Sharia och de parallella rättssystemen

23.04.2016 17:47

MUSLIMSK RÄTT. Shariabegreppet och den islamiska familjerättens ställning i de sekulära staterna har debatterats intensivt de senaste åren. Mosa Sayeds avhandling Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige kastar ljus över relationen mellan islam och familjerelationer i Västeuropa.

För drygt två år sedan höll Rowan Williams, den engelska ärkebiskopen av Canterbury, en föreläsning där han diskuterade religiösa gruppers rättigheter i sekulära stater. Många tolkade innehållet i föreläsningen som om ärkebiskopen argumenterade för skilda och parallella rättssystem där exempelvis brittiska muslimer skulle ha rätt att få egna lagar erkända av staten. Den massmediala debatten blev intensiv. Några påstod att det redan fanns närmare ett hundratal shariadomstolar i landet som opererar utanför landets lagar och att vanliga fall rör skilsmässor och vård av barn. Andra underströk att själva begreppet shariadomstol är missvisande. Det finns snarare ett antal fullt lagliga ”sharia councils” som hjälper muslimer att på frivillig väg lösa konflikter utanför domstolssystemet. Men dessa har ingen rätt att, till exempel, upplösa äktenskap.

I många länder i Västeuropa har frågan om sharia, lag och moral debatterats intensivt de senaste åren. Inför valupptakten 2006 skickade exempelvis Mahmoud Aldebe, dåvarande ordförande i Sveriges muslimska förbund, ett öppet brev till alla svenska partier där han krävde att svenska muslimer skulle ges särskild status som religiös minoritet. Detta skulle bland annat underlätta för muslimer att följa det han kallade ”den islamiska familjelagstiftningen”. Inte bara de svenska partierna, utan också representanter för andra muslimska organisationer i Sverige och medlemmar i Aldebes egen organisation, tillbakavisade kraven.

Debatterna idag förs som om sharia är en uppsättning instruktioner om det enda sättet att leva. Men muslimska intellektuella och islamkännare i västvärlden understryker att sharia inte är ett regelverk utan snarare skall förstås som en gudomlig princip. Tolkningen av denna princip – denna väg – har skett inom ramen för den klassiska muslimska jurisprudensen – fiqh– och ett antal så kallade lagskolor. Inom ramen för dessa lagskolor bidrog sedan generationer efter generationer av laglärda till ett praxisbaserat regelverk för hur juridiska problem skulle lösas. Detta var ett allt annat än strikt eller endimensionellt rättsligt system. Begrepp som Aldebes ”den islamiska familjelagstiftningen” är helt främmande i denna flexibla juridiska värld. Idag har dock flertalet länder med en muslimsk befolkningsmajoritet någon form av kodifierad familjerätt. Medan den turkiska familjerätten, från 1926, helt saknar hänvisning till islam vilar familjerätten i flertalet av länderna i arabvärlden på fiqh och är konstruerade med hjälp av en eller flera klassiska lagskolors praxis. För muslimer i arabvärlden finns därför en mycket nära koppling mellan sharia och familjerättsliga frågor, men de nationella lagarna kan se ganska olika ut när det gäller exempelvis giftermål, skilsmässa och vårdnad av barn.

Det finns redan parallella rättsliga system runt omkring i Västeuropa. Det finns nationella domstolar som tillämpar den nationella lagen och det finns olika organisationer som medlar i affärs- eller familjekonflikter. Judar och kristna har vidare religiösa ”domstolar” som ”dömer” med utgångspunkt från religiös rätt. Flertalet kristna kyrkor accepterar inte profana skilsmässor. Frånskilda katoliker eller syriskt ortodoxa i Sverige kan inte gifta om sig i den egna kyrkan om inte en religiös ”domstol” annullerat det tidigare äktenskapet, respektive upplöst det. Detta betyder inte att dessa religiösa domar ersätter svensk lag eller att staten tar hänsyn till domslut från religiösa ”domstolar”.

Rädslan för informell religiös muslimsk rätt och så kallade haltande äktenskap – äktenskap som är civilt men inte religiöst upplösta, eller upplöst efter ett lands rätt men inte ett annat – låg bakom en ny norsk äktenskapslag från 2003. Sedan dess måste alla som gifter sig i Norge eller med en norsk medborgare utomlands underteckna ett papper där de försäkrar att de ger sin framtida maka/make rätt till skilsmässa. Denna lag var direkt riktad mot Norges manliga muslimer men det var katoliker, ortodoxa och judar som kände sig mest drabbade. För muslimer är det – som Berit Thorbjörnsrud påpekar i Evig din? Ekteskaps- og samlivstraditioner i det flerreligiösa Norge (Abstrakt förlag, Oslo 2005) – religiöst oproblematiskt att skriva under ett papper om eventuell framtida skilsmässa, men för troende katoliker och ortodoxa strider detta mot kyrkorätten. Norska staten blev kritiserad av bland andra påven. Så länge som inga nationella lagar överträds är det inte förenligt med religionsfriheten att förbjuda människor att leva i enlighet med religiösa normer, även om dessa inte sammanfaller med dagens norska familje- och genusideal.

Internationella aspekter av familjerättsliga frågor är synnerligen aktuella och de blir mer och mer komplicerade. Det är därför viktigt att understryka att inom ramen för internationell privaträtt tillämpas redan familjerätt baserad på sharia i många nationella västeuropeiska domstolar. Avtal mellan personer eller företag med hemvist i olika länder är ett stort fält för den internationella privaträtten, liksom familjerättsliga frågor och konflikter som rör personer med olika medborgarskap. I internationell privaträtt har nationalitetsprincipen varit stark. En utländsk medborgare följer då sitt hemlands lagar. På flera håll i Västeuropa hanterar domstolar familjeärenden för personer med exempelvis marockanskt, syriskt eller jordanskt medborgarskap i enlighet med dessa länders lagar, lagar som alltså är mer eller mindre inspirerade av islamisk fiqh. Detta kräver att domstolarna har kunskap om familjerätten i dessa länder. I Sverige har istället domicil- eller hemvistprincipen blivit rådande. Den som bott länge i Sverige anses ha en stark anknytning hit och till svenska lagar. Med ökad invandring från en mängd olika länder blev det också enklare och mer praktiskt för domstolarna att följa svensk rätt. Vidare blev många invandrare svenska medborgare. Men medborgarskap och hemvist är inte uteslutande principer i den internationella privaträtten eftersom medborgare från många länder – inte minst i Mellanöstern – inte förlorar sitt ursprungliga medborgarskap när de får ett nytt. I Sverige är det sedan 2001 dessutom tillåtet med dubbelt medborgarskap. Det finns med andra ord all anledning för svenska jurister att undersöka och analysera familjerättsliga frågor inom ramen för internationell privaträtt.

Mosa Sayeds doktorsavhandling Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige. En internationellt privaträttslig och jämförande studie (Iustus förlag 2009, 421 s) är därför ett välkommet bidrag. I debatterna om islam och familjerelationer i Västeuropa är arvsfrågor inte särskilt belysta eller debatterade. Sayeds utgångspunkt är att svensk internationell privaträtt i högre utsträckning kan ta hänsyn till avlidnas religiöst inspirerade – men nationellt kodifierade – arvsrätt än som nu sker. Avhandlingen är inte ett svar på tvister i svenska domstolar utan skall snarare ses, menar han inledningsvis, som en jäm- förande rättsdogmatisk studie.

Avhandlingen består av tre olika delar. Den mest omfångsrika behandlar egyptisk arvsrätt som ett exempel på en nationell lagstiftning baserad på fiqh. Liksom i Sverige är blods- eller släktband viktiga när arv fördelas i Egypten och det finns liksom i Sverige inskränkningar i rätten att testamentera egendom. Men till skillnad mot ny svensk lag är länken mellan maka och make svag både vad gäller gemensam egendom och arv. Arvsrätten i Egypten kodifierades i början av 1940- talet som en del i det nationella lagstiftningsprojektet. Den är en del av det område som i det moderna språkbruket i arabvärlden kallas personliga rättsförhållanden och som i stort sammanfaller med det som i Sverige brukar kallas familjerätt. Arvsrätten i flertalet länder i arabvärlden med sunnimuslimsk majoritet är ganska likartad och är mycket detaljerad beträffande vilka personer som ärver, i vilken ordning och med vilka andelar. Den uppfattas också av många troende som särskilt religiöst påtvingande. Det är omöjligt att kortfattat beskriva den egyptiska arvsrätten, men i princip ärver döttrar hälften av söner, make ärver dubbel lott mot maka och personer med olika religion ärver inte varandra. Sayeds genomgång är föredömligt redig och uttömmande med mängder av diagram. Han har använt sig av egyptiska juridiska originalkällor samt en mängd litteratur på både arabiska och engelska.

Avhandlingen ramas in av diskussionerna kring mångkulturalism och det svenska mångkulturella samhället. Dagens Sverige är präglat av invandring, också från länder med en muslimsk befolknings- majoritet. I vilken utsträckning bör kulturella och religiösa olikheter bejakas och skyddas av staten? Avhandlingens tredje del utgörs av frågor om internationell privaträtt, medborgarskap samt internationella konventioner. Internationell privaträtt är alltså ett instrument baserat på nationella lagar för att hantera gränsöverskridande familjerättsliga problem. Det bygger på principen om alla staters likställdhet i det internationella samfundet. Men detta instrument blir mycket trubbigt när allt fler människor kan ha två eller flera medborgarskap eller flera nationella hemvister. Olika typer av villkorade medborgarskap växer också fram i takt med olika staters försök att kontrollera arbetsmigranter och flyktingar. Idag behöver inte heller migration vara permanent och familjeband och förpliktelser upprätthålls ofta över stora avstånd. Därför är det ofta svårt att dra en tydlig gräns mellan en medborgare som är del av en religiös minoritet och en mer tillfällig migrant. När är det rimligt respektive inte rimligt att hänvisa till internationell privaträtt?

Sayed går tyvärr inte djupare in på dessa frågor. Vidare använder han sig inte heller av den forskning där frågor om kön och makt i det mångkulturella samhället är centrala. I Multicultural Jurisdictions. Cultural Differences and Women’s Rights (Cambridge University Press, 2001) understryker Ayelet fShachar att familjerätten är central för många minoriteters kollektiva identitet men att denna inte sällan vilar på mäns makt över kvinnor. Sayed tangerar dock denna problematik genom att föra in diskussionen på den internationella privaträttens svarta låda: ordre public. Genom att hänvisa till att utländsk lag strider mot den allmänna rättsordningen kan domstolar låta bli att erkänna denna. I Sverige strider till exempel polygami mot ordre public medan det samma gäller i Egypten för samkönade äktenskap. Sayed menar att de delar av den egyptiska arvsrätten som klart strider mot den svenska rättskänslan och ordre public inte skall tillämpas.

Inom EU pågår två motstridiga tendenser. Den ena är att familjerätten bli mer uppifrån styrd och likartad inom unionen, medan den andra bygger på ökad individualisering och rätt att välja vilken lag man som medborgare vill följa. Sayeds avhandling kan ses som ett tecken på en mer liberal valfrihetsideologi inom den svenska juridiken. Lagval kräver dock stor kunskap och framförhållning bland medborgarna eller migranterna vilket kan leda till att vardagsjuridiken blir än mer svårbegriplig. Sayed har inte undersökt hur muslimer i Sverige hanterar arvsfrågor i praktiken. För att göra det behövs också samhällsvetenskapliga perspektiv. Det är en stor och grannlaga uppgift att forska om familjerätt och rättskänsla i dagens Sverige. Sayeds avhandling är ett intressant bidrag.

 

Annika Rabo
Annika Rabo är professor i socialantropologi vid Stockholms universitet

http://www.svd.se/sharia-och-de-parallella-rattssystemen/om/kultur:under-strecket

Ämne: Sharia och de parallella rättssystemen

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar