Nu börjar Socialen göra bort sig ordentligt

21.02.2015 23:14
Postat på Filosofens Blogg den 16 februari, 2015 av Ove Svidén

Socialen, Polisen och de korrupta Förvaltningsdomstolarna håller nu på att göra bort sig totalt – som medlöpare till varandra.

 

Förlossningen var jobbig
Vattnet gick vid 11 tiden på kvällen, sedan bar det iväg till sjukhuset, snabbt som bara den.
Värkarna satte igång ganska snabbt, och jag fick rusa in till toaletten för att ta lavemanget, så att inte förlossningssängen skulle bli nersmutsad av det jag ätit dom senaste dagarna. Det var inte kul att ta det, men man var ju tvungen. Vet inte hur länge det tog, men sedan blev värkarna mer och mer intensiva, det kändes som om njurar, lever, mjälte och allt annat skulle sprängas på en och samma gång. Värkarna ilade sig som ormar upp längs ryggraden, det gjorde ont, och dom fick tryck lustgasen gång på gång i mitt ansikte, så att jag inte skulle bli galen av smärtan. Sedan blev värkarna om möjligt ännu mer intensiva, det gjorde så ont, att jag skrek, och skrek och skrek, allt vad jag kunde. Efter över 20 timmars jobbig förlossning var det slutligen dags för mitt barn att födas, jag sprack rejält, en stor del av magen fick sprickor, hela underlivet fick sys, och det forsade ut mängder med blod, så mycket att alla som såg det nästan rös och blev chockade.
Mitt barn föddes dock välskapt och fin, en fin dotter som vägde 3,450 kg, och hon skrek som alla barn gör, men sedan låg hon på min mage, och då glömde jag genast bort alla smärtor, allt mitt lidande under förlossningen, och hur vansinnigt ont det gjort.
Istället log jag och var glad, när jag höll min fina dotter i min famn.
Hennes pappa var också på plats, och vi småkivades lite om vad hon skulle heta, jag föreslog Ebba, men min man ville att hon skulle heta Henrietta. Tills lut blev det så, att hon fick heta båda namnen, Ebba Henrietta, men skulle kallas för ”pyret” som smeknamn.
Jag pussade min man, och var jätteglad.


Jag minns hur jag var törstig, sträckte mig fram för att ta ett glas vatten, för att släcka törsten, när dörren öppnades och det steg fyra medelålders kvinnor, och fyra poliser, och förklarade att  ”Mitt barn var omhändertaget  för att jag inte ansågs som en pålitlig förälder, eftersom jag hade hjärta och kärlproblem, och för att jag själv tidigare i livet själv varit fosterbarn.
Min man tittade oförstående på dom, och undrade vad dom sysslade med?
Dom bara ignorerade honom totalt, och struntade i allt vad han sa, när han förklarade att vi inte hade några problem med att ta hand om vår dotter.
Hon som hade ledningen i omhändertagandet tittade bara arrogant på honom, och sa iskallt: ”Nu är det i alla fall på det viset, att beslutet är fattat om att hon skall omhändertas. Har ni något att anmärka på det, så får ni överklaga till Kammarrätten i så fall.”


Trots att jag var fullständigt utmattad och mörbultad efter den segdragna och jobbiga förlossningen, fick jag ändå fullständig panik, och när dom slet min dotter ur famnen på mig, skrek jag högre än jag någonsin gjort under hela förlossningen, jag skrek, grät, vrålade, hysteriskt i panik, men dom brydde sig inte ett dugg om hur jag mådde.
Istället kom två poliser fram och sa till mig att lugna ner mig, och när min man reste sig upp för att försöka försvara mig och tala dom tillrätta, brottare dom ner honom, en nybliven pappa, på golvet, och satte handfängsel på. Sedan tog dom med honom i Polisbilen, och lät honom sitta i arresten i två dygn, plus att dom anmälde honom för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd, trots att han egentligen inte gjorde någonting, och absolut inget våldsamt.
Han åtalades senare och fälldes, och dömdes till böter, och beordrades av domstolen att söka hjälp hos öppenvården inom Psykiatrin för sitt psykiska måendes skull, trots att han aldrig någonsin haft med psykvården att göra i hela sitt liv.
Mig drogade dom ner med olika psykofarmaka efteråt, körde mig till psykakuten, där jag fick ligga några dagar, innan dom sa att jag var utskriven.


När jag och min man kom hem, kändes det ensamt, tomt, och jobbigt, i synnerhet när vi såg barnsängen som vi gjort så fin, och inrett med sådana fina nallar, och andra saker.
Min man och jag mådde dåligt efter detta, till sist orkade vi inte kämpa mer, så vi skiljde oss. Han skaffade en annan tjej, medans jag fick problem med alkoholen, trots att jag tidigare aldrig haft sådana problem. Några dagar efter att dom tog vår dotter, damp det dessutom ner ett brev, där det stod att vi var skyldiga att betala underhåll på 1240 kr varje månad för vår dotter. Om vi inte betalade skulle Kronofogden dra det på min mans lön.
Ebba Henrietta hamnade i ett fosterhem 23 mil från oss, och efter en tid fick dom ta över vårdnaden, mot vår vilja, och bytte genast efternamn på henne, också mot vår vilja.


Dom tvingade henne att kalla dom för ”mamma” och ”pappa”, och oss, hennes riktiga föräldrar, för våra förnamn.
Dom vände henne bort från oss, med Socialtjänsten goda minne, och i dagens läge har vi bara obefintlig kontakt med vår dotter, som nu går i högstadiet.
Vi hörs någon gång om året, oftast vid Jul, men ibland inte ens då.
Själv skäms jag varenda gång jag skall sola på stranden, över dom stora fula bristningarna jag har, efter förlossningen, även om det var allt jag fick behålla, när dom tog min dotter från mig.
Ibland har jag funderat på att ta mitt liv, för sedan dom tog min dotter, känns det inte som jag har något att leva för.
När jag en gång ringde till Soc, och berättade det, så svarade bara hon iskallt, samma person som tog min dotter: ”Det är inget som vi lägger något intresse vid, vi fokuserar bara på Ebba Henriette, inget annat”.

P.S. Tack Mattias Gascoigne‎, Riksföreningen mot tvångsomhändertagningar av barn i Sverige, för att du samlar in sådana här fasansfulla berättelser. Nu blir det tydligt attSocialen, Polisen och de korrupta Förvaltningsdomstolarna samt Kronofogden håller på att göra bort sig totalt. När både Förenta Nationerna och Europeiska Rådet under senaste veckorna börjar granska och ifrågasätta de Mänskliga Rättigheterna bakom Kommunernas Lönsamma Människohandel i Sverige, så kan vi förutse en intressant Svensk Vår i År!

 

Ämne: Nu börjar Socialen göra bort sig ordentligt

Förkrossad hjärtskadad nyförlöst mamma

Lee-Anne | 01.12.2016

Hej
Jag vill dela med av min berättelse som hände mig i tisdags!!!!

LVU

mamma | 13.07.2016

jag har ett agg mot socialen. dom har satt mina två älskade barn under LVU. det dom anklagar mig för som inte är några problem idag sker nu i det nya familjehemmet flickan har satt i. första jourfamiljen agerade fel fick anmälan på sig från flickans skola och det var fysisk och psykisk misshandel där av båda mina barn. det socialaren sa till mig var att vi har pratat med dom. men i slutändan så vändes allt mot mig för jag försvarade min älskade barn. som mamma vill man inte att ens egna barn ska må så dåligt. jag står fortfarande som vårdnadshavare för barnen och ska upp i rätten nu för femte gången för jag vill ha hem dom och få dom att må bra igen. :-(

F

m | 08.05.2016

Hur har det gått för er?....

Hur det går till!

Pia | 05.01.2016

Med risk att få hat tillbaka måste jag bara klargöra en sak!
Jag känner med familjen och misstror inte deras historia, MEN.....

Jag har jobbat inom Socialförvaltningen i många år, inom de olika sektionerna.
Ett LVU är aldrig taget ur luften och utan misstankar om att ett barn far illa, eller bristande hemförhållande (ni kan läsa mer här https://sv.wikipedia.org/wiki/Lag_med_s%C3%A4rskilda_best%C3%A4mmelser_om_v%C3%A5rd_av_unga)

Vill poängtera att det absolut finns sådana här fall, där barn omhändertas på flaska grunder.

Men de sociala myndigheterna tar aldrig ett barn utan en bakomliggande orsak.

När jag jobbade på BUS så fick vi in en orosanmälan antingen ifrån närstående, sjukhus, barnhälsovården, förskolan, skolan, utomstående, eller anonymt.
När man får in en anmälan från dem statliga och kommunala personalen lägger man alltid större sanningshalt i dem då det är optiska personer gentemot familjen i fråga.
Ska en utredning starta utifrån en anonym anmälan eller en anmälan från en utomstående person så krävs det rätt så konkreta bevis på missförhållandena.

I vilket fall som, anmälningarna hamnar hos en handläggare som tillsammans med ett par andra handläggare bestämmer om utredning ska startas (i akutfall bedöms utredning på enskild handläggare) alltså startas aldrig en utredning av en enskild person. När en utredning startas som informeras vårdnadshavarna om detta, vad det finns för misstanke/tankar, vad det finns för handlingsplan och vad som kommer ske här näst. Oftast kommer barnet tillsammans med vårdnadshavare hamna på ett hvb hem eller vara under vård i hemmet. Bedöms det att vårdnadshavaren brister även där så brukar det beslutas om omhändertagande och barnet blir då fosterhem eller kontakthemsplacerad.
När barnet blivit placerad så ska en plan upprätthållas över hur, vad och när barnet kan tänkas komma hem till sina vårdnadshavare. Lika så innan en fosterhemsplacering görs kollar man på om det finns andra alternativ än att sätta barnet hos främmande människor ;
-kan (i detta fall) pappan stå som ensam vårdnadhavare?
- mor/far föräldrar?
- annan släktning?

Gällande att barnet kallade fosterföräldrarna mamma och pappa så vad jag förstår det som placerades denne som väldigt liten och då handlar sådant om anknytningsprocessen. Många gånger glömmer man bort att det handlar om barnet och barnets trygghet och inte föräldrarna/fosterhemsföräldrarnas.


Som jag nämnde tidigare så omhändertas inte ett barn bara sådär utan bakomliggande orsak. MEN det finns absolut säkert fall där det händer att barn placeras pga falska anklagelser gent emot vårdnadshavaren. Men dem sällsynta.

Lika så har Socialförvaltningen skyldighet att kolla upp de anmälningar de får in.

Så det jag egentligen ville ha sagt med detta är att det är inte socialen eller polisen som gör fel utan det är lagarna dem måste följa som är fel och otydliga.

Sv:Hur det går till!

Stefan | 06.01.2016

Om vi antar att allt det som står i inlägget är sant (det behöver inte vara så) så vill jag bara påpeka att jo man kommer inte undan ifrån ett moraliskt ansvar genom att vara socialen eller polis och hänvisa till lagar att en lag existerar gör den inte automatiskt till moralisk.

För övrigt tror jag inte en sekund att det skulle vara sällsynt med överdrivna eller påhittade anklagelser då jag (son) och min familj har varit offer för socialen på lösa grunder. Samt att min far känner andra som fått sina barn kidnappade av kidnappingsbyrån (ja de förtjänar detta namn även fast de kan finnas fall där de gör rätt). Om motsvaret är att de kan hitta på kan den anklagelsen lätt lobbas tillbaka på soc vet fler fall t.ex har Pär Ström intervjuat en sådan far.

Sv:Sv:Hur det går till!

Pia | 07.01.2016

Vad jag menar Stefan är att det är många gånger det kommer in anmälan mot familjer som är just på falska grunder. Dock är inte en anmälan av sådan typ avgörande för ett LVU/omhändertagande.

seb får man inte glömma (utomstående eller tjänsteman) att det är barnet/barnen som sätts i fokus.

Och det är absolut beklagligt som i ditt fall för det du råkat ut för. Men som sagt de som jobbar inom socialtjänsten är människor (precis som du) de har sina riktlinjer de måste följa.

Tänk om polisen skulle låta en misstänkt mördare gå fri (jag vet,det förekommer) precis som felplaceringar inom socialtjänsten..... så dra det i parallell till varandra.

Sv:Hur det går till!

Annen Bertelin Lindgren | 30.01.2016

Och vad i h-e är en optisk person?

Pappan?

Pappa | 05.01.2016

Hur kommer det dig att barnets far inte kunde behålla vårdnaden? Var han också sjuk? Helt otrolig historia.

Ny kommentar