Kungadömet i himlen - Nibiru - Planet X

08.06.2014 18:36




 (Bild ovan: Hämtat ur NASA´s solteleskop C3)

1:a delen i historien om Nibiru som ligger till grund för Gamla Testamentet och flera religioner.
 
År 2010 fällde en amerikansk journalist följande ord i en intervju:
 
"Generalerna i Pentagon är nervösa nu - våra skapare är på väg tillbaks hit igen - och deras militära kapacitet är förödande".

 
(Bild ovan från solteleskopet Helioviewer 24/7 2013 klockan 21.24, objektet framträder strax under solen och dess planeter syns bakom det liggande "korset")

 


  (Bild ovan från solteleskopet Helioviewer 14/8 2013 kl 05.30 tillsammans med bilder från år 1647 före Kristus funna vid arkeologiska utgrävningar)

 


En annan amerikan med viss insikt i saken berättade:

"President Obama är nu tvungen att gå ut och berätta detta, MEN de kommer aldrig att nämna den vid sina namn utan kommer med säkerhet att använda ett annat namn, risken är annars att folk börjar googla på "Nibiru" eller "Planet X" vilket kan skapa oro bland folket. De kan inte hålla detta hemligt längre för ofta tar folk kort på den när den syns vid solen, det rapporteras om 2 solar vid soluppgång respektive solnedgång ibland"

Kanske man istället väljer att kalla den "Kometen ISON" som ska vara fullt synlig i november 2013 och lysa starkare än månen på natten?...vem vet?

(Bild ovan:kollage med bilder tagna ur NASA´s solteleskop 2009-2010)

I slutet av 70-talet kallades personer som tolkat gammal skrift från de fynd som gjorts vid utgrävningar in till NASA där de fick berätta om sina fynd, skepsisen var stor inom NASA och amerikanska försvaret till de uppgifter som presenterades.


Men 1983 sköts observatorium IRAS upp som skulle studera infraröda spektrum av rymden och söka efter en eventuell 10: planet. Man tyckte sig kunna ana något men osäkerheten var stor. 




Ett antal år längre fram sköts ett bättre infrarött teleskop upp och då "satte man i halsen" enligt en källa över det man upptäckte att historiska berättelser om en 10:e planet , en röd jätteplanet stämde. Saken tystades de följande åren ned och inget mera skrevs i media.

(Bild ovan ur solteleskopet Helioviewer tagen 26 juli 2013. Nibiru passerar tätt invid solen och i svansen kan anas planeter med mera som ingår i minisolsystemet )



Vatikanen tillsammans med Jesuitorden och Arizona University meddelade 2010 att man nu tagit ett kraftfullt teleskop i drift för att kartlägga vårt solsystem och vintergatan i infrarött spektrum och för att se stjärnor födas. Teleskopet döptes till "Lucifer". Källor påpekar att man endast satt upp teleskopet för att följa Planet X när den äntrar vårt solsystem igen.

(Bild ovan: Vatikanens infraröda teleskop Lucifer)

Marduk, guden Enkis son, var enligt alla inskripti­oner någon gång efter år 2000 f Kr den framgångsrike segraren i en tävlan med Ninurta, Enlils son, (Enlil -broder till Enki - båda söner till den högste guden Anu på den Tolfte Planeten) om högsta makten bland gu­darna.

Det sumeriska ”Skapelsens epos” skrevs också om av babylonierna i den andan.
Marduks upphöjelse till rangen av ”gudarnas konung” på jor­den gjorde honom samtidigt till ”herre över himlagudarna” (pla­neterna), dvs till ”himmelskonung”, och hans motsvarighet på himlen var nefilims planet, Den tolfte planeten.
 
(Bild ovan: Nibiru/Marduks bana avbildad på baksidan på en 100 Francs-sedel-vet makten mer än vi?)
 
Först trodde forskarna att ”Marduk” var antingen Polstjärnan eller någon annan klart lysande stjärna som kunde ses på den me­sopotamiska himlen vid tiden för vårdagjämningen, då Marduk betecknas som ”ljus himlakropp”. Men Albert Schott(Marduk urtd sein Stern) och andra forskare har bevisat att alla gamla ast­ronomiska texter upptar Marduk som medlem av solsystemet.


Också antagandet att Marduk skulle ha varit en babylonisk solgud som den egyptiske guden Re har kunnat vederläggas genom de- chiffreringen av texterna, exempelvis av satsen: ”Han övervakar länderna som Schamasch (solen)”. Om Marduk jämförs med so­len kan han omöjligen ha varit solen.
 
 
(Bild ovan: Från NASA´s solteleskop Helioviewer) 

 (Bild ovan: Placering av NASA´s solsatellit SOHO i jämförelse med Jorden)
 
Men vilken planet var han då? De gamla astronomiska texterna passar inte in på någon av planeterna. Vissa binamn, exempelvis ”solens son”, tycks peka på Saturnus. Också Mars betraktades som kandidat, eftersom Marduk beskrivs som en rödaktig planet. Men enligt texterna stod Marduk i markas schame (”i himlens mitt”), och detta övertygade de flesta forskarna om att det måste röra sig om Jupiter, därför att den står i mitten av planetraden:
 
Merkurius Venus Jorden Mars -"Jupiter"-Saturnus Uranus,Neptunus Pluto men denna teori är motsägelsefull. Just de forskare som ansluter sig till den var av den åsikten, att kaldéerna inte vetat något om pla­neterna bortom Saturnus och betraktat jorden som planetsyste mets platta centrum. De utelämnade dessutom månen, som mesopotamierna avgjort räknat till ”himmelsgudama”.

(Bild ovan: Bild tagen från NASA´s solteleskop 2013)

Att sätta lik­hetstecken mellan Den tolfte planeten och Jupiter är helt enkelt inte möjligt. I ”Skapelsens epos” står det klart och tydligt att Marduk var en inkräktare från den yttre rymden, att den passera­de förbi de yttre planeterna innan den kolliderade med Tiamat. Sumererna kallade den NIBIRU (”genomkorsandets planet”), och den babyloniska versionen av skapelseberättelsen ger följande astronomiska fingervisning:
 
”Planet NIBIRU:
himlens och jordens tvärgator skall han besätta.
Upptill och nedtill får de inte genomkorsas; de måste vänta på honom.
Planet NIBIRU:
planet som strålar på himlen.
Han intar mittens ställning; honom skall de ära.
Planet NIBIRU:
han är den som oförtröttligt går rakt igenom Tiamat. (Jorden)
Hans namn är GENOMKORSANDE — han som intar mitten.”
 
 
Av detta framgår att de andra planeterna är indelade i två grup­per och att Den tolfte planeten gång på gång genomkorsar Tia­mat: dess kretslopp för den ständigt till platsen för det stora sla­get, den plats där Tiamat tidigare funnits.

Då sumererna kände alla planeterna och tilldelade Den tolfte planeten ”mittens ställning” får vi en helt annan ordningsföljd:
Merkurius, Venus, Jorden, Månen, Mars, -"Marduk"- Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus, Pluto.

Bild ovan: Stentavla med kilskrift som berättar om Nibiru den "bevingade planeten" funnen vid arkeologiska utgrävningar)

Men när Marduk i sin bana gång på gång återkommer till den plats, där Tiamat (Jorden innan Marduk klöv den i 2 delar vid det stora slaget i urminnestid) funnits förr, dvs relativt nära oss (mellan Mars och Jupiter), hur kommer det sig då att vi ännu inte sett denna planet, som ju skall vara stor och ljus?
 
I de mesopotamiska texterna heter det att Marduk når okända områden av himlen, världsalltets avlägsna regioner. ”Han ser världsalltets alla delar.” Den beskrivs som alla planeters ”Moni­tor”, vars omloppsbana gör det möjligt för den att kretsa runt alla andra. ”Han håller deras band (omloppsbanor) fast och slår en snara runt dem alla.”
 
 

En sådan elliptisk bana kring solen som gravitationskraftens centrum har ett apogeum, varmed menas det största avståndet från solen, och ett perigeum, den punkt i banan som är närmast solen. Och dessa båda punkter förekommer faktiskt i ”Skapelsens epos” som AN.UR (”himmelsgrunden”) och E.NUN (”herrens boning”). Det heter om Marduk: 
 
”Han genomkorsade himlen och övervakade områdena. . . Sedan mätte han Djupets byggnad.
E-Schara bestämde han till sin yttersta boning,
E-Schara uppförde han som himlens stora boning.”
 
En ”boning” var alltså ytterst — långt ute i rymdens djup. Den andra uppfördes i ”himlen”, inom asteroid-bältet mellan Mars och Jupiter (se bild ovan).
 
Då den var känd som en stor vandrare på himlen, en som flög från perigeum till apogeum och tillbaka igen på oerhörd höjd, av­bildades planeten många gånger som ett bevingat klot.
Var man än företagit utgrävningar i Främre Orienten har man upptäckt denna symbol på tempel, palats, klippor, på väggmål­ningar och sigillcylindrar.


Den åtföljde kungar och präster, stod över tronerna, ”svävade” över bataljmålningar, smyckade tri­umfvagnarna. Föremål av lera, metall, sten och trä dekorerades med den. Härskarna i Sumer och Akkad, i Babylon och Assyrien, i Elam och Urartu, Mari och Nuzi, Mitanni och Kanaan — alla dyrkade de denna symbol. De hetitiska kungarna, de egyptiska fa­raonerna, de persiska härskarna — alla upphöjde de den till sin symbol. Så förblev det i årtusenden.
 
 
 
På den tiden härskade den religiösa och astronomiska övertygelsen att Den tolfte planeten, ”gudarnas planet”, tillhörde solsystemet och att den i sin stora omloppsbana periodiskt dök upp i närheten av jorden. Bildtecknet för Den tolfte planeten var ett ”kors”. 
 
Kilskriftstecknet,
 
som också betydde ”Anu” och ”gudomlig”, utvecklades i de semitiska språken till bokstaven tav, som också betydde ”tecknet”.
 
(Bild ovan: väldigt gamla symboler för Nibiru hittade vid arkeologiska utgrävningar)
 
Alla forntidens folk i Främre Orienten betraktade Den tolfte planetens periodiska närmande som ett tecken på förestående omvälvningar, stora förändringar och en ny era. I de mesopotamiska texterna beskrivs planetens periodiska uppdykande som en förutsebar och synlig händelse:
 
”Den största planeten:
vid sitt framträdande mörkröd.
Himlen delar han i hälfter och står som Nibiru.”

 
(Bild överst funnen vid arkeologiska utgrävningar i Nippur här jämförd med bild under hämtad från NASA´s solteleskop Helioviewer. Bild nedan hämtad ur NASA´s solteleskop SOHO januari 2013)

Många texter som hänför sig till planetens ankomst förutspår de verkningar som denna händelse skall få på jorden och människorna:
 
”Om från Jupiters plats planeten går längre åt väst inträder en tid av trygghet.
Vänlig frid skall vila över landet.
Om planeten från Jupiters plats ökar i ljusstyrka och blir Nibiru i Kräftans tecken kommer Akkad att leva i överflöd och kungen i Akkad att bli mäktig.
Om Nibiru står i höjden kommer länderna att vila tryggt, fientliga kungar att hålla fred, gudarna att lyssna till ödmjuka böner.”
 
Planetens annalkande däremot förknippades med regn och översvämningar, då effekterna av dess starka dragningskraft var kända:
 
(Bild ovan: På en i Nippur påträffad sigillcylinder vid arkeologiska utgrävningar har avbildats ett par plöjande män som vördnadsfullt ser upp mot Den tolfte planeten (åskådliggjord genom kors-symbolen), som syns på himlen).

”När himmelstronens planet ökar i ljusstyrka
kommer det att bli regn och översvämning. . .
När Nibiru når solens närhet kommer gudarna att skänka fred.
Bekymren kommer att minska, svårigheterna att undanröjas.
Regn och översvämningar skall följa.”
 
I de mesopotamiska texterna överdrivs väl planetens ljusstyrka när det heter att den kan ses också på dagen: ”Synlig i soluppgången försvinner den vid solnedgången ur sikte.”
 
Den följande mesopotamiska texten har först vantolkats:
”Guden Marduks planet:
vid sitt framträdande: Merkurius.
När den går upp vid himlabågens trettionde grad: Jupiter.
När den går upp på himlaslagets plats: Nibiru.”

(Bild ovan: Hämtad ur NASA´s solteleskop Helioviewer 21 juli 2013)
 

Forskarna antog att Den tolfte planeten här helt enkelt hade betecknats med olika namn. Som framgår
av bilden nedan är det emellertid planetens rörelse som avses och de tre avgörande punkter, där den kan visa sig, från jorden sett.

Det första tillfället att observera planeten erbjuder sig när dess omloppsbana fört den till närheten av jorden och den står i rak linje med Merkurius (punkt A), enligt våra beräkningar i en vinkel om 30 grader till en tänkt axel solen—jorden—perigeum.
 
 
 
När den sedan kommer närmare jorden och tycks ”gå upp” vid jordens horisont (i 60 graders vinkel ungefär) korsar den Jupiters omloppsbana vid punkt 8. Slutligen når den platsen för ”himlaslaget”, perigeum, och blir vid punkt C planeten Nibiru. Vid perigeum är den såväl jorden som solen närmast, och härifrån avlägsnar den sig åter ut mot rymden.


(Bild ovan:Infraröd bild hämtad ur Google Sky här tillsammans med infällda uråldriga symboler, bild nederst det klassiska korset)

(Bild ovan hämtad ur solteleskopet Helioviewer)

Glädjen över Herrens dag i de gamla mesopotamiska och hebreiska skrifterna (liksom väntan på himmelriket i Nya testamentet) baseras således på faktiska erfarenheter som jordens befolkning gjort: den hade ju bevittnat kungaplanetens periodiska återkomst till jordens närhet.
 
Dess periodiska framträdande och försvinnande bekräftar dess permanenta tillhörighet till solsystemet. I det avseendet liknar den kometerna. En del av de kända kometerna — exempelvis Hailey’s komet, som har en omloppstid av 75 år — försvann ur sikte så länge att astronomerna hade svårt att känna igen den. Vad gäller andra kometer, som inte återkommit under historisk tid, tror man att de har en omloppstid på flera tusen år Så t ex kom Kohouteks komet, som upptäcktes i mars 1973, i januari 1974 så nära jorden som 120 675 000 km, varefter den snart försvann bortom solen. Astronomerna räknar med att den kommer att visa sig igen inom en tidrymd av mellan 7500 och 75 000 år.

 (Bild ovan hämtad ur solteleskopet Helioviever)
 
Kännedomen om Den tolfte planetens periodiska uppdykande och försvinnande gör det närliggande att anta att dess omloppstid är kortare än den som beräknats för Kohoutek. Om det är så, hur kommer det sig då att våra astronomer inte vet något om denna planets existens? Faktum är att en omloppsbana bara hälften så lång som det kortaste alternativet för Kohoutek (7500 år) skulle föra Den tolfte planeten ungefär sex gånger så långt bort ifrån oss som planeten Pluto. Ett sådant avstånd gör det omöjligt att observera den från jorden, då solljuset knappt skulle reflekteras till jorden. De kända planeterna bortom Saturnus upptäcktes ju inte heller visuellt utan först på matematisk väg.
 
 
(Bild ovan: Från NASA´s soltelskop Helioviewer)
 
På det sättet kommer man väl att upptäcka också Den tolfte planeten. Astronomerna talar redan om en ”Planet X”, vars närvaro kan spåras genom dess effekter på vissa kometers omloppsbanor. År 1972 upptäckte den amerikanske astronomen Joseph L. Brady att förändringarna i den bana som Hailey’s komet följer skulle kunna förorsakas av en planet som är ungefär så stor som Jupiter och som behöver 1800 år för att kretsa ett varv runt solen. Då dess avstånd uppgår till 9 654 000 000 km har den kunnat ”upptäckas” bara genom matematiska beräkningar.

En sådan omloppstid kan visserligen inte uteslutas, men de mesopotamiska och bibliska källorna hävdar att Den tolfte planeten har en omloppstid av 3600 år. Talet 3600 skrivs på sumeriska som en stor cirkel. Planetens binamn — schar (”högste härskare”) — betyder också ”hel cirkel”. Att planet, cirkel och 3600 skrivs på samma sätt kan inte vara bara en slump.

De kaldéiska härskarna, som enligt den babyloniske prästen och astronomen Berossos regerat före syndafloden, finns upptagna på en lista tillsammans med sina städer. Tillsammans har de härskat 120 schars. En schar är 3600 år, vilket gör totalt 432 000 år. Dessa härskares regeringstid mättes i 3600-åriga schars- enheter.

(Bild ovan: Hämtar ur NASA´s solteleskop Helioviewer, här ses minisolsystemet "Nibiru" passera vid solen men en svans av planeter, månar samt meteoriter och asteorider i släptåg)

De gamla sumeriska texter som Berossos byggt sina beräkningar på har nu dechiffrerats. Det är sumeriska kungalängder som förts från den tid ”då himmelriket kom till jorden” fram till den tid ”då syndafloden översvämmat jorden”.

En av dessa kungalängder, kallad text W-B/144, upptar de gudomliga härskarna i fem byar eller ”städer”. I den första staden, Eridu, fanns det två härskare. Framför båda namnen står bokstaven A, som betyder anfader.
 
”När kungadömet kom från himlen var Eridu det första kungadömet.
A.LU.LIM blev kung i Eridu;
han härskade 28 800 år.
A.LAL.GAR härskade 36 000 år.
Två kungar härskade 64 800 år.”
Kungamakten överfördes sedan på andra regeringssäten, där härskarna kallades en (”herre”) och i ett fall bar gudatiteln dingir.

”Eridus kungamakt överfördes på Bad-Tibira.
EN.MEN.LU.AN.NA härskade i Bad-Tibira 43 200 år;
EN.MEN.GAL.AN.NA härskade 28 000 år.
Den gudomlige herden DU.MU.ZI härskade 36 000 år.
Tre kungar härskade 108 000 år.”

 
(Bild ovan hämtad ur solteleskopet Helioviewer)


I förteckningen nämns de därpå följande städerna, Larak och Sippar, liksom deras gudomliga härskare, och slutligen som sista stad Schuruppak, där en människa av gudomlig härstamning var kung. Det mest iögonfallande med de fantastiskt långa regeringstiderna är att de utan undantag är resultatet av en multiplikation med 3600.

Alulim                8                          X                          3 600                 = 28 800

Alalgar               10                        X                          3 600                 = 36 000

Enmenluanna     12                       X                          3 600                  = 43 200

Enmengalanna   8                         X                          3600                   = 28 800

Dumuzi              10                       X                          3 600                  = 36 000

Ensipazianna   8                           X                          3 600                   = 28 800

Enmenduranna 6                         X                           3600                    = 21 600

Ubartutu          5                           X                          3 600                   = 18 000

I en annan sumerisk text (W-B/62) har till denna kungalängd fogats de båda gudomliga härskarna i Larsa, vilkas regeringstid noterats med samma sc/wr-multiplikation. På grundval av andra texter har man dragit slutsatsen att det före syndafloden faktiskt förekommit tio härskare i Sumer med en regeringstid av sammanlagt 120 schars, precis som Berossos rapporterat.


(Bild ovan hämtad ur solteleskopet Helioviewer)
Detta gör det möjligt att dra slutsatsen att regeringstidernas schars stått i relation till den omloppstid som angivits för planeten ”Schar” — ”kungadömets planet” — dvs 3600 år. Alulim skulle då ha regerat medan Den tolfte planeten tillryggalade åtta varv runt solen, Alalgar under tio varv osv.
 
Om dessa härskare före syndafloden var nefilim som kommit till jorden från Den tolfte planeten, så är det inte så underligt att deras regeringstid på jorden sattes i samband med Den tolfte planetens omloppstid. Regeringstiden skulle i det fallet ha varat från tidpunkten för landningen till tidpunkten för avfärden, och härskarna skulle ha avlöst varandra. Då landning och avfärd måste stå i relation till Den tolfte planetens avstånd från jorden kunde regeringstiderna mätas bara i schars, Den tolfte planetens omloppstid.
 
 
(Bild ovan: Artikel som berättar om astronomernas fynd redan på 80-talet som sedan tystades ned)
 
 

Den fråga man ställer sig är naturligtvis om en nefilim efter landningen skulle kunnat härska på 
jorden i 28 000 eller 36 000 år. Av den anledningen har många forskare ansett att uppgifterna om regeringstidens längd bara är ”sagor”.
Men vad är ett år? Vårt ”år” är helt enkelt den tid det tar för jorden att fullborda ett varv runt solen. Vi lever så och så många år, därför att våra biologiska klockor är inställda på så och så många jordvarv runt solen.
 
Otvivelaktigt måste livet på en annan planet vara avstämt i tid med planetens omloppstid. Om Den tolfte planeten behövde lika lång tid för att fullborda ett varv runt solen som jorden behöver för 100 varv, så skulle ett nefilim-år motsvara 100 år hos oss. Skulle dess omloppstid vara 1000 år, så skulle det gå 1000 jordeår på ett nefilim-år.
 
Och om nu ett varv runt solen skulle innebära 3600 jordeår för nefilim? Då skulle 3600 år hos oss uppgå till bara ett år i deras kalender, och också bara ett levnadsår. Då skulle de regeringstider, som Berossos och de sumeriska texterna berättar om, vara varken fantastiska eller ”sagolika”: de skulle ha uppgått till fem, åtta eller tio nefilim-år.
 
(Bild ovan: Enligt gamla skrifter återfunna vid utgrävningar ska Nibiru orsaka svåra översvämningar på Jorden när den återvänder ur Lejonets stjärnbild)
 
 

Mänskliga utvecklingen till civilisation — genom förmedling av nefilim — har genomgått tre stadier med 3600 års mellanrum: mellersta stenåldern (ungefär 11 000 f Kr), krukmakeriets skede (ungefär 7400 f Kr) och den plötsliga sumeriska civilisationen (ungefär 3800 f Kr). Det är alltså ingalunda osannolikt att nefilim periodiskt beflitat sig om att befordra människans framsteg, då de kunde ägna sig åt detta varje gång Den tolfte planeten närmade sig jorden.
Generationer av lärde män har tolkat bibelversen ”Vare nu deras tid bestämd till etthundra tjugu år” så att Gud givit människan en livslängd av 120 år.


Men en sådan tolkning är galen. I samma kapitel (1 Mos. 6) står att Gud vill utplåna mänskligheten. Och knappt är syndafloden över förrän det heter att Noa blev betydligt mer än 120 år, hans avkomlingar Sem 600, Arpaksad 438, Sela 433 år o s v.
Om en tidrymd av 120 år hänför sig till människorna, så bortser man från det faktum att i Bibelns originalversion inte används futurum utan imperfektum: ”Och hans dagar var etthundra tjugu år.” Frågan är: vad är det för tidsenhet som används här?
 
Svaret lyder: de 120 åren hänför sig till gudomligheten.
 De sumeriska och de babyloniska texterna har en sak gemensam: de sätter in en tidsbestämd händelse i dess rätta perspektiv. ”Skapelsens epos” börjar vid en tidpunkt när människan ännu inte skapats, och först när Guds söner tagit jordiska döttrar till sina hustrur och Sems folk blivit mäktigt skulle människan utplånas från jordens yta.
 

(Bild ovan:förstoring av bild hämtad ur NASA´s solteleskop Helioviewer 2012)
 
 
 
När var det?
I 1 Mos. 6:3 säger det helt klart: när hans (gudens) dagar belöpte sig till 120 år. Etthundratjugu år: inte människans eller jordens, utan de mäktigas år, nefilims, ”folket med raketerna”. Och ett år belöpte sig till en schar — till 3600 jordeår.
Denna tolkning förklarar inte bara de märkliga verserna i 1 Mos. 6, utan de visar också att verserna stämmer med de sumeriska uppgifterna: 120 schars, 432 000 jordeår, hade gått mellan nefilims första landning på jorden och syndafloden.
 
På grundval av beräkningarna för tidpunkten för syndafloden kan vi alltså bestämma tidpunkten för nefilims första landning på jorden till ungefär 450 000 år sedan.
Innan vi ägnar oss åt de gamla skildringarna av nefilims jorderesor och deras uppträdande på jorden måste två grundläggande frågor besvaras: kunde levande varelser, som inte skilde sig så mycket från oss, ha utvecklats på en annan planet? Kunde sådana levande varelser för en halv miljon år sedan vara i stånd att företa interplanetariska resor?



Den första frågan är grundläggande; finns det liv, sådant vi känner det, på annat håll än på jorden? Vi vet numera att det finns otaliga galaxer som vår, Vintergatan, med talrika stjärnor som vår sol, och ett astronomiskt antal planeter med alla upptänkliga kombinationer av temperaturer, atmosfär ock kemiska förhållanden, varför det finns miljarder möjligheter till liv.


 



(Bild ovan: NASA´s solteleskop Helioviewer)

 

Det har också konstaterats att vår interplanetariska rymd inte är tom. Så t ex finns det vattenmolekyler i rymden. Man antar att det rör sig om iskristaller, som tycks omge stjärnorna under första stadiet av deras uppkomst. Denna upptäckt är ett stöd för de många mesopotamiska hänvisningarna till solens vatten, som blandats med Tiamats vatten.

Också antagandet att liv kan existera bara i en viss bestämd at­mosfär och vid viss bestämd temperatur har vederlagts därigenom att man funnit de för levande materia grundläggande molekylerna i den interplanetariska rymden, likaså uppfattningen att solen är den enda energi- och värmekälla som finns att tillgå för levande organismer. I dag vet man ju att Jupiter, som ligger betydligt längre bort från solen än vår jord gör, är så het att den måste ha sin egen energi- och värmekälla.

(Bild ovan: Ukraina 2012)
 
En planet som i sitt inre har en mängd radioaktiva element ås­tadkommer inte bara hetta utan utvecklar också vulkanisk verk­samhet. Denna skapar en atmosfär. Om planeten är tillräckligt stor för att utöva en stark gravitation behåller den sin atmosfär för alltid nästan. Atmosfären i sin tur ger en drivhuseffekt: den skyddar planeten mot rymdens kyla och förhindrar att dess egen värme utstrålas i rymden — som varma kläder skyddar oss från att förlora kroppsvärme. 


Med tanke på detta får de gamla texter­nas ord om att Den tolfte planeten var ”klädd i en gloria” mer än en rent poetisk betydelse. Beskrivningen syftar alltid på en strå­lande planet — ”den mest strålande av gudar är han” —, och också på bilderna ser man den som en strålande kropp. Den tolfte planeten kan åstadkomma sin egen värme och bevara denna, då den har ett atmosfäriskt hölje (se bild nedan)

 


 (Bild ovan: Symboler från arkeologiska utgrävningar som visar symbolen för den strålande Nibiru)

 

Forskarna har dessutom kommit fram till det oväntade resulta­tet att liv inte bara kunnat utvecklas på de yttre planeterna (Jupiter, Saturnus, Uranus) utan att detta faktiskt också med all sannolikhet skett.

Dessa planeter består av de flyktigaste elementen i vårt solsystem, och deras sammansättning är snarast besläktad med rymdens i allmänhet: deras atmosfär innehåller mängder av väte, helium, metan, ammoniak, sannolikt också ne­on och vattenånga — allt ämnen som behövs för att organiska molekyler ska kunna uppstå. 
För utveckling av liv sådant vi känner det är vatten väsentligt. De mesopotamiska texterna lämnar inte plats för tvivel om att Den tolfte planeten innehöll vatten. I ”Skapelsens epos” kallas planeten, som bär upp emot femtio namn, A.SAR (”vattenkung”), A.SAR.U (”högtflygande ljus vattenkung”), A.SAR.U.LU.DU (”högtflygande ljus vattenkung vars djup är givande”) osv.


Det måste också ha varit en planet med växtlighet; i texterna kallas den NAM.TIL.LA.KU (”gud som bevarar livet”): den var en ”odlingens givare”, ”kornets och örternas skapare, som låter växterna spira. . . som öppnade brunnarna, som ger vatten i över­flöd”, ”himlens och jordens vattnare”. 

Livet har således inte, som vetenskapsmännen utgått ifrån, ut­vecklats på jorden eller de jordliknande planeterna med deras tun­ga kemiska komponenter, utan i solsystemets utkanter. Därifrån kom Den tolfte planeten, en rödaktigt strålande planet som ska­pade sin egen värme och lät livets kemiska byggstenar uppstå i den atmosfär den själv skapat.

 


Om något är gåtfullt, så är det livets uppkomst på jorden. Jor­den bildades för 4 500 000 000 år sedan, och redan några hundra miljoner år senare skall det här ha funnits enkla livsformer. Det förefaller inte övertygande. Det finns också en del som tyder på att de äldsta och enklaste livsformerna — mer än 3 000 000 000 år gamla molekyler — var av biologiskt ursprung. Med andra ord: det liv som existerade på jorden så tidigt måste komma från en äldre livsform.

(Bild ovan: Hämtade 2003 resp 2009 ur NASA´s solteleskop och markbundet teleskop)

Allt detta tyder på att livet inte utvecklats på jorden. Nobelpris­tagaren Francis Crick och Dr. Leslie Orgel publicerade också 1973 teorin att ”livet på jorden uppstått ur obetydliga små organismer från en avlägsen planet”. De utgick från genetikens kemiska grundvalar. Hur kan det komma sig att det för allt liv på jorden existerar bara en enda genetisk kod? 

Om livet, som de flesta biolo­ger tror, börjat i en ”ursoppa”, då måste det ha utvecklats många olika genetiska koder. Och hur kommer det sig att det kemiska grundämnet molybden spelar en nyckelroll för enzymatiska reaktioner som är livsviktiga, när molybden är så sällsynt? Varför är kemiska grundämnen som förekommer i stora mängder på jorden, exempelvis krom och nickel, så betydelselösa för biokemiska reaktioner? 
 


(Bild ovan: Bild på 2 solar visades i rysk television 2012)

 


Crick och Orgel förklarade också i sin teori, att en sådan ”sådd” skett avsiktligt — att intelligenta levande varelser från en annan planet fört ”livets utsäde” från sin planet till jorden i ett rymdskepp.
Fastän dessa båda framstående vetenskapsmän inte kände de data som framlagts här kom de ändå sanningen nära. Det har visserligen inte skett någon avsiktlig ”sådd”, men det har inträffat en kollision i rymden. En livsbärande planet — Den tolfte planeten och dess satelliter — stötte samman med Tiamat, delade den i två hälfter och ”skapade” jorden av den ena hälften.



Bild ovan: Bild på 2 solar visad i kinesiskt television 2012)
 

Vid sammanstötningen (det stora slaget i himlen när Tiamat klövs i 2 delar) ”besåddes” vår egen planet av Den tolfte planetens livsbärande mark och luft, som därmed gav jorden de biologiska och komplexa tidiga livsformerna. Om livet på Den tolfte planeten också uppstått bara en procent tidigare än på jorden, så har det uppstått 45 000 000 år tidigare där. Också med denna relativt smala marginal skulle det på Den tolfte planeten redan ha funnits så högt utvecklade levande varelser som människan vid en tid då de första små däggdjuren först började uppträda på jorden.
 

Förutsatt att livet på Den tolfte planeten börjat vid denna tidpunkt skulle det ha varit möjligt för dess befolkning att företa rymdfärder redan för 500 000 år sedan.


 
 
 

    
 
 
 
Upplagd av kl. 

http://nibiru-nefilim.blogspot.se/