Mehmet Kaplan jagades som ett villebråd för ett omdömeslöst uttalande om Nazityskland och dåligt bordssällskap vid en bjudning. Det kan man ha olika åsikter om.

Men hans försyndelser bleknar mot den parad av illgärningar som en annan tidigare minister begick under och efter sin tid i regeringen.

Carl Bildt tros av många ha bidragit till fred i Bosnien under 1990-talet. Men i själva verket ställde han till enorm skada.

 

Det stöds av information som har behandlats av ledande brittiska och amerikanska historiker, däribland Noel Malcolm, Marko Attila Hoare och Josip Glaurdic, men som lyser med sin frånvaro i svenska journalisters diskussioner om Bosnienkriget.

Bildts illgärningar under Bosnienkriget är legio. Under sin tid som statsminister (1991–1994) stödde han ett folkrättsvidrigt vapenembargo som hindrade den internationellt erkända bosniska regeringen från att importera tunga vapen.

Det frös de bosnienserbiska rebellernas överväldigande militära övertag och möjliggjorde för dem att etniskt rensa stora delar av Bosniens territorium. Trots ett numerärt underläge höll de huvudstaden Sarajevo i ett järngrepp då regeringsstyrkorna inte kunde slå ut deras artilleri.

Bildt motsatte sig flygattacker mot bosnienserbiska ställningar. Han kastade ur sig den banala villfarelsen att ”det verkar [inte] vara bristen på vapen som är det mest dominerande [problemet]”, fast han visste att det var just avsaknaden av ett effektivt försvar som ledde till att hundratusentals bosnier fördrevs och mördades.

Bildt stödde den så kallade ”humanitariseringen” av konflikten, som innebar att ”fredsbevarande” FN-soldater skickades till Bosnien för att säkra en fred som inte fanns.

 

Gång på gång utövade bosnienserberna påtryckningar på det internationella samfundet genom att kidnappa eller hota att döda FN-soldater. Därmed avvärjde de mer kraftfulla åtgärder, som till exempel flygattacker. Till exempel vägrade FN-ledningen in i det sista att beordra flygangrepp mot styrkorna som anföll Srebrenica i juli 1995. I stället föll staden och 8 000 män och pojkar massakrerades.

Bildts obrutna kedja av missgrep mot Bosnien fortsatte efter hans utnämning till EU:s högsta sändebud till kriget i juni 1995.

I den egenskapen stödde han samma politik som under tre års tid fallit till föga inför serbiskt maktspråk. Han agerade dessutom under all kritik under flera kriser som uppstod.

Hans kanske mest flagranta misslyckande skedde under anfallet mot Srebrenica. På attackens andra dag mötte Bildt Serbiens president Slobodan Milosevic och bosnienserbernas överbefälhavare Ratko Mladic. Att döma av Bildts egen bok ”Uppdrag fred” nämnde han inte Srebrenica under mötet, även om han i allmäna termer uppmanade Mladic att visa återhållsamhet mot regeringsenklaverna. Dagen därpå, medan attacken fortfarande pågick, reste han hem till Sverige för att fira sin fars 75-årsdag.

 

Bildt träffade Milosevic och Mladic återigen den 14 juli, tre dagar efter att Srebrenica fallit och stadens män och pojkar förts bort mot ett ovisst öde.

Bildt godtog då Mladics och Milosevics löften om att Röda korset skulle få träffa och registrera fångarna, trots att serberna flera gånger ljugit om att ge Röda korset tillträde till krigsfångar.

Uppenbarligen underlät Bildt att använda sin befattnings fulla kraft för att försöka avstyra det serbiska angreppet. Det är inte för mycket sagt att händelserna hade kunnat förlöpa annorlunda om han hade uppvisat större mod och mindre tillit till det serbiska ledarskapet.

Mer än tjugo år efter kriget har samma journalistkår som lät Kaplan löpa gatlopp ännu inte hållit Bildt ansvarig för hans stöd till en politik som banade väg för massivt lidande i Bosnien. I stället fick han möjlighet att verka som utrikesminister under åtta år.

Det är hög tid att Carl Bildt ställs till svars och att svensk media väljer sina drev med urskillning.

 

Markus Göransson

fil dr i internationell politik

 

Jonas Paulsson

författare och debattör