Postdemokratin på frammarsch

21.08.2016 17:40

Rubriken kan tyckas onödigt alarmistisk, ingen grupp av betydelse är ju explicit emot demokratin eller vill ersätta den med något nytt. Är inte alla demokrater? Man bör dock inte förledas av etiketter. Dagens antidemokrater betecknar sig inte som kritiker av demokratin – de är mot populism. Skall politiken verkligen influeras av majoriteten som ju i många frågor har fel åsikter?

 

Alla hör vi ibland till de missnöjda och skakar på våra huvuden åt någon dominerande uppfattning, men de flesta accepterar en rätt för majoriteten att få igenom beslut enligt sina preferenser. Det finns dock en minoritet, så övertygad om sina idéers moraliska överlägsenhet, att de skiljer ut en rad regler som står över majoritetsregeln; ja, det blir en rätt lång lista. Men dessa personer är inte emot parlamentsval för att få fram de individer som skall genomföra listan.

 

En bra utgångspunkt för en systematisk uppfattning kan vara att utgå från demokratins kärnfrågor. Jag vill lyfta fram några principer: Yttrandefrihet också för obekväma åsikter, representanter som arbetar för folkets intressen och hyser respekt för folkviljan, samt folkets rätt att byta ut sina styresmän. Det finns också skäl att påminna om att realdemokratin i dagens värld manifesterar sig i nationalstater. Jag menar att detta är kärnan i demokratin, men andra invänder att detta är vad de kallar populism. De har också rätt, demokratins kärna är just populism.

En rad pågående förändringar undergräver demokratin. Parlamentet nedgraderas till en roll liknande kommunfullmäktige som får order och direktiv från statsmakten om vad som skall verkställas. En mycket hög andel av de beslut riksdagen tar idag är harmonisering till EU:s lagstiftning. Byråkratins makt ökar, inte minst i EU. Den verkställande reella makten övergår alltmer till politiska tjänstemän; de har kunskap, tid och svängrum. Vi har en nomenklatura med en gemensam agenda, ”en allt tätare union”, ”EU skall agera enigt för att få större inflytande i världen”. För en byråkratisk centralmakt blir demokratin en onödig komplikation. De skriver ju själva nya dekret och program, så varför all denna väntan på befolkningens acceptans? Politikerna är delvis kontrollerade av sina partier i hemlandet, medan tjänstemännen i högre utsträckning integreras till en organisation med en egen agenda.

Filosofen Herbert Spencer varnade i demokratins barndom för att politiker skulle svika allmänintresset för särintresset. Han var kritisk till att militärer och advokater kunde bli valda till det brittiska parlamentet. Detta därför att många beslut starkt påverkar dessa yrkesgrupper, så att parlamentariker med en sådan koppling kan ses som jäviga. Spencers oro är på rätt spår, men hans invändning är överspelad. Problemet med politikerna är inte att de är kopplade till vissa externa särintressen, utan att politikerprofessionen i sig har blivit ett särintresse. Sociologen Robert Michels (1911) skrev redan för 100 år sedan om ”oligarkins järnlag”, att makten flyttar från dem som utser representanter till representanterna; folkets tjänare blir deras herrar.

Röstning har en rad begränsningar, en majoritet bestämmer inte vad som är sant, inte heller vad som är rätt eller gott. Den visar hur många som anser något vara rätt och gott, men inte om det verkligen är så. För en övertygad frälst minoritet som sett ljuset och ”vet” vad som är rätt är det motbjudande att tolerera de ofrälstas åsikter. En del icke-religiösa åsikter passar illa att beskrivas som sekulariserade, utan de är snarare pseudoreligiösa. För många västerlänningar finns en uppsättning heliga regler som dessa ”nynormativa moralister” anser gälla vad än majoriteten tycker. De kallar sig ibland ”normkritiska” men det är en missvisande beteckning då det centrala är deras starka tro på den nya moralism de för fram. Som alla tidigare nya moralister är de naturligtvis kritiska mot de gamla normer som de ser som passé. De nynormativa har i hög grad tagit över begreppet mänskliga rättigheter från liberalerna och en central idé är att majoriteten förtrycker minoriteter. En person som uppfattar representativ demokrati som majoritetsförtryck kan knappast ha en genuin demokratisk övertygelse.

Med hjälp av internationella konventioner som lovar allt åt alla hugger de tag i luftiga målsättningar och omvandlar dessa till strikta plikter. En dogm är att inte uttrycka kritik mot minoriteter vilket leder till kritik av yttrandefriheten. Islam, feminism, queerteori och andra tokigheter skall fridlysas. Intressant är gruppen ”Human Rights Defenders” i Sverige som lagt sitt engagemang på att minska yttrandefriheten genom att utnyttja lagen ”Hets mot folkgrupp”. När lagen utökades till att skydda sexuella minoriteter ansåg de att Bibeln borde prövas rättsligt. Uttrycker inte flera passager missaktning mot homosexuella?

De nynormativa moralisterna vet vad som är rätt och uppgiften blir därför att uppfostra populasen, inte ta hänsyn till deras primitiva uppfattningar. Nymoralisterna attraheras till judifieringen; att rättslig pröva praktiken och befintliga regler mot dessa högre principer vilka tillskrivs en närmast gudomlig auktoritet. Inte ens när lagtolkaren UN Human Rights Council fördömer hädelse som ett brott mot mänskliga rättigheter väcks någon indignation mot detta försök till antidemokratisk revision. De nynormativa är inte liberaler utan bejakar en internationell styrning av eliter från såväl diktaturer som demokratier. Domstolar tillskansar sig en allt mer omfattande makt; de tolkar lösmynta deklarationer till konkreta förbud. I Europa blir Europadomstolen och EU-domstolen alltmer av regelskapande myndigheter som själva lyder under en högst avlägsen demokratisk kontroll. Ett vanligt beteende är att arbeta fram ett internationellt dokument och få staterna att skriva på i tron att deras befintliga och potentiella regler är kompatibla med konventionen. Den är ingen begränsning utan mer att se som ett föredöme för u-länder. Men när väl en konvention som låter harmlös, som barnkonventionen, är på plats så kan juridisk aktivism genom tolkningar ge den nya betydelser och lägre lagstiftande församlingar kan få bakläxa.

För många jurister är den amerikanska högsta domstolen ett föredöme då den de facto är en egen lagstiftande församling. Den saknar mandat att stifta lagar, men genom möjligheten att omtolka lagar så skapas stor makt. Men legitimiteten kan diskuteras. I Europa har man hyggligt hanterat liv-och-död lagar, såsom dödsstraff och aborträtt. I USA har domstolens omtolkningar mött mycket större motstånd; det är ju endast nio personer som röstar. Trots denna svaghet tror jag att modellen är stilbildande, och staternas lagstiftande församlingar kommer att anpassa sig till anvisade ramar satta av konventionstolkande jurister.

Typisk är DN:s kommentarer till Åkessons utspel om att ha en folkomröstning om invandring, ett föredömligt konstruktivt och demokratisk förslag. Tidnings rubrik var: ”Expert: Meningslöst att rösta om invandring” (DN 30/8 2015 s 10). Journalisten Hans Rosén och ”experten” Viktor Banke menar att folkviljan övertrumfas av inte mindre än tre övernationella regler. De påbud som utgör restriktionen för svenska demokratiska beslut är: 1/ De mänskliga rättigheterna i artikel 14. 2/ FN:s Flyktingkonvention. 3/ Bindande EU-rätt. ”Rätten till asyl” påstås inte kunna avskaffas. På nationell nivå kan enskilda ansökningar bifallas eller avslås. Detta är dock bara preliminära beslut, då de kan överklagas till Europadomstolen som har den reella beslutsmakten. Den del av asylinvandringen som svenskar kan bestämma över är de ”övrigt skyddsbehövande”, vilka utgör ett mycket litet antal människor. Det finns alltså föga beslutsutrymme kvar för den svenska demokratin.

Vi måste enligt detta påstående utan knot lyda reglerna i den nya postdemokratiska ordningen. Det återkommande tjatet från svenska politiker och journalister om att stå fast vid ”den fria asylrätten” visar dock på att de postdemokratiska predikanterna inte är så övertygade om det nya systemets legitimitet. Men tjatet tyder också på förhoppningar om att demokratin kommer att kapitulera.

Artikelns tes är inte att demokratin kommer att avskaffas genom en kupp eller en revolution. Tesen är att det finns många tecken på att demokratin stegvis förändras till något där centrala drag i demokratin elimineras. Den nationella demokratin ses som den gamla religionen och vi har nu fått en ny kader av svartrockar som manar till en multikulturell reformation. De ser lekmannainflytandet som en black om foten då vi är många som ogillar deras hyckleri, deras antiintellektualism, deras folkfientlighet och mest av allt deras självgodhet. Under deklarationer som uttrycker lojalitet till demokrati och tolerans definieras begreppen om.

Den demokratiska dygden att lyssna på folkviljan omtolkas till populism och avfärdas som en last. Tolerans blir inte längre att acceptera att andra uttrycker saker man ogillar, utan istället föreslås att ”tolerans” skall betyda att inte störa de verkligen intoleranta med ovälkomna invändningar. De söker införa en obligatorisk respektplikt gentemot åsikter som framförs av grupper som det nya prästerskapet sympatiserar med. Demokratin är sårbar och utsätts för en glidning med ändrade mål och medel. Den svenska monarkin består, men bara som en nostalgisk kuliss, då demokratin inte behöver införa republik för att ta makten. Demokratin riskerar inte att bli formellt avskaffad, men den löper en liknande risk som monarkin att bli en nostalgisk kuliss.

Jan Tullberg

http://avpixlat.info/2016/08/19/postdemokratin-pa-frammarsch/

Ämne: Postdemokratin på frammarsch

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar