kunde bestämma sig för om han skulle räcka upp en Ja eller Nej-skylt på frågan om nya kärnkraftsreaktorer ska tillåtas. Eller när han uppfattades som alltför brysk när Annie Lööf ville överlämna något så harmlöst som en prognos över energiförbrukningen.

 

Statsministern, Fredrik Reinfeldt, dominerade valrörelsen genom ett tal där han uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan för flyktingar. Om det gagnade eller skadade hans parti är svårt att säga. Han fick mycken goodwill för talet. Men hans parti gjorde ett uselt val. Backade så där 7 procentenheter. Och på valnatten meddelade han, precis som Göran Persson 2006, att han inte tänker leda sitt parti på dess fortsatta resa. Inte heller Anders Borg hade lust att delta på ett oppositionståg, så vips hade alliansen förlorat sina två främsta galjonsfigurer.

 

Den tredje - Carl Bildt - har inte gjort motsvarande deklaration eller vägval, men eftersom det inte blir något nyval, så det finns det ingen comeback-chans förrän tidigast 2018. Då är Bildt 69 år.

 

Carl Bildt.Carl Bildt.Foto: Pontus Höök

Den nya tvåpartiregeringen har haft en besvärlig seglats sen tillträdet. Mest motvind har de Gröna fångat upp. Statsråd efter statsråd hamnade i blåsväder. Men också politiska bakslag. Det största är ju att partiet tvingades gå med på återstart av Förbifart Stockholm.

Ändå är förstås den mest förödande motgången kollektiv för de två regeringspartierna - budgetnederlaget.

Det kunde ha blivit dess sorti. Man får intrycket att alliansen var beredd att ta över, om den fått chansen. Dess budget hade ju gått igenom.

Men Stefan Löfven förekom de borgerliga med vad som kunde se ut som ett smart politiska initiativ - att utlysa nyval.

 

Det tog den ledarlösa alliansen på sängen. Löfvens parti och SD tycks också vara de enda partier som tjänade opinionsmässigt på det parlamentariska kaos Sverige hamnade i. Men det hjälpte inte, allt eftersom tiden gick blev extra valet mer och mer ifrågasatt. Det fanns inget som tydde på att det skulle ändra det parlamentariska dödläget.

Med kniven på strupen och klockan fem i tolv gjorde regering och den borgerliga oppositionen upp. Alliansen tvingade S och MP att stärka skyddet för en minoritetsregering. Krav som de borgerliga hade framfört långt tidigare och som Löfven då inte nappade på. In i det sista drömde han om blocköverskridande uppgörelser som skulle splittra de borgerliga. Precis som hans föregångare lyckats med. Men de ledde inte en vänsterregering med en högermajoritet i riksdagen.

 

Och resultatet blev tvärtemot vad S-statsministern satsat på. Blockpolitiken stärktes i stället.

Ändå var decemberöverenskommelsen i ett avseende en framgång för den rödgröna regeringen. Den överlever rimligen fram till valet 2018. I varje fall S.

 

Möjligen kan det finnas ett hot mot Miljöpartiet inbäddat i överenskommelsen. Ett av de tre sakområden som de sex partiernas enades om att försöka göra upp om är energin. Samtal börjar redan i februari. Miljöpartiets krav är att inga nya reaktorer får startas. Problemet för de Gröna är att det finns ett riksdagsbeslut från 2009 om att just det är tillåtet (för att ersätta uttjänta reaktorer). MP har ingen makt att ändra det riksdagsbeslutet. Bakom beslutet står alliansen som 2009 hade egen majoritet. När det gäller synen på kärnkraften har den det fortfarande, eftersom SD är väl så kärnkraftsvänligt som till exempel FP. Centern är det förstås inte. Men att Annie Lööf ska bryta en så stor uppgörelse är föga troligt.

 

Frågan är om MP stannar kvar i en regering som tvingas acceptera nya reaktorer? Jag tvivlar. De gröna väljarna kan möjligen tugga i sig återstart av Förbifart Stockholm, men inte en energiuppgörelse som innebär nya kärnkraftsreaktorer. Det var ju ur kärnkraftsmotståndet partiet föddes.

 

Även om alliansen har ännu mer att vinna på det inställda extra valet, så är framtiden ändå oviss.

Risken finns att SD uppfattas som det enda riktiga oppositionspartiet, trots att läget egentligen blir det samma som 2010-2014. De rödgröna fällde ju åtskilliga alliansförslag då tillsammans med SD. Det lär bli samma och kanske ännu brutalare massaker på rödgröna icke-budgetrelaterade regeringsförslag den här perioden.

 

Enda undantaget blir att det nu inte blir tillåtet att mosa enskilda budgetbitar, som SD och de rödgröna gjorde med förslaget till höjd brytpunkt.

 

Vad däremot både regering och borgerliga har kvar att drömma mardrömmar om är migrations- och integrationspolitiken. Blir det någon justering av den, när nu det akuta trycket i form av nyval är borta? Blir KD ensamt om viss korrigering?

 

Ändå kan man nog utgå från att John Cleese inte skulle känna samma italienska vibbar som i höstas om han återvänder till Sverige.

Källa: http://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/supervalaret-rackte-inte-for-att-ge-sverige-en-stabil-regering/
 

Ämne: Supervalåret räckte inte för att ge Sverige en stabil regering

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar