Nazisterna flydde undan rättvisan

15.11.2014 17:38

Hitler, Himmler, Goebbels och Göring tog sina liv. Elva nazistledare dömdes till döden i Nürnberg. Men många krigsförbrytare lyckades hålla sig undan rättvisan i åratal.

Jakten på dem pågår fortfarande.

 
 

Den 11 maj 1960 kliver en 54-årig man av bussen i en sliten förort till Argentinas huvudstad Buenos Aires. Han börjar promenera mot sitt hem, men hör plötsligt att någon försöker fånga hans uppmärksamhet.

Den medelålders mannen stannar till. Men han hinner inte svara innan en främmande man kastar sig över honom. De tumlar runt på marken och hamnar i ett dike intill vägen. Den överfallne skriker men lyckas inte få fram ordet hjälp eftersom löständerna fastnat i halsen. Mannen dras in i en bil som snabbt kör därifrån.

Avrättades i Israel

Så slutade jakten på Adolf Eichmann – en av efterkrigstidens mest jagade personer. Männen som förde bort honom var agenter från den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Eichmann flögs i hemlighet till Israel och ställdes inför rätta. Den 31 maj 1962 avrättades han, dömd till döden för sina förbrytelser under Förintelsen.

1939 hade Adolf Eichmann blivit chef för en avdelning inom Nazitysklands säkerhetstjänst RSHA, som senare fick ansvar för judeutrotningen. Sedan organiserade han deportationerna av miljontals judar, romer och politiska fångar till koncentrationslägren. Under sina sex år på tjänsten besökte han vid flera tillfällen Auschwitz, Treblinka och många andra förintelseläger.

Avslöjades av tatuering

1945 föll Nazityskland samman som ett korthus. Några officerare ur elitstyrkan SS försökte gömma sig i den lilla österrikiska bergsbyn Altaussee. En av dem var Ernst Kaltenbrunner, högste chef för RSHA. När även Adolf Eichmann dök upp i Altaussee fick han en utskällning av sin chef.

– Försvinn härifrån så fort du kan! 
ropade Kaltenbrunner.

Han visste att Eichmanns namn hade nämnts av många vittnen i de koncentrationsläger som de allierades styrkor redan hade befriat.

Kort därefter arresterades Kaltenbrunner av amerikanska trupper. Han ställdes inför rätta i Nürnbergrättegångarna, dömdes till döden och avrättades i oktober 1946.

Eichmann, som lytt sin chef, lyckades hålla sig undan rättvisan. Det var dock ytterst nära att han också hade fått sitta på de åtalades bänk i Nürnberg. Strax efter att Kaltenbrunner greps blev också Eichmann arresterad av en amerikansk patrull i södra Tyskland. Hans falska identitet som flygvapenkorpral avslöjades ganska omgående när man upptäckte att han bar en SS-tatuering på insidan av armen.

Lyckades lura amerikanerna

Eichmann påstod nu att hans verkliga identitet var Otto Eckmann och att han varit löjtnant i Waffen-SS. De amerikanska förhörsledarna verkade köpa hans historia men höll kvar honom i fånglägret i väntan på vidare utredning. Hela tiden oroade Eichmann sig för att bli igenkänd av de koncentrationslägerfångar som reste runt för att identifiera förbrytare bland tyska krigsfångar.

Efter en tid i fånglägret fick Eichmann också höra att några av hans tidigare kollegor hade vittnat om hans ansvar för judeutrotningen. Eichmann betraktades nu som en av de mest efterlysta krigsförbrytarna. Själv insåg han att han måste försöka rymma om han skulle undgå att bli upptäckt.

Flydde från fånglägret

Natten till den 5 februari 1946 bröt sig Eichmann ut genom taggtrådsstängslet som omgav fånglägret. Under ett nytt falskt namn gömde hans sig hos systern till en SS-officer han lärt känna i lägret. Senare reste han vidare till trakten av Hamburg. Där fick han jobb som skogshuggare hos en bror till en annan SS-officer.

Under tiden försökte brottsutredare spåra upp Eichmann via hans anhöriga – utan resultat. I underrättelserapporter från februari 1947 förmodades han 
vara död. I verkligheten hade Eichmann fått höra att det börjat ordnas flyktvägar för jagade nazister som ville lämna 
Europa.

Han begav sig därför söderut, mot Italien. Väl där försågs han med ett nytt falskt pass och en båtbiljett till Argentina. Den 17 juni 1950 lämnade han Genua under sitt nya namn Ricardo Klement. I tio år skulle han leva oupptäckt under sin falska identitet.

Eichmann var inte ensam om att komma undan de allierades jakt på nazistförbrytare. Det hade visserligen skapats organisationer som hade till uppgift att söka efter efterlysta tyskar, men arbetet fick snart lägre prioritet.

Nazister blev agenter åt USA

Anledningen var kalla kriget. Vid krigsslutet började västmakterna rikta sin huvudsakliga uppmärksamhet mot Sovjetunionen. Josef Stalins regim betraktades nu som det stora hotet. Kampen mot nazismen verkade vara avslutad.

Motsättningarna mellan öst- och västblocken skapade nya möjligheter för en del av de män som haft ledande positioner i Hitlertyskland. På grund av sina kunskaper om Sovjetunionen värvades flera före detta nazister som underrättelse-agenter av USA eller Storbritannien. En av dessa varKlaus Barbie – känd som ”Slaktaren från Lyon”.

1942 hade han blivit Gestapos chef i den franska storstaden. Barbie blev snart beryktad för sina brutala förhörsmetoder. Han torterade personligen män, kvinnor och barn. Hans mest kända offer var Jean Moulin, en av ledarna för den franska motståndsrörelsen. Barbie torterade honom så grovt att Moulin dog av sina skador. Den mest ökända av Barbies handlingar var dock deportationen av 41 judiska barn som gömts på ett barnhem i Izieu. De dog alla i Auschwitz.

Sa sig vara soldat

När amerikanska styrkor närmade sig Lyon hösten 1944 lät Klaus Barbie avrätta ett antal personer som kände till de krigsbrott han gjort sig skyldig till. Sedan flydde han tillbaka till Tyskland och bytte till civila kläder. När kriget var slut greps Barbie och frågades ut. Men han lyckades övertyga förhörsledaren om att han var en enkel tysk soldat på väg hem från kriget.

Den närmaste tiden försörjde han sig på svartabörsaffärer och bedrägerier. Han var också aktiv i en hemlig nazistisk organisation som tänkte ge de västallierade stöd i händelse av ett krig mot Sovjetunionen.

Gruppen infiltrerades dock av brittisk säkerhetstjänst och i slutet av 1946 arresterades Barbie på nytt. Med hjälp av hans adressbok kunde fler medlemmar i gruppen gripas. Mycket tyder på att Barbie sålde sina kontakter till britterna i utbyte mot att slippa bli utlämnad till Frankrike.

Gav information om Östeuropa

Barbie bytte dock snart uppdragsgivare och började arbeta som agent för den amerikanska säkerhetstjänsten CIC. När Barbie eftersöktes som krigsförbrytare av en annan gren av samma organisation meddelade CIC-officeren Robert Taylor att ”Barbie gör mycket större nytta som vår informatör än som fånge”.

Trots att Frankrike och USA var allierade verkar Barbie framför allt ha samlat in information om fransk underrättelseverksamhet i den amerikanska ockupationszonen av Tyskland. Men han bidrog också med uppgifter om Östeuropa, som han fick genom sina gamla SS-kontakter. Enligt vissa uppgifter hittade han ibland bara på information som han trodde kunde intressera CIC.

I maj 1947 hade dock franska myndigheter fått nys om att Barbie arbetade åt amerikanerna. Med tillstånd från CIC förhördes han av en fransk officer. Barbie förnekade då att han varit Gestapochef i Lyon. Fransmännen lät sig inte övertygas, men amerikanerna ville ändå inte släppa sin agent. Trots att han begärdes utlämnad till Frankrike både 1949 och 1950 fortsatte han att arbeta för CIC. Våren 1951 hade trycket från fransmännen blivit så stort att amerikanerna lät Barbie emigrera till Sydamerika.

”Dödsängeln” behandlade fångar som försöksråttor

Två år tidigare hade en annan eftersökt krigsförbrytare rest samma väg. Liksom Barbie och Eichmann hade Josef Mengele kunnat tillbringa de första åren efter krigsslutet i Tyskland, trots att koncentrationslägerfångar vittnat om hans brott i Auschwitz. I det beryktade lägret hade han blivit känd som ”Dödsängeln” för sina barbariska experiment på både vuxna och barn.

Mengele behandlade fångarna som försöksråttor. Vittnen har berättat att han genomförde operationer utan bedövning. Bakterier injicerades för att Mengele skulle kunna följa sjukdomsförloppen. När tågen med nya fångar anlände till lägret deltog han i sorteringen och valde vilka som skulle till gaskamrarna, användas till arbete eller sparas till hans experiment. Men när Röda armén närmade sig i januari 1945 övergav Mengele Auschwitz.

De första åren gömde han sig på olika platser i Tyskland. 1949 lämnade han dock landet via en av de flyktvägar som organiserats för gamla nazister. Nätverket bestod av kontaktpersoner både norr och söder om Alperna. De flyende förbrytarna försågs med husrum, nya identitetshandlingar samt båtbiljetter från Genua.

Mengele flydde till Argentina

Flera före detta nazister hamnade i Argentina. Landet styrdes under denna period av diktatorn Juan Peróns fascistliknande regim. Det var ingen hemlighet att Perón varit en av Hitlers beundrare.

Mengele anlände till Buenos Aires med falskt pass. Nu var han den 38-årige mekanikern Helmut Gregor. Under de närmaste åren flyttade han runt i den argentinska huvudstaden. Han skilde sig från sin fru, men behöll hela tiden kontakten med familjen i Tyskland.

Några år senare dog Mengeles bror. Josef gifte då om sig med dennes änka. Äktenskapet arrangerades av fadern, som ville behålla kontrollen över familjens företag. Josef Mengele återvände till och med till Västtyskland 1956 för att träffa sin blivande brud och bytte då ut sitt falska pass mot ett riktigt med hans rätta namn och födelseort. De västtyska myndigheterna beviljade passet utan att kontrollera om hans namn fanns på listorna över efterlysta krigsförbrytare.

I slutet av 1950-talet inledde de västtyska myndigheterna, efter påtryckningar från bland andra nazistjägaren Simon Wiesenthal, en juridisk process för att få Mengele utlämnad. Eftersom Mengele via släkt och vänner var väl underrättad om de tyska myndigheternas agerande hade han redan ordnat medborgarskap i grannlandet Paraguay. När den formella begäran om utlämning kom kunde de argentinska myndigheterna bara konstatera att den ökände doktorn flyttat vidare men lämnat familjen i Buenos Aires.

Flyttade flera gånger

När de israeliska Mossad-agenterna fångade Eichmann 1960 hade samma grupp även försökt hitta Mengele, men misslyckats. Mengele hade dock blivit så nervös av Eichmanns öde att han reste vidare till Brasilien. Där flyttade han så småningom, under falskt namn, in hos ett par tyskättade jordbrukare och investerade även pengar i deras lantbruk.

Under tiden trodde de västtyska myndigheterna att Mengele fortfarande befann sig i Paraguay och gjorde flera resultatlösa försök att få honom utlämnad. 1975 flyttade Mengele ännu en gång. Hans nya hem blev en lägenhet i utkanten av miljonstaden Sao Paolo. Han höll kontakt med sin familj och besöktes 1977 av sin son Rolf. Sonen hade hört om sin fars roll i Auschwitz och bad att få höra hans version. Mengele svarade till en början undvikande. När Rolf fortsatte att fråga fick han en utskällning.

– Tror du verkligen allt som skrivs om mig? Jag svär vid min moders liv att jag aldrig skadade någon!

Drunknade under simtur

Två år senare besökte Mengele några vänner som bodde i ett strandhus utanför Sao Paolo. När den 67-årige mannen tog en simtur i havet drabbades han av ett slaganfall och drunknade. Han begravdes i utkanten av Sao Paolo under namnet Wolfgang Gerhard. Först i början av 1990-talet kunde en DNA-analys av hans kvarlevor bekräfta att det faktiskt var Josef Mengele som låg i graven.

Rättvisan hann alltså aldrig i kapp Josef Mengele. Däremot kunde Klaus Barbie, Gestapochefen från Lyon, till slut ställas inför rätta. Barbie hade med amerikansk hjälp emigrerat till Sydamerika på 1950-talet. Där började han snart med vapenaffärer i Bolivia. Efter en militärkupp 1964 anlitades han av landets diktator Barrientos för att bekämpa oppositionen. Det finns också uppgifter om att Barbie hjälpte amerikanska CIA och Bolivias militär att gripa revolutionären Che Guevara, som avrättades i Bolivia 1967. Enligt en av Barbies tidigare medarbetare anlitades den tyske veteranen med tanke på hans erfarenhet av att bekämpa den franska motståndsrörelsen under andra världskriget.

Under åren i Bolivia ägnade sig Barbie också åt mer eller mindre ljusskygga affärer. Tillsammans med en annan före detta SS-officer lurade han bland annat en brittisk journalist på en stor summa pengar mot löftet att han skulle avslöja var den mytomspunne nazistledaren Martin Bormannbefann sig. När pengarna var betalda blev journalisten i stället utpekad som knarklangare och tvingades fly hals över huvud.

Barbie greps i Bolivia

1971 fick dock journalisten sin hämnd. Då inledde de franska nazistjägarna Serge och Beate Klarsfeld en kampanj för att gripa Barbie. Journalisten kunde förse dem med adress och ett nytaget foto på den eftersökte förbrytaren.

Det skulle dock dröja till 1982 innan Barbie kunde gripas och utvisas från Bolivia. 1984 ställdes han inför rätta i Lyon – staden där han utfört de flesta av sina krigsförbrytelser under andra världskriget. Själv hävdade Barbie att han bara gjort sin plikt som tysk soldat när han bekämpade den franska motståndsrörelsen. Han dömdes ändå till livstids fängelse för brott mot mänskligheten och dog i fängelset fyra år senare.

Adolf Eichmann, Josef Mengele och Klaus Barbie är bara tre av de hundratals nazistiska krigsförbrytare som jagats under de 66 år som gått sedan andra världskriget slutade. Vissa har ställts inför rätta. Några är ännu på fri fot. I vissa fall har krigsförbrytare lokaliserats – men begäran om utvisning har avslagits med hänvisning till att den misstänkte varit för gammal eller sjuk. Men tiden håller på att rinna ut för dem som jagar de ansvariga för nazismens brott. Snart finns inte många överlevare kvar från Förintelsen. Vare sig bland offren eller krigsförbrytarna.

 

Åke Steinwall/Allt Om Historia


 

Så gick det för nio nazistiska krigsförbrytare

Adolf Eichmann

Brott: Känd som ”Förintelsens arkitekt”. Organiserade transporter av judar från hela Europa till olika förintelseläger.

Efter kriget: Lyckades fly till Argentina, men kidnappades 1960 av israeliska agenter och fördes till Israel. Dömdes till döden och avrättades 1962.

Josef Mengele

Brott: ”Dödsängeln från Auschwitz” genomförde grymma medicinska 
experiment på fångar i dödslägret.

Efter kriget: Flydde från Europa 1949 och lyckades sedan hålla sig gömd i Sydamerika. Bodde i slutet av sitt liv i Brasilien, där han dog 1979.

Franz Stangl

Brott: Kommendant för förintelselägren Sobibór och Treblinka, där minst 900 000 människor dödades.

Efter kriget: Tog sig till Brasilien 1951, via Italien och Syrien. Hittades av Simon Wiesenthal och utlämnades till Västtyskland 1967, där han dömdes till livstids fängelse. Dog året därpå.

Klaus Barbie

Brott: Gestapochef i den franska staden Lyon 1942–44.

Efter kriget: Flydde till Sydamerika och höll sig undan rättvisan i mer än 20 år. Dömdes till livstids fängelse i en fransk domstol 1987, för deportationen av 800 franska judar och motståndsmän till Auschwitz. Dog fyra år senare.

Martin Bormann

Brott: Var chef för partikansliet från 1941 och en av Hitlers närmaste medhjälpare.

Efter kriget: Dömdes till döden i sin frånvaro vid Nürnbergrättegångarna. Enligt rykten gömde han sig i Paraguay, men 1973 slog medicinsk expertis fast att han troligen dött under slutstriden 1945, baserat på framgrävda kvarlevor. 1998 bekräftades detta genom en DNA-analys.

Aribert Heim

Brott: SS-läkare i koncentrationslägret Mauthausen. Utförde medicinska experiment på fångarna och blev känd som ”Doktor Död” och ”Den andre Mengele”.

Efter kriget: Arbetade som läkare i Tyskland fram till 1962, då han försvann. Hans släktingar hävdar att han dog i cancer 1993, men företrädare för Simon Wiesenthal-centret påstod så sent som 2008 att han gömde sig i Sydamerika.

Gustav Wagner

Brott: Var ställföreträdande kommendant för förintelselägret Sobibór 1942–43.

Efter kriget: Flydde tillsammans med Franz Stangl till Brasilien. Spårades upp av Simon Wiesenthal 1978, men hans nya hemland vägrade utlämna honom. Tog sitt liv två år senare.

Josef Schwammberger

Brott: Kommendant för flera tyska arbetsläger kring den polska staden Kraków, och beord-rade bland annat en massavrättning av 500 judiska fångar i september 1943.

Efter kriget: Lyckades fly till Argentina 1948 och höll sig undan rättvisan fram till 1987. 1992 dömdes han till livstids fängelse av en tysk domstol. Han dog i fängelset 2004, 92 år gammal.

John Demjanjuk

Brott: Arbetade som vakt i flera läger under Förintelsen.

Efter kriget: Emigrerade till USA 1952, men utlämnades till Israel på 1980-talet. Där dömdes han till döden, men friades sedan i landets högsta domstol på grund av bristande bevisning. Utlämnades på nytt till Tyskland 2009 och dömdes i maj 2011 till fem års fängelse för delaktighet i dödandet av minst 28 000 fångar i lägret Sobibór.

Mytomspunnet nätverk ska ha hjälpt nazister

Thrillern ”Täcknamn Odessa” av Frederick Forsyth blev bästsäljare och storfilm.  Thrillern ”Täcknamn Odessa” av Frederick Forsyth blev bästsäljare och storfilm. Utan hjälp med falska pass, biljetter och gömställen hade jagade förbrytare som Josef Mengele och Adolf Eichmann knappast kunnat fly till Sydamerika efter andra världskriget. Enligt många uppgifter hjälptes de av den underjordiska organisationen Odessa – ett nätverk av före detta SS-officerare. Dess yttersta mål ska ha varit att bygga upp ett nytt Fjärde rike i Europa eller Sydamerika – med Hitlersförsvunne medhjälpare Martin Bormann som ny ledare.

Organisationen blev allmänt känd först genom Frederick Forsyths thriller ”Täcknamn Odessa”, som gavs ut 1972. Forsyth byggde delvis sin bok på samtal med nazistjägaren Simon Wiesenthal, som själv var övertygad om att Odessa existerade i verkligheten.

Andra forskare har ställt sig mer tveksamma. Några dokument som bevisar att organisationen funnits har inte presenterats. Men en sak är i alla fall säker: många ledande nazister tog sig till Sydamerika med hjälp av nazistsympatisörer. Hur organiserat detta nätverk var – eller om det använde namnet Odessa – 
är en annan historia.

Vad gäller den försvunne Martin Bormann har senare undersökningar visat att han dog i Berlin redan 1945.

Nazitopparna ställdes inför rätta i Nürnberg

 Fem månader efter krigsslutet ställdes 24 nazistledare inför en internationell militärtribunal i den tyska staden Nürnberg. De sex domarna kom från segrarmakterna USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Rättegången pågick i knappt ett år och resulterade i elva dödsdomar, tio fängelsestraff och tre frikännanden.

De dödsdömda avrättades genom hängning. Martin Bormann, som dömdes i sin frånvaro, hade under hela rättegången legat död under Berlins ruiner. Flygvapenchefen Hermann Göring och Robert Ley, ledare för den nazistiska arbetarorganisationen DAF, lyckades ta livet av sig innan deras domar verkställdes.

Nazistjägarna som aldrig gav upp jakten

Simon Wiesenthal

Simon Wiesenthal 1978.  Simon Wiesenthal 1978.Foto: SIMON WIESENTHAL CENTER/GETTY IMAGES Simon Wiesenthal föddes i en judisk familj 1908 och överlevde under andra världskriget flera koncentrationsläger. Efter kriget vigde han sitt liv åt att försöka få de ansvariga för Förintelsen ställda inför rätta.

I samband med kidnappningen av Adolf Eichmann påstod han sig ha bidragit med avgörande information till Israel, vilket dock förnekades av landets säkerhetstjänst. Under åren som följde blev han berömd för sin kartläggning av nazistiska förbrytare, som i flera fall ledde till rättegångar och fällande domar. I sin bok Jakten på ondskan hävdar författaren Guy Walters dock att Wiesenthal många gånger slarvade med sanningen – både när det gäller hans livshistoria och hans egna insatser för att få fast krigsförbrytare.

Men Walters betonar också att Wiesenthal höll jakten på nazistiska krigsförbrytare vid liv genom dokumentation, föreläsningar och böcker. Simon Wiesenthal avled 2005 vid 96 års ålder.

I Los Angeles fortsätter Simon Wiesenthal-centret hans arbete med att uppmärksamma Förintelsen och motverka antisemitism.

Serge och Beate Klarsfeld

Serge och Beate Klarsfeld.  Serge och Beate Klarsfeld.Foto: AP Paret utmärkte sig i början av 1970-talet, när de försökte kidnappa en före detta SS-officer bosatt i Tyskland. Tanken var att föra honom till Frankrike, där han skulle ställas inför rätta. Aktionen misslyckades, och makarna Klarsfeld började i stället ägna sig åt att försöka få fast Klaus Barbie – ”slaktaren från Lyon”. De lyckades till slut spåra honom till Bolivia.

Efraim Zuroff

Efraim Zuroff.  Efraim Zuroff.Foto: AP I rollen som chef för Simon Wiesenthal-centrets 
kontor i Jerusalem har historikern Efraim Zuroff blivit känd som ”Den siste nazistjägaren”. I närmare 30 år har han kartlagt misstänkta förbrytare. Under den tiden har centret identifierat fler än 2 800 
misstänkta nazist-förbrytare över hela världen.

Läs mer

”Rättvisa, men inte hämnd” av Simon Wiesenthal (1989), "Jakten på ondskan” av Guy Walters (2010).