Pensionsräddarna som blev pensionshaverister

08.07.2017 17:12

Martin Hedlund: Det är varken mörkhyade, invandrare eller kvinnor som utgör de svagaste grupperna i det svenska samhället – istället är det de gamla och de som är mentalt och fysiskt sjuka.

 

http://politikfakta.se/2017/03/pensionsraddarna-som-blev-pensionshaverister/

 

I den offentliga debatten hör man ofta att de äldre samhällsmedborgarna har farit illa av de senaste  årens politiska prioriteringar. Bland annat har det talats om hur boende på äldreboenden har serverats gröt till middag, hur ett antal tvingats bo i kalla containrar under en ombyggnation, och hur äldre kommer in allt senare i livet på äldreboenden. Men det stannar långt ifrån där, innan man hamnar på äldreboendet har många redan hunnit genomleva ett flertal år som fattigpensionärer – så många som 18% enligt en rapport från EU-kommisionen – dessutom utvecklas de svenska pensionerna långt sämre än pensionerna i våra nordiska grannländer.

Pensionsfrågan är en väldigt intressant fråga ur ett flertal perspektiv. Inte minst har frågan om pensionerna hamnat i centrum av invandringsfrågan – där den ena sidan hävdar att invandringen är det ända som kan rädda pensionerna medan den andra sidan hävdar att invandringen försämrar pensionerna. Efter 2015 års massinvasion av folk från utvecklingsländer råder dock knappast något tvivel om vilken sida som har rätt.

Det här inlägget handlar dock inte om indignationen över att de äldre fått en allt sämre pension. Inte heller handlar det om de vedermödor de tvingas genomleva på de allt mer underbemannade servicehemmen. Istället handlar inlägget om varför de äldre är en av de första grupperna som drabbas när ett samhälles välstånd krackelerar.

”Politiker talar gärna om hur man värnar samhällets svaga grupper, men när politikerna talar om ‘svaga grupper’ menar de i själva verket kärnfriska personer – kvinnor och män – som befinner sig mitt i livet”

I motsats till vad man ofta hör i den allmänna debatten så är det varken mörkhyade, invandrare eller kvinnor som utgör de svagaste grupperna i det svenska samhället – istället är det de gamla och de som är mentalt och fysiskt sjuka. Politiker talar gärna om hur man värnar samhällets svaga grupper, men när politikerna talar om ”svaga grupper” menar de i själva verket kärnfriska personer – kvinnor och män – som befinner sig mitt i livet.

Varför då denna motsägelse? Varför säga att man värnar om svaga grupper samtidigt som man försummar de svagaste grupperna? Den cyniska, och samtidigt relistiska, förklaringen är att svaga grupper inte utgör något hot mot politikernas position. Pensionärer ställer inte till med så mycket besvär – de startar inga uplopp och de kastar inte sten på polisen. Blir de allvarligt försummade så är det värsta de kan göra att dö, men det bryr sig inte politikerna om. Samma sak gäller för de sjuka – de kan inte heller protestera genom våld, de ställer inte till med besvär.

”Blir de allvarligt försummade så är det värsta de kan göra att dö, men det bryr sig inte politikerna om”

Kärnfriska personer mellan 15 och 45 har å andra sidan stora möjligheter att ställa till med problem för det politiska etablissemanget, särskilt om de blir försummade. De kan starta upplopp, de kan tillskansa sig resurser genom rån och plundring, och de kan t.o.m. överta kontrollen över hela bostadsområden. Hur cyniskt det än kan låta så är detta förmodligen anledningen till att de gamla, de sjuka och de svaga försummas. I ett läge där konkurrensen om resurserna ökar så värnar makten i första hand sin egen ställning. Då prioriterar de i första hand att tillfredsställa dem som har potential att utgöra ett hot mot den egna positionen.

 

martin-hedlund3
Martin Hedlund, doktorand i kulturgeograf

Ämne: Pensionsräddarna som blev pensionshaverister

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar