Per Lindvall: Hur mycket "perkele" tål Finland?

19.09.2015 15:41

Finland har varit eurozonens främsta åtstramningspolis under valutaområdets utdragna kris. Nu har Finland självt hamnat i ekonomiskt ryggläge och behöver draghjälp i form av en svagare valuta eller annan efterfrågestimulans. Nu får man hålla tillgodo med självsvältskur.

”Det som återstår för Finland är den självsvältskur, som de ordinerat åt andra krisländer” skriver SvD:s krönikör Per Lindvall. Här en gata i Helsingfors.

”Det som återstår för Finland är den självsvältskur, som de ordinerat åt andra krisländer” skriver SvD:s krönikör Per Lindvall. Här en gata i Helsingfors. Foto: Yvonne Åsell

Finland var länge eurozonens mönsterelev, med en tillväxt över genomsnittet och en inflation i linje med ECB:s mål. Finland hade dessutom mycket stora överskott i sin statsbudget fram till dess att finanskrisen bröt ut 2008. Landet såg ut att ha samlat i både lador, pörten och bastur inför kommande svårår.

Kanske var det medlemskapet i euron som hade fört in landet på en stabilare och högre tillväxtkurva? Detta kanske blir svagare av att Sverige, med vår flytande valuta, uppvisade samma goda och stabila utveckling.

Men 2007 hände något. Apple lanserade sin Iphone, vilken var en torped som träffade under vattenlinjen på landets industriella storhet, den globala mobiltelefondominanten Nokia NOKIA SEK -2,86%. Finans- och eurokrisen som följde gjorde inte läget bättre, där många av landets industrisektorer fick det mycket tungt.

Stora delar av skogsindustrin, framför allt tidnings- och den finska paradgrenen journalpapper, befann sig i en strukturell utförslöpa som accelererade. Att euron länge hölls mycket stark gjorde att det finländska skogsindustriella kostnadsläget låg klart högre än viktiga konkurrentländer, som Sverige, varför en stor del av utslagningen träffade Finland.

Den snabba nedkylningen av råvarusektorn, inte minst gruvindustrin, slog också mot vitala delar av den finska industrin, som gruvutrustningstillverkarna, Metso och Sandviks SAND -3,42% finska delar. 

Dessutom har det ekonomiska utbytet med Ryssland kylts ned kraftigt, igen.

Kort sagt har Finland drabbats av vad som nationalekonomer benämner en asymmetrisk chock.

 Kort sagt har Finland drabbats av vad som nationalekonomer benämner en asymmetrisk chock.

Det vill säga en väsentligt tuffare ekonomisk nedgång än eurozonens genomsnitt. Läget för Finland ser tuffare ut än vad det gjorde under den djupa krisen i början på 90-talet. Arbetslösheten ökade då visserligen snabbare än nu, men återhämtningen gick mycket fortare. Huvudförklaringen var, liksom för Sveriges del, en kraftig sänkning av valutans värde. Det sänkte kostnadsläget och sög in efterfrågan från omvärlden.

 

Helsingfors.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men efter de sju svåra åren finns fortfarande inga tecken på någon ljusning. Arbetslösheten är klart högre och kostnadsläget, mätt i enhetsarbetskostnader, har stigit mycket kraftigt, trots måttlig löneutveckling. Förklaringen är en mycket dyster produktivitetsutveckling.

Det förklaras av att det är de mest högproduktiva delarna i näringslivet – Nokia med flera – som hittills har drabbats hårdast. Den ”normala” utvecklingen i en ekonomisk nedgång är det motsatta, att produktiviteten stiger och de minst produktiva jobben slås ut först. Demografin med en sjunkande arbetsför befolkning är ett annat sänke.

Finlands utveckling kontrasterar stort mot Sverige som har haft en hyfsad ekonomisk utveckling. En delförklaring är att Sverige har haft en flytande krona och en självständig riksbank. Kronan har varit en viktig 

stötdämpare, även om den period då Ingves & Co tappade kompassnålen och jagade finansiella bubblor höll på att ställa till det.

Så Finlands medlemskap i valutaunionen har blivit vad ekonomen Paul Krugman (som är ett rött skynke för tunga finska ekonomiska beslutsfattare som Katalainen, Rehn, Rubb samt Stubb och inte minst Nordeas NDA SEK -2,58% matador Björn Wahlroos) benämnt en ekonomisk tvångströja. Men det är svårt att inte hålla med, då landet är bakbundet såväl penning- som finanspolitiskt.

Det lär komma mer. Frågan är bara hur mycket ”perkele” och ”sisu” det finska samhällskontraktet tål. Allt fler finnar lär börja ifrågasätta om euron är någon frälsarkrans och inte en blykrans. Och Finlands bidrag till eurozonen är just åtstramning och ytterligare deflationistiskt tryck, knappast den bästa av gemenskaper.

 
http://www.svd.se/hur-mycket-perkele-tal-finland/om/krisen-i-finland

Ämne: Per Lindvall: Hur mycket "perkele" tål Finland?

Kampen

JR | 20.09.2015

Uttrycken ”valutaområdets utdragna kris”, ”har drabbats av”, ”symmetrisk chock” är alla skapade begrepp av banksters som med pock&hot bilda ska sin enväldiga kommunistdiktatur. All digitaliserad information ner på personnivå används i detta krig mot individualismen. Konsumtionsmönster, banköverföringar, produktionsplaner och statistik och beteendemönster körs i mjukvara för styrning och basen är den totalitära statens kontrollsystem. Så länge majoriteten går som knähundar så kommer projektet att lyckas efter den agendan men ju mera individualister som vaknar upp desto mera kommer balansen att utvecklas till en mera jämställd kamp. Perkele.

Ny kommentar