Myten om statens våldsmonopol

14.01.2017 15:08

Senast uppdaterad: 2016-05-30

http://blueshift.nu/myten-om-statens-valdsmonopol/

 

För ett par år sedan lanserad någon begreppet “våldsmonopol” i den svenska politiska diskussionen.

 

Så vitt vi kunnat konstatera var det en folkförvillare vid namn Jan Guillou.

Läsare intresserade av att förstå denne djupt inbäddade zionisagents verkliga dagordning, rekommenderas boken Demokrati till Döds – Sveriges väg in i den globala diktaturen.

Våldsmonopol-mantrat har därefter upprepats av andra grindvakter såsom Leif G. W. Persson (avhandlad i vår artikel Leif GW Persson – Sveriges Joseph Goebbels).

Att kulturarbetare som Guillou och Persson fabulerar om hur det tror eller vill att verkligheten skall vara, är en sak.

När en chef för ett lands säkerhetspolis i TV-intervjuer högt och brett skryter om polisens och statens våldsmonopol, är en annan – och grodan förtjänar uppmärksamhet.

Så här definierar nationalencyklopedin begreppet “monopol”:

 

marknad där en organisation eller ett företag behärskar utbudet av en vara eller en tjänst.

Redan här kan det konstateras att varken polisen eller staten åtnjuter monopol på att utöva våld – i praktiken.

Våldsbrott begås varje dag, utan att polisen eller staten kan förhindra det.

Verkligheten är nog den att polisen står för blott en bråkdel av det våld som utövas i landet varje år.

Faktum är att det är p g a icke-polisiärt och icke-statligt våld, i dess olika former, som skapat behovet av poliser.

Måhända var vad Guillou och Persson och sedemera SÄPO-chefen Thornberg i sina grötiga hjärnor egentligen menade, var att lagen i vissa situationer ger polisen rätt att ta till tvångsåtgärder – handlingar som annorstädes skulle vara olagliga.

 

RB24:7

Våld och tvångsåtgärd är inte samma sak, även om de kan överlappa.

Det är nog i alla fall hur allmänheten uppfattar begreppet “våld” och det var ju så konceptet en gång myntades: av en lekman för lekmän.

Att polisen i lagen har stöd för att i vissa situationer t ex frihetsberöva individer misstänkta för brott är nog faktiskt inte hur de flesta människor uppfattar begreppet “våld”.

Men inte ens juridiskt åtnjuter polisen ensamrätt på “våld”.

Lagen ger inte bara alla människor rätt att agera i nödvärn, d v s ta till “våld” för stoppa brottsliga angrepp mot sig själv eller annan. Lagen ger också envar rätten att gripa individer som i största allmänhet begår brott eller till och med är på flykt undan rättvisan – d v s agera som ställföreträdande polis.

Paragraf 7 i Rättegångsbalkens 24:e kapitel:

 

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Lag (1987:1211).

RB 24:7 är inte unikt för Sverige.

Liknande lagar finns i de flesta länder. I USA, t ex, kallas begreppet “citizen arrest.”

Verkligheten är att en hel industri byggts upp runt RB 24:7 och att faktiskt åtskilliga lagbrytare grips av icke-poliser med stöd i RB 24:7.

Varje dag ertappas och omhändertas mellan 100 och 200 tjuvar i detaljhandeln. Gripandena utförs av icke-poliser med stöd i RB 24:7.

Det finns inga juridiska hinder för att t ex joggare, föräldrar eller grannar ingriper vid pågående brott och överlämnar gärningsmännen till polisen.

 

Kanske är sådan grannsamverkan t o m en bra idé, i dessa tider när polisen, trots sin militarisering, synes alltmer förvirrad och handlingsförlamad?

Sedan kan man naturligtvis undra vad för exotisk växt SÄPO-chef Anders Thornberg rökt, som gör att han önskar sätta likhetstecken mellan polisens påstådda våldsmonopol och situationen nedan…

Ämne: Myten om statens våldsmonopol

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar