INGEN MÄNNISKA HAR SATT SIN FOT PÅ MÅNEN

11.04.2015 17:24

 

 

Bilden ovan är målad av finlandssvenska konstnären Liisa (www.liisas.se)

 

Målningen visar Liisas hund ”Ludde” och Liisa själv som ylar mot månen. Ludde var en

liten hund som alltid studsade upp och ner för att försöka se stor ut. På målningen har Ludde

äntligen fått bli stor. På månen dansar haren omkring - en asiatisk myt om månen.  

 

Brage Norin – Skogså Tankesmedja.                          

EN HÄFTIG MÅNDISKUSSION

 

Jag träffade en gammal vän som trodde att vi hade 

rest sex gånger på raken - tur och retur - till månen! 

Han trodde också att vi hade spelat golf på månen och

att vi hade transporterat "månbilar" till månen som vi

kört omkring med på månens yta. Han berättade att

hastighetsrekordet var 16 km/h !!!

Jag frågade hur "månbilarna" fraktades till månen.
Han svarade att de hängde upp månbilarna under själva
månlandaren. Inte var detta något problem - sa han.


Jag frågade när detta hade inträffat.

Han svarade att alla resorna hade ägt rum under Nixons

presidentperiod i Vita Huset under åren 1969 - 1972.

(Så otroligt - för nästan ett halvt århundrade sedan!)

Litar du på den där Nixon frågade jag?
Jajamensan - han ringde själv upp astronauterna på månen

och gratulerade dem svarade han. På kvällen 20:e juli 1969

skrev Nixon i sin dagbok att han hållit en - ”interplanetär

konversation”-  med Apollo 11 astronauterna Armstrong

och Aldrin på månen. Jag kan allt om månfärderna – sa han.

 

Hade han täckning på månen och varifrån ringde han?

Jag tror att han ringde från Vita Huset. Självklart hade han

täckning på månen – svarade han med viss tvekan i rösten.

 

Jag bara gapade. Jag kunde inte hålla mig. Trots att vi

är bästa vänner frågade jag om han var "rymdmytoman".

 

"Jag har sett det med egna ögon på TV" - svarade han.

 

Sedan gick vi till ett konditori i Boden där vi fortsatte att

gräla på varandra medan vi drack kaffe. Det var roligt.

 

Om det verkligen är sant att vi drog igång en sådan tur

och returtrafik till månen - så var detta mänsklighetens

största historiska ögonblick efter skapelsen.

 

Homo Sapiens var inte längre isolerad

på en enda himlakropp i universum!


 

Men - är det sant?




 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

Förord   -   s 4     /    Historiens mest dyrköpta LÖGN   -  s 5

 

Gubben på månen har alltid varit ensam   -   s 6

 

”Månpresidenten” NIXON   -   s 7

 

Den historiska bakgrunden   -   s 8

 

Gubben på månen väntar fortfarande på besök   -   s 9

 

Vart tog den lilla månstenen vägen – ingen som vet   -   s 11

 

Stenar från månen är mycket gamla   -   s 12

 

Frågor och svar   -   s 13

 

En pinsam historia om en månraket   -   s 15

 

En mycket pinsam historia om månlandare   -   s 16

 

När får vi fram en fungerande månlandare   -   s 16

 

På månen faller en fjäder lika snabbt som en sten   -   s 18

 

Några kommentarer till debatten på nätet   -   s 19

 

Vad orsakar ebb och flod?   -   s 21

 

Vattnets historia på jorden, månen och mars   -   s 22

 

Finns det UFO?   -   s 24

 

Det är mycket historia som måste skrivas om   -   s 25

 

En tankeväckande rymdsaga   -   s 26   

 

Appendix 1: Van Allen Bältena   -   s 27

 

Appendix 2: Två levnadsöden: Sergej Koroljov och Jurij Gagarin   -   s 28

 

Appendix 3: En kort sammanfattning av det kinesiska månprogrammet    -   s 30                                                         

 

Sammanfattning   -   32           /          Kort presentation av författaren   -   s 34


 

                                     Citat: Stephen Hawking

                (innehar Sir Isaac Newtons professur vid Cambridge Universitet)

 

           ”om vi fortsätter att överkonsumera fossila bränslen och

                       

             om vi fortsätter att satsa på militär upprustning kommer

     

             förutsättningarna för liv på jorden att ändras radikalt”

 

 

FÖRORD

Det var en gång ingenting. Det fanns inte ens dimensionerna tid eller rum. Möj-

ligen fanns det en ”singularitet” – men ingen vet vad detta är. Plötsligt startade

tiden och oändligt många väteatomer och heliumatomer fyllde rummet – univer-

sum. Denna stora skapelseakt ägde rum för cirka 13,7 miljarder år sedan tror vi.

”Big Bang” var egentligen en väldig expansion - ingen vanlig explosion.

 

Väteatomerna och heliumatomerna samlades i gasbollar som snart började lysa.

Solar föddes. Hundratals miljarder solar samlades i solsvärmar som vi kallar ga-

laxer. Vår egen hemgalax Vintergatan - The Milky Way - syns som ett ljusband

på himlen nattetid. Från Hubble-teleskopet ser vi hundratals miljarder galaxer i

den rymd vi kan se – det synliga universum.

 

Snacka om skapelseberättelse. Men det är inte slut där. Mycket stora solar är inte stabila. Det är på samma sätt med mycket stora atomer. Alltför stora solar och atomer går sönder. I min ungdom skrev jag en doktorsavhandling om grund-ämnet Vismut (Bi). Denna atom är den tyngsta som skapats som är stabil.

 

Mycket stora solar exploderar till slut. Vi kallar dessa exploderande jättesolar för ”supernovor”. I varje galax i hela det synliga universum exploderade solar med jämna mellanrum. Det är dessa solexplosioner som skapar planetsystemen. I den del av Vintergatan där vi nu bor small det rejält för cirka 4,5 miljarder år sedan. Då föddes vårt planetsystem. Tredje planeten från solen sett, är vår egen planet Tellus. Denna planet är vårt hem i universum ”Terra Mater” - moder jord.

 

Varje supernovaexplosion fyller rymden med fint rymdstoft. Med tiden samlas

stoftet ihop till planeter som roterar runt en nybildad sol. Denna sol har uppkom-mit ur resterna av den jättesol som exploderade. Runt flera planeter har rymd-stoft bildat bollar som roterar runt planeterna - månar föds. Planeterna snurrar runt solen och månarna snurrar runt planeterna. Vilken rymdkarusell vi lever i.

 

Jorden spinner runt en egen osynlig axel medan jorden samtidigt roterar runt so-len. Drygt 365 varv hinner jorden snurra runt sin axel medan jorden hinner ett varv runt solen. Natt och dag avlöser varandra 365 gånger varje ”år” – varje varv runt solen.

 

Runt vår planet jorden cirkulerar en enda måne, men denna måne är speciell.

Den uppkom vid en kollision mellan två himlakroppar, varav den ena var myc-

ket mindre än vår jord. Vår måne är en del av jordskorpan från vår tidiga jord.

 

Denna lilla bok handlar om vår egen månes historia. Var beredd på en rejäl

överraskning. Jag VET att ingen människa satt sin fot på månens yta och jag

vågar publicera sanningen. Tusentals forskare VET – men nästan alla är tysta.

Historiens mest dyrköpta LÖGN.

Sagan om att alla djur härstammar från Noas ark trodde vi på i över ett tusen

år i stora delar av världen. Hur länge ska sagan om månlandningarna under

Nixons presidentperiod i USA hålla? Miljarder dollar har investerats i bluffen.

Ett enormt historiskt förtroendekapital står på spel.

 

Det kalla kriget framkallade mental paranoia. Kriget spred sig till rymden.

De fejkade månlandningarna startade på dagen ett halvt år efter Nixons instal-

lation som USA-s president. En skytteltrafik tur och retur mellan jorden och

månen med bemannade (!) månfarkoster kom plötsligt igång. Sex resor på ra-

ken blev det. Resa på resa på resa gick enligt planerna utan tekniska problem.

 

Detta hisnande historiska genombrott inträffade i slutet av 1960-talet. Allt gick så fort. Sex bemannade rymdexpeditioner under en treårsperiod - alla resorna under Nixons tid i Vita Huset - så utomordentligt märkligt. Nixon blev hela mänsklighetens ”månpresident”.

 

HÖR OCH HÄPNA! Inte ett enda landningsförsök med månlandare hade

lyckats när denna sanslösa rymdtrafik sattes igång. Alla försök hade miss-

lyckats! Vilket tekniskt kvantsprång vi fick uppleva – ett rymdmirakel.

 

Lika plötsligt upphörde månresorna. Gubben på månen lämnades ensam. Nu har

han fått vara utan sällskap i nästan ett halvt århundrade. Tro det eller ej – väldigt

många tror fortfarande på dessa vilda månfantasier. Tusentals forskare vet att

det kommer att dröja flera årtionden innan vi kan landsätta människor på någon

annan himlakropp och klara återresan till jorden. En slags kollektiv rädsla

blockerar sanningen från att komma fram.

 

Björnligans inbrott i Joakim von Ankas bankvalv är mera trovärdiga än Nixons skytteltrafik tur och retur mellan månen och jorden 1969 – 1972. Berättelserna om Björnligan fanns att läsa i Kalle Anka medan historierna om månlandning-arna finns att läsa i våra läroböcker. Vi lär ut fantasierna i skolorna!

Det är en avgörande skillnad. Det är dags att vakna upp.

 

NASA-s rymdforskning har tillfört mänskligheten ovärderliga kunskaper om

rymden. Men det finns ett mörkt kapitel som måste suddas bort. Min målsätt-

ning med boken ”Ingen människa har satt sin fot på månen” är att hjälpa till

att få bort detta förljugna militära kapitel ur NASA-s historia.


 

"Ett enda ord av sanning kan väga mer än hela världen."

Ett berömt ryskt ordspråk som den ryska författaren Alexander Solzjenitsyn citerade

vid sin Nobelföreläsning. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1970.

 

Gubben på månen har alltid varit ensam.

Månlandningarna under åren 1969 – 1972 är påhittade - ren science fiction. Detta påstående chockerar väldigt många människor. Sanningen är att ingen människa har satt sin fot på månens yta. Vi har blivit grundlurade. Även om USA, Ryssland och Kina samverkade skulle vi inte klara av att genomföra en så komplicerad rymdresa inom en tioårsperiod. Det är möjligt att vi rent tekniskt skulle klara det, men vi skulle inte våga göra det. Riskerna är alldeles för stora.

Om vi lyckas skapa världsfred skapas förutsättningar för många fantastiska rymdäventyr. Men om vi fortsätter med den vanvettiga militära rustningen och den enorma överanvändningen av fossila bränslen, kommer förutsättningarna för människans överlevnad på jorden att äventy-ras. Då kanske vi måste lämna vår planet förr eller senare – enligt Stephen Hawking.

Många tror att Hawking är ”överintelligent” och att han därför måste vara ”knäpp”.  I själva verket är det vi vanliga människor som inte tänker klart. Vi bör satsa stora pengar på att lösa problemet med att landa på andra planeter. Marslandare kan visa sig vara viktiga för vår lång-siktiga överlevnad. Om jorden får hög feber skapas ett helvete som ingen kan föreställa sig. Om jordens överhettning inte kan stoppas kanske vi till slut tvingas överge den.

Landningar på en annan himlakropp är inte så himla enkelt.                                               Med en vanlig personvåg kan vi väga vår vikt mätt i kg. Väger vi 98 kg på jorden så väger vi 89 kg på Venus, 37 kg på Mars och 16 kg på månen. Planeterna har olika dragningskraft. Det är naturligtvis lättare att landa på och att återvända från en planet med låg dragningskraft. Det krävs mindre energi för att klara av detta.

Mars och månen har båda låg dragningskraft vilket är en stor fördel. Venus är het som en ugn och det regnar svavelsyra. Dessutom väger vi nästan lika mycket på Venus som på jorden. Bemannade resor till Venus är därför uteslutna.

Det är mycket enklare att landa på Mars än på månen.                                                             Planeten Mars har en atmosfär. Detta underlättar landningar högst avsevärt. Fallskärmar kan användas för att bromsa upp hastigheten hos marslandare. Detta förstår alla. Vad som är mera okänt är att det är friktionen i atmosfären som sköter det stora uppbromsningsarbetet. Innan fallskärmar utvecklas måste hastigheten ha minskat dramatiskt - vilket sker automatiskt på grund av friktionen i marsatmosfären.

Ett problem vid landningar på Mars är att fallskärmar har svårt att bromsa upp hastigheten till-räckligt vid själva landningen på planetens yta. Hastigheten bör då vara mycket låg, men detta är svårt att klara eftersom atmosfären är så tunn. Lösningen har blivit stora fallskärmar och lätta farkoster. En teknik som har testats av NASA är olika krockkuddar som dämpar själva nedslaget. För lätta farkoster är denna teknik speciellt intressant.

Ny landningsteknik är under utveckling. Detta är absolut nödvändigt för tyngre landningsfar-koster. Många landare har slagits sönder vid landningar på Mars och vi har förlorat all kontakt med dessa farkoster. Många miljoner dollar har gått förlorade på grund av att vi inte har lyckats utveckla en fungerande landningsteknik på Mars - trots att denna planet har en atmosfär som underlättar landningar högst avsevärt!

Venus har en mycket tät atmosfär.                                                                               Atmosfären på Venus är så tät att den fungerar bra även vid själva landningen på Venus yta. Först bromsas farten genom friktionen mot atmosfären – innan fallskärmar fälls ut. Fallskär-mar bromsar därefter farkostens hastighet ända fram till landningen. Så genomfördes de för-sta lyckade landningarna på Venus, som genomfördes av Sovjetunionen för drygt fyrtio år sedan. För första gången fick vi då se närbilder av den brännheta ytan på Venus.

När en rymdfarkost befinner sig i en bana runt en planet för att släppa ner någon form av landare, är hastigheten mycket hög. Det handlar om många tusen kilometer per timme. Rymd-stationen ISS som färdas runt jorden på låg höjd, har en fart på nära 28 000 km/h. Skulle far-ten minska faller den så småningom ned på jorden. En farkost runt Mars måste ha en fart på c:a 13 000 km/h för att inte dras ned mot Mars yta. Även om månen är liten måste en farkost som cirkulerar runt månen ha en fart på omkring 6 000 km/h för att inte falla ner och krascha.  Rotationshastigheten hos farkoster som cirkulerar i banor runt planeter är svindlande.

Det är denna enorma horisontella rotationshastighet som är huvudproblemet.                                         Landningar på planeter som saknar atmosfär kräver stora mängder energi. Att sänka ner en landare på exempelvis månens yta kräver en hel del bränsle - men huvuddelen av bränslet åt-går för att bromsa ner landarens enorma rotationshastighet till nästan stillastående över må-nens yta – innan själva landningen kan påbörjas. Detta väldiga uppbromsningsarbete får vi gratis - först genom friktionen mot atmosfären och därefter med hjälp av fallskärmar - vid landningar på planeter med atmosfär.  På månen saknas atmosfär. Precis allt bromsarbete måste därför utföras med bromsraketer. Detta är oerhört bränslekrävande.

En rymdresa ”tur och retur - månen” kräver väldigt mycket bränsle.                                                                Om månlandaren ska återvända från månen måste den dockas med något slags moderskepp före återfärden till jorden. Då krävs det mycket mera bränsle jämfört med om landaren bara ska landa på månens yta. Om vi ska återvända till jorden måste vi först klara uppstigningen från månens yta och därefter måste det finnas bränsle kvar för att nå samma hastighet som moderskeppet före dockningen. Även denna enorma fartökning kräver en stor mängd bränsle. En månlandare designad för en tur och returresa till månen kräver oerhört mycket bränsle.

Landning med enbart bromsraketer är EXTREMT komplicerat.                                                  Den enda möjliga teknik för landsättning av bemannade farkoster på planeter utan atmosfär, är bromsraketer som kan slås på och av mycket snabbt. Då kan vi genom att variera gaspul-sernas längd eller frekvens reglera bromskraften mjukt. Tekniken förutsätter en oerhört snabb elektronisk reglering. Eftersom farkosten snabbt går ner i vikt under landningen på grund av bränsleförbrukningen, förändras hela tiden farkostens tröghet. Regleringen av bromskrafterna är därför ytterst komplicerad. Tack vare den snabba tekniska utvecklingen närmar vi oss nu en fungerande landningsteknik även på himlakroppar som saknar atmosfär (t ex månen).

Att utveckla månlandare som klarar av att landa och återvända från månens yta är ytterst  komplicerat. Innan vi behärskar tekniken med bromsraketer är sådana resor helt uteslutna.  

 

”Månpresidenten” NIXON.                                                                                                        

På kvällen 20:e juli 1969 skrev Nixon i sin dagbok Presidenten höll en interplanetär konversation med Apollo 11 astronauterna Neil Armstrong and Edwin “Buzz” Aldrin på månen.

Tidigare under dagen hade han ringt upp astronauterna och hållit sitt berömda tal – Tack vare vad ni uträttat har himlarna kommit att bli en del av människans värld. Och när ni talar till oss från Stillhetens hav inspireras vi att fördubbla våra ansträngningar att bringa fred och lugn till jorden. (Att tala i telefonen med folk på månen 1969 – var tekniskt omöjligt).                                                  

Den 24 juli fanns Nixon ombord på hangarfartyget Hornet för att hälsa astronauterna välkom-na tillbaka till jorden. När presidenten såg dem utbrast han entusiastiskt: Detta är den största veckan i världens historia sedan Skapelsen. (Som bekant skapade Gud allt på en vecka).

Vem var han – Nixon?                                                                                                           1934 började Nixon läsa juridik vid Duke University. Där organiserade Nixon sitt första kän-da inbrott. Han lurade en studiekamrat att bryta sig in i rektorns rum för att kolla sina test-resultat. Detta avslöjades offentligt flera år efter inbrottet.

Efter examen sökte Nixon jobb på kända advokatbyråer i New York. Han lyckades inte få något jobb. Vid förhör som genomfördes i samband med Watergateskandalen framkom det att Nixon hade uppfattats som "för lömsk" för advokatyrket. Nixon valde den politiska banan – men denna karriär avslutades genom att han tvingades avgå i förtid som president efter Water-gatehistorien. I september 1974 beviljade den nya presidenten Gerald Ford honom amnesti. Denna amnesti satte stopp för alla möjligheter att inför domstol förhöra Nixon. Fords beslut motiverade han med att en rättegångsprocess riskerade att splittra hela nationen och att beslu-tet var för landets bästa. Ford var tvungen att lägga locket på för att undvika politiskt kaos.

Hela Nixons politiska bana kan beskrivas som en hel serie paranoida lögner och komplotter.   Han var den fulländade superskurken. I början av Nixons politiska karriär försökte president Eisenhower få honom avsatt sedan det avslöjats att han stulit pengar ur statliga fonder, men Nixon lyckades ändå hålla sig kvar vid makten. Nixon erkände aldrig att han gjort något fel. ”Möjligen har jag inte brukat omdömet tillräckligt väl” medgav han i något svagt ögonblick.

Den historiska bakgrunden.

I februari 1968 inleddes den så kallade Têt-offensiven. För första gången under Vietnamkriget lyckades Vietnams befrielsefront tränga ända in på amerikanska ambassaden i Saigon. Denna offensiv skakade den amerikanska stridsledningen. De amerikanska förlusterna hade stigit till över 40 000 man och miljoner människor i hela världen protesterade mot USA-s krig.

 

Opinionen mot kriget hade blivit mycket omfattande även i USA. Lyndon Johnson som blev president sedan Kennedy mördats, kunde inte längre visa sig offentligt utan att mötas av jät-telika demonstrationer. "How many kids did you kill today" (”hur många barn dödade du idag") ropades i demonstrationer över hela USA. Allt fler soldater deserterade från de ameri-kanska förbanden i Vietnam och på hemmaplan brände tiotusentals personer upp sina inkal-lelseorder. En militär förlust i Vietnam ryckte allt närmare. Att en militär supermakt riskerade att besegras av folket i ett fattigt uland var ett mardrömsscenario för den amerikanska militära ledningen.

 

Militären måste till varje pris vända den allt starkare världsopinionen mot USA-s krig. Någon-ting dramatiskt måste inträffa som höjer USA-s anseende i hela världen. I all hemlighet utar-betades en plan som skulle vända världsopinionen till USA-s fördel. Nu fick Nixon sin chans. Han var precis rätt man. Under sin valrörelse spred Nixon budskapet att han utarbetat ”en hemlig plan” – en hemlig mirakelmedicin för USA.

Nixons ”hemliga plan” – månlandningarna!                                                                                      Nixon lyckades med sin dröm – att bli USA-s nästa president (militären lyckades få honom vald). Nixons presidentperiod varade mellan den 20 jan 1969 fram till 9 aug 1974, då han avsattes i förtid och gjordes oåtkomlig för alla lagar genom Fords amnesti.

Den 20:e juli på dagen ett halvt år efter Nixons installation som president, landade den första bemannade månlandaren. Totalt genomfördes sex bemannade landningar under drygt tre år. En skytteltrafik tur och retur mellan jorden och månen kom plötsligt igång. I december 1972 avslutades det helt sanslösa månäventyret. Nixon har beskrivit denna tid som den lyckligaste perioden i hans liv. Han stortrivdes i rollen som månpresident.

 

Nästan alla trodde på de välgjorda Science Fiction-filmerna som visade astronauter som hop-par omkring i dammet runt månlandaren. USA vann en stor prestige i världen men trots detta fortsatte opinionen mot USA-s krig i Vietnam att växa. Inte ens sex bemannade månfärder på raken kunde vända världsopinionen. Måntrafiken skapade inte den typ av ” fred …till jorden” som Nixon hoppats på – en amerikansk militär seger. Den ”hemliga planen” fungerade inte.   

 

Lika plötsligt upphörde skytteltrafiken till månen. Nästan ett halvt århundrade har nu gått men ännu har ingen bemannad rymdfärd till någon annan himlakropp har ägt rum. Vi kämpar vida-re med tekniken att kunna landa säkert på Mars med obemannade landare. Trots att vi bara försöker landa farkoster på Mars och trots att marsatmosfären underlättar landningarna avse-värt, har vi ännu inte utvecklat en säker landningsteknik. Avancerad bromsraketteknik är ett viktigt forskningsområde, om vi ska kunna förverkliga drömmen om att någon gång i framtiden kunna landsätta människor på Mars - eller på månen.   

 

Den primitiva arten Homo Sapiens fortsätter att kriga på vår planet jorden. En vacker dag eller en mörk natt - kanske vi trots allt måste behärska tekniken att landa på en annan himla-kropp med människor. Då är det Mars som gäller. Månen är ingen lämplig miljö att leva i om vi till slut tvingas överge vårt enda hem i universum – Terra Mater – moder jord.

 

Gubben på månen väntar fortfarande på besök.                             

  • Under senare delen av sextiotalet fanns knappast datorer. Vi satt med räknesnurror vid universiteten. I det svenska flygvapnet fanns fortfarande ”flygande tunnan” (Saab 29) kvar. Veteranbilarna saknade nästan all elektronisk utrustning. Vi befann oss på elektronikens tidiga stenålder.

  • Att halvmanuellt styra en bromsraket som sitter under månlandaren och att under sex månfärder på raken (!) lyckas landa sammanlagt tolv astronauter på månen, det klarar endast Nixon av i sin fantasi. Månlandningarna var och är en gigantisk bluff.

  • Astronauterna hade ”soppatorsk” på månen. Endast en kort blick på månlandaren ”Eagle” räcker till för att inse detta. Månlandaren som släpptes från moderfarkosten (som cirkulerade runt månen med en fart på cirka 6 000 km/h) måste bromsas till nästan stillastående över månens yta innan den sänks ner och landar. När landaren sedan ska återvända till jorden måste den göra samma färd baklänges. Det fanns helt enkelt inte bränsle på månlandaren för att klara detta.

  • Månlandaren vägde cirka 12 gånger mindre än ett Boeingplan modell 747 (tomvikt). Men vid farten 6 000 km/h har landaren ungefär tre gånger mera rörelseenergi än ett Boeingplan som färdas med hastigheten 1 000 km/h! Rörelseenergin beror av hastig-heten i kvadrat (6 000 i kvadrat är 36 gånger mera än 1 000 i kvadrat). Rörelseener-gin som först ska ”bromsas bort” före landningen och sedan tillföras när månlanda-ren ska dockas med moderskeppet är många gånger större än rörelseenergin hos ett Boeingplan i full fart. Tro mig, astronauterna hade ”soppatorsk” på månen – aj, aj, aj!

  • Månen är pudrad med ett lager damm som bildats vid meteoritnedslag under miljarder år. Kratrar, i hela skalan från pyttesmå till jättelika, finns över hela månens yta. De äldsta är fyllda med måndamm och de yngsta kratrarna har bara ett tunt lager damm. Hela planeten är full med stenar i alla storlekar - från småsten till stora klippblock. Hur kan någon enda person tro på att vi törs landa med bemannade farkoster i en sådan miljö - utan att först ha testat tekniken med obemannade landare???

  • Den superhemliga grupp, som skötte informationen om månlandningarna till massme-dia i världen, befann sig på minst ett ljusårs avstånd från närmaste fysiker. ”I sista stund styrdes månlandaren Eagle litet längre bort vid landningen. Den tilltänkta land-ningsplatsen visade sig vara en kraterkant”. Oj, oj, oj - vilken rysare. Det fanns inte bränsle kvar till landningen mer än några få sekunder när Eagle hade landat i Stillhe-tens hav. Denna historiebeskrivning låter spännande – men den är löjeväckande naiv.

  • Att sänka ner en månlandare på 14,5 ton (fulltankad) i perfekt upprätt ställning på månen med en bromsraket - för över 40 år sedan - var tekniskt omöjligt. Att dessutom i sista stund förflytta månlandaren i sidled för att undvika att landa vid en farlig kraterkant - var fullständigt otänkbart. Att klara av att landa sex gånger i sträck utan problem och till råga på allt - även lyckas återvända till jorden alla sex gånger utan incidenter – den tekniken ligger ännu idag flera årtionden framför oss.

  • Nog måste det ha varit roligt att spela golf på månen och köra omkring i månbilar och skutta omkring i måndammet och samla grus i säckar. Astronauterna måste ha upplevt många glada stunder. Jag vill inte såra någon människa men sanningen är att dessa shower inte filmades på månen. Månlandningarna filmades på jorden!

  • Landar man med hjälp av bromsraketer på månen skapas ett dammoln som ingen kan föreställa sig. En yta lika stor som en hel fotbollsplan kommer att blåsas ren. Foton av djupa skoavtryck i måndammet nära landaren är naturligtvis tagna i en studio.

  • Det är en tragedi för alla inblandade att tvingas leva med månlögnerna. När vi är unga kan vi luras in i vad som helst, men när vi åldras blir vi visare. Låt alla inblandade och deras närmaste anhöriga slippa ifrån galenskaperna.

  • Armstrongs aska spreds nyss från ett hangarfartyg i havet. Varför stod inte hela USA stilla och firade sin hjälte? Om månlandningarna verkligen var sanna så var detta den största framgången i USA-s tekniska historia - en triumf för hela mänskligheten. Det börjar bli pinsamt – det är för många som känner till sanningen. Det är orsaken till varför inte hela USA iakttog en tyst minut för att hedra sin rymdhjälte.

  • Situationen har blivit absurd. Den falska informationen om månlandningarna har nått skollitteraturen. Vi måste lära ut sanning och inte lögn i våra skolor. Nu måste folk som känner till sanningen reagera. Den enda förklaringen till att så få träder fram är naturligtvis rädsla. Lögner frodas i en rädd värld. Våra barn måste få lära sanning.

 

Solen är snäll på jorden men den är brutal på månen.

Solen skickar ut elektromagnetisk strålning i alla våglängder från extremt kortvågigt till extremt långvågigt ljus. Där finns gammastålning, röntgenstrålning, ultraviolett ljus, synligt ljus, infrarött ljus och så vidare. Den kastar även ut skurar av laddade partiklar i rymden.  Tack vare jordens magnetfält och jordens atmosfär är vår planet beboelig. I magnetfältet runt jorden fångas huvuddelen av de laddade partiklarna upp och i atmosfären filtreras alla farliga våglängder bort från solljuset - innan snällt och vänligt ljus når ner till markytan där vi lever.

                                   .                                                                                                                                      Att låta astronauter promenera omkring i rymddräkter på månen (som både saknar magnetiskt fält och atmosfär) är att leka med döden. Rymdstationer som är specialkonstruerade för att klara bombardemanget av laddade partiklar och som filtrerar bort all livsfarlig strålning från solen är absolut nödvändiga för att kunna vistas på månen. Det finns många riskfaktorer. Ibland skickas intensiv gammastrålning ut från solen och den kommer utan förvarning. Den kommer med ljusets hastighet. Rymddräkter ger inget skydd. Gammastrålningen steker astronauterna invändigt.  De drabbas oundvikligen av cancer – förr eller senare.          

Ur säkerhetssynpunkt kan ”utomhusvistelse” på månen bara ske i nödfall.

Att skicka ut astronauter för att leka med månbilar och samla ihop en massa mångrus - i flera timmar - är att utsätta astronauterna för direkt livsfara. Men detta har naturligtvis inte inträf-fat. Skytteltrafiken till månen under Nixons presidentperiod är en bluff. Den stora frågan är - hur är det möjligt att tron på månlandningarna fortfarande lever kvar?

 

Vart tog den lilla månstenen vägen – ingen som vet, ingen som vet.                                Tidskriften New Scientist listar nio oerhört värdefulla "skatter" med mycket stort värde för mänskligheten som har gått förlorade genom århundradena. Som nummer tre på listan åter-finns president Nixons månstenar. Över 500 månstenar har ”gått upp i rök”.

Stenar från månen, som för första gången i hela vår historia har förts till jorden av människor, är naturligtvis helt ovärderliga. Personer som vill placera sina förmögenheter på ett säkert sätt betalar astronomiska belopp för sådana ting. Att få äkta månstenar som present kan få vem som helst att känna sig djupt omskakad och oändligt tacksam. Man behöver inte ens vara släkt med någon psykolog för att inse detta.

Aldrig i vår historia har en så exklusiv presentutdelning inträffat.                                    Så snart som astronauterna levererat ”mångruset” till jorden skickade Nixon ut de ovärderliga stenarna till noga utvalda personer och institutioner i hela världen.  Inflytelserika politiker och andra viktiga nyckelpersoner i över 130 länder överöstes på kort tid av de extremt värdefulla presenterna. Astronauter åkte världen runt på välgörenhetsturneer och andra viktiga tillställ-ningar för att sprida de otroliga gåvorna. Den grupp på NASA som höll i trådarna för mån-projektet visade en så storslagen vänlighet att världen häpnade. En så exklusiv presentutdel-ning har aldrig tidigare ägt rum i hela vår historia. Nixon var storbelåten. Han var säker på att hans välgörenhetskampanj skulle försvaga världsopinionen mot USA-s krig i Vietnam. Detta var en viktig del av den ”hemliga planen” – den plan som utarbetades av den amerikanska militära ledningen i samarbete med Nixon. Men snart skulle det dyka upp problem.

”Den falska månstenen”                                                                                                         Historien om den falska månstenen härrör från nationalmuseet Rijksmuseum i Amsterdam. Museet fick ärva en månsten från premiärminister William Drees dödsbo. Drees hade fått månstenen i gåva av den amerikanska ambassadören William Middendorf, som i sin tur hade fått stenen från USA-s utrikesdepartement. Detta var en gåva på absolut högsta nivå.

Månstenen på Hollands nationalmuseum hade plockats av amerikanska astronauter under den första månfärden 1969. Tre astronauter från denna rymdresa Neil Armstrong, Michael Collins och Edwin "Buzz" Aldrin, besökte Holland under välgörenhetsturnén "Giant Leap" bara några månader efter deras fantastiska rymdfärd. Vid detta tillfälle överlämnades den otroliga gåvan. En mycket exklusiv plakett med astronauternas namnteckningar medföljde.

Efter tips från en rymdexpert såddes misstankar om att stenen inte var äkta. Forskare vid ett universitet i Amsterdam kunde på en halvtimme konstatera att stenen under inga omständlig-heter kunde komma från månen. Det sjuka i historien var att ”stenen” inte ens var en sten utan en förstenad träbit. Träd växer inte på månen. Problemet med hur man skulle försäkra den ovärderliga dyrgripen på nationalmuseet löstes automatiskt. Snacka om praktskandal.

Den stora uppstädningen.                                                                                                       Vem som helst som får ett föremål som är hundra gånger mera värt än guld är naturligtvis rädd om det. Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att förstå att det är något skumt om massor av sådana oerhört exklusiva presenter bara försvinner i tomma intet.

2002 avslöjades personer som var anställda vid Nasa (!) när de försökte stjäla månstenar. En stensamlare hade fattat misstankar mot dessa personer och larmade polisen. Den pinsamma historien kom ut till pressen. Enligt amerikanska FBI försökte dessa personer sälja månstenar via en sajt för stensamlare i belgiska Antwerpen. Så galna ”tjuvar” som öppet annonserar i en sajt att de säljer månstenar har aldrig fötts på vår planet. De anställda på NASA var nog inga vanliga tjuvar. Åker man fast när man försöker städa bort falska månstenar från marknaden, måste man spela tjuv om man blir tagen på bar gärning. Så går det till.

Massor av falska månstenar har alldeles uppenbart städats bort. Det finns absolut inga andra förklaringar till varför så oerhört många ”månstenar” har försvunnit från jordens yta. Vi har under årens lopp funnit många meteorer som med mycket stor sannolikhet kommer från månen. Hela månens yta är pepprad av meteoritnedslag och då och då har sten från månen slungats ut i rymden. Flera sådana äkta månstenar har slagit ner på vår jord. Mig veterligen har inte en enda riktig meteor från månen försvunnit.   

Stenar från månen är mycket gamla.                                                                                        Vår egen måne bildades efter en våldsam kollision mellan vår tidiga jord och en annan liten planet som vi gett namnet Theia. Theias massa var troligen bara en tiondel av jordens massa men kollisionen var förödande. Det har länge diskuterats om hur stor det av månens massa som kommer från vår tidiga jord och hur stor del som kommer från Theia. Undersökningar av meteorer som kommer från månen visar stor likhet mellan stenmaterial från månen och sten-material från jorden. Det tyder på att jordens mantel utgör huvuddelen av det material som så småningom bildade månen.

Mycket gamla bergarter på jorden är slående likt stenmaterial från månen. Studier av vissa grundämnen som syre och titan hos meteorer från månen visar nästan identiska egenskaper med jordiska bergarter. Att skilja äkta månstenar från jordstenar är därför inte enkelt. William Hartmann, som är en av upphovsmännen till teorin om månens bildande – kollisionsteorin - skriver ”the isotope ratios of chemicals in earth and moon seem to be virtually the same …”. På enkel svenska betyder det att månsten och jordsten är nästan samma sak. Men hittar vi minsta spår av organiskt material i stenen kommer den garanterat inte från månen.          Dyrgripen på nationalmuseet i Amsterdam var förstenat organiskt material - trä.

Egentligen är det en enda sak som vi borde bekymra oss för. Hur kan det komma sig att en så heltokig historia som månlandningarna har blivit allmännt accepterad i hela västvärlden? Var-för väljer tusentals forskare som vet - tystnad? Varför skriver bara några få vetenskapsmän att månlandningarna var ”det kalla krigets äventyr”? Varför talar de inte i klartext?

Det är den förbannade rädslan som förklarar vårt fega beteende. Diktatur och lögn frodas i en rädd värld. Om vi vill leva i ett andligt fängelse ska vi vara tysta - men vill vi det? Det är oer-hört viktigt att så många som möjligt rätar upp sig moraliskt och står upp för sanningen.               Ju snabbare vi får städa bort lögnen – desto bättre mår vi alla.

Precis allt har grävts fram om president Nixon. Han var en fulländad notorisk lögnare. Men hans största lögn – månlandningarna – återstår att avslöja. Jag hoppas att jag hjälpt sanningen en bit på vägen. Månlandningarna var ett desperat försök av den amerikanska krigsmakten att vända den växande världsopinionen mot USA-s krig i Vietnam – det är sanningen.

 

The man on the moon has always been alone – that is ”the truth and nothing but the truth”.         

 

Frågor och svar.

 

Fråga: Vi har gjort många rymdpromenader utanför rymdstationen ISS. Är det verkligen

så farligt att vistas på månens yta?

SVAR: För att slippa onödiga rymdpromenader har ISS utrustats med flera robotarmar. Man

vill undvika att exponera astronauterna för den farliga strålningen från solen. ISS färdas runt

jorden på låg höjd och skyddas därför effektivt av jordens magnetfält. Hela paketet av laddade partiklar från solen fångas in av jordens magnetfält. Det är mycket större strålningsrisker på månen än vid ISS, eftersom månen saknar skyddande magnetfält. Solens intensitet varierar cykliskt i 12-åriga ”solfläckscykler”. Alla påstådda landningar på månen 1969 – 1972 ägde rum under ett solmaximum. Då är solen extra farlig. Tack och lov att månbesöken var fejk.

 

Fråga: Har inte ryssarna också landat på månen?

SVAR: Ingen människa – varken amerikan eller ryss – har varit på månen. Det första mänsk-

liga besöket på månen äger gissningsvis rum tidigast 2050. Detta historiska besök organise-ras möjligen av Kina eller av Kina och Ryssland gemensamt. Ingen vet.

 

Fråga: Ändras maktbalansen även i rymden?

SVAR: Människans rymdäventyr kostar pengar. USA-s ekonomi är på väg mot en avgrund. Handelsunderskottet har bitit sig fast på en astronomisk nivå. Den nationella skulden skenar. Pensionsåtagandena är enorma. Den sista militära supermakten USA är på väg mot ekono-misk ruin. Rymdstationen ISS framtida öde är ovisst. Omkring 2020 går ISS i pension. Det är mycket som talar för att Kina och Ryssland kommer att inleda ett rymdsamarbete. Historien har bäddat för denna utveckling. Efter ISS kommer sannolikt en enda rymdstation att sväva runt jorden och den är kinesisk eller rysk/kinesisk. Makten i rymden förskjuts mot öster.

 

Fråga: Har ingen människa färdats långt ut i rymden?

SVAR: Jordens magnetfält fångar in flödet av laddade partiklar från solen. I ett inre och ett

yttre bälte runt jorden koncentreras dessa partiklar. De infångade partiklarna snurrar runt i

banor och studsar mot de magnetiska polerna på jorden. Detta skapar norrsken. Ingen män-

niska har färdats genom dessa farliga strålningsbälten. Att utveckla säkra rymdfarkoster som

kan transportera människor långt ut i rymden genom dessa strålningsbälten – är nödvändigt

om vi ska kunna skicka bemannade farkoster till månen. (Se APPENDIX 1 i slutet av boken).

 

Fråga: Är alla månstens-presenter falska?

SVAR: Det är fullt möjligt att någon äkta meteor från månen har krossats och att små bitar

har blivit till presenter. Det finns massor av runda genomskinliga plastbollar med ett litet

gruskorn i mitten, som gavs bort under Nixon-perioden. Dessa ”månstenar” vägde som regel

mindre än ett gram. Det var många som skulle få de ovärderliga månpresenterna i gåva och då

kunde man inte ge bort för stora stenar. Hela kampanjen med månpresenterna var en gigantisk

politisk mutskandal vars syfte var att dämpa världsopinionenen mot USA-s krig i Vietnam.

 

Fråga: Om månlandningarna var en bluff – hur länge dröjer det innan detta avslöjas?

SVAR: Jag personligen kan inte förstå hur man tänker, om man tror att lögnen ska hålla i

längden. Varför inte öppet erkänna att det var ett resultat av det kalla kriget – en psykologisk

krigföring? Det är många personer som kommer att känna sig avklädda när den falska histo-

rien avslöjas. Sanningen är på väg. Ingenting kan hindra detta. Vanliga människor har ingen-

ting att skämmas för. Utan nödvändiga fysikaliska kunskaper är det svårt att förstå. Men det är

många forskare som kände till sanningen - men som valde tystnad. Detta är mycket sorgligt.

För alla som medvetet ljög – och det är många – är sanningen ett stort hot.

Fråga: Varför har ingen avslöjat bluffen tidigare?

SVAR: Det pågår ett informationskrig på nätet. Massor av experter av alla slag har försökt

berätta sanningen, men informationen drunknar i falsk information. Tusentals forskare i

världen VET att vi ännu inte behärskar tekniken att landsätta människor på någon annan him-

lakropp i vårt solsystem och vi blir snabbt fler och fler. Våra barnbarn kommer att tro att vi

var ”bakom flötet” när vi lät oss luras så grundligt av dessa fejkade månlandningar.

 

Fråga: Varför har inte ryssarna avslöjat bluffen med månlandningarna?

SVAR: Frånvaron av rysk kritik är en stor gåta. Jag tror att ryssarna ljög fast sig i ett hörn i ett tidigt skede. Den officiella versionen om vad som hände med rymdhunden Lajka har visat sig vara falsk. Det är troligt att ryssarna även bluffade i andra frågor – i det kalla krigets anda. NASA skröt med att ha kånkat hem flera hundra kilo grus från månen. Ryssarna ljög mera måttligt – endast några hundra gram. Båda stormakterna ljög. I mitten av 70-talet kom rymd-samarbetet mellan USA och Sovjetunionen igång. Att avslöja varandras rymdbluffar var då inte längre aktuellt. (Mera om denna fråga finns att läsa i APPENDIX 2 i slutet av boken).

 

Fråga: Är månlandningarna en ”hundraprocentig” bluff?

SVAR: Varje sund människa inser att det är något skumt om en beväpnad soldat från ett land

vistas i något annat land. USA som har soldater på över fem hundra militära baser i hela värl-den måste motivera sin närvaro. Det är för frihetens och demokratins skull som supermakten finns där - sägs det. Militarism, falsk propaganda och ren lögn är intimt förknippade. Nixon-epokens skytteltrafik till månen var ett rent militärt propagandaprojekt - en etthundraprocentig lögn. Månlandningarna var ett helgalet projekt i det kalla krigets anda.

 

Fråga: Kan man öppna rymddräkten och kissa på månens yta?

SVAR: Många äldre personer, som använt en gammeldags tryckkokare för att koka ärtsoppa

vid cirka120 graders temperatur, har varit med om att tryckventilen lossnat. När detta skett

har ärtsoppan sprutat upp i taket med en sådan kraft att ingen glömmer händelsen. När venti

len lossnat faller trycket i kokaren till normalt lufttryck och då kokar ärtsoppan redan vid 100

grader. Den 120-gradiga ärtsoppan ”störtkokar”. En mycket häftig ångexplosion blir följden.

 

Vår kropp består mest av vatten. När trycket är noll - som på månen - kokar vatten vid 0 gra-

der. Iskallt vatten på månen kokar, eftersom det inte finns något tryck. Vår kroppsvätska är

cirka 37 grader, alltså nästan 40 grader varmare än koktemperaturen hos vatten på månen.

Minsta lilla reva i rymddräkten medför tryckfall inne i dräkten och astronauten kokexploderar.

Trycket i våra lungor gör samtidigt att bröstkorgen sprängs. Den som öppnar rymddräkten och

försöker kissa på månen lämnar rester av organiskt material efter sig – ingenting annat.

 

Varje astronaut som gör en rymdpromenad i en trycklös rymd får vara med om en gastkra-mande upplevelse. Golfspelet på månen, körningen av månbilar och lustiga bilder av astro-nauter som faller omkull på månens yta är - milt uttryckt - billig underhållning.

 

Fråga: Går det med ”sunt bondförnuft” att inse att månlandningarna var en bluff?

SVAR: Inte ett enda försök att landa en månlandare på jordens yta – med hjälp av bärraketer - hade lyckats när skytteltrafiken till månen plötsligt kom igång. Inte ett enda landningsförsök med obemannade månlandare hade testats på månen. Detta obestridliga faktum räcker för att förstå sanningen. Att skicka iväg människor till månen under sådana premisser är helt uteslu-tet. Sunt bondförnuft räcker - mer än väl - för att inse att allt var en bluff. Fotstegen i det dju-pa måndammet (!) vid månlandaren räcker också för att förstå. Inte ett dammkorn kan finnas kvar nära den tunga månlandaren ”Eagle” – efter en landning med bromsraketer.

 

En pinsam historia om en månraket.

Den enda raket (Saturn V) som någonsin byggts för att kunna ta människor tur och retur

jorden – månen, var över 110 meter hög och drygt 10 meter i diameter. Det var en koloss.

Enligt NASA lyckades man sex gånger i följd transportera människor till månen och sex gånger i följd återföra dem tillbaka till jorden tack vare denna raket. Precis alla förstår vil-

ket ovärderligt tekniskt kunnande som låg bakom denna sagolikt lyckade raketdesign.

Att lyckas sex gånger på raken utan incidenter betydde att tekniken var nära fulländning.

 

Den världsberömda journalisten Bill Bryson publicerade 2003 boken ” A short History of

Nearly Everything”. Boken kom ut i svensk översättning 2011 ”En kortfattad historik över

nästan allting”. Bokrecensionerna blev översvallande: ”verkar förutbestämd att bli en modern

vetenskapsklassiker” (Sunday Telegraph), ”Jag tvivlar på att det har skrivits en bättre bok för

lekmän om naturvetenskap” (The New York Times). Bryson blev med sin bok en av världens

mest respekterade vetenskapsjournalister. Hans extremt noggranna källkontroll hyllades. Bo-

kens referenser och litteraturhänvisningar omfattar hela 46 sidor (i den svenska upplagan).

 

Bill Bryson avslöjar i sin bok att ingen exakt vet hur Saturn V var konstruerad, eftersom

avgörande ritningar ”häpnadsväckande nog, makulerades vid rymdstyrelsen NASA:s

vårstädning”. Visst ska man vara renlig och städa men det kan gå till överdrift. Att städa

bort mänsklighetens viktigaste tekniska lösningar - då har det gått för långt!

 

Bill Bryson är bara en av många som tagit upp denna fråga. Om NASA hade lyckats utveckla

en fungerande raketteknik för bemannade månresor – för över 40 år sedan – varför i helskota

låter man denna ovärderliga kunskap gå förlorad? Alla dessa misslyckade försök att landa på

Mars hade kanske kunnat undvikas om NASA ”vårstädat” med måtta. Nu har man – tack och

lov - återfunnit ritningarna. De har hela tiden funnits på ”mikrofilm” gömda på ”säker plats”.

Historien låter så galen att ”öronen faller av”. Det råder samma förvirring i hundratals andra frågor som rör månlandningarna. Månsagorna har blivit en ytterst pinsam historia.

 

Månsoppan, som kokats ihop av den amerikanska militären, är nog den värsta soppa som någonsin tillagats. Denna soppa serveras till våra barn i skolorna. Detta är en stor skam.

Alla tusentals forskare som VET men som tiger är en ännu större skam.

 

Bill Brysons världsberömda naturvetenskapliga bok handlar om ”nästan allting” – även om

svarta hål. Men boken har ett eget svart hål. Inte ett enda ord nämns om mänsklighetens allra

största tekniska bedrift i historien – månlandningarna. ”Armstrong” omnämns, men inte den

Armstrong som påstås ha tagit mänsklighetens första steg på månen. Det är på samma sätt

med flera stora vetenskapsböcker – kapitlet om månlandningarna lyser med sin frånvaro.

 

En av historiens mest kända astrofysiker Carl Sagan, har gjort en enastående film om rymden

”kosmos”. Carl Sagan, som jobbade hela sitt liv på NASA, nämner i sin berömda rymdfilm

inte ett ord om människans första steg på en annan himlakropp – varför? Alla som vill förstå

- förstår. Carl Sagan visste att månhistorierna bara var sagor och han vägrade att ljuga.

 

Inte ens världens idag mest kända teoretiska fysiker Stephen Hawking talar i klartext. Han be-

skriver ibland månlandningarna som ett spektakel i det kalla krigets anda men vad menar han?

Rader av forskare och experter av alla slag vet att skytteltrafiken mellan jorden och månen

under Nixons presidentperiod bara var fejk. Ingen ärlig människa ljuger - de föredrar tystnad.

Sorgligt nog är det få forskare som öppet står upp för sanningen. Men snart släpper den

kollektiva rädslan. Det är bara en tidsfråga innan sanningen äntligen kommer fram.

En mycket pinsam historia om månlandare.

Att utveckla en månlandare, som enbart med hjälp av raketteknik kan landa på jorden, är naturligtvis nödvändigt för att kunna landsätta människor på månen. Månens dragningskraft är bara en sjättedel av jordens dragningskraft. Med hjälp av en jetmotor kan man skapa en

konstant uppåtriktad lyftkraft på landaren för att minska dess tyngd. På det sättet kan man

simulera den svagare gravitationskraften på månen - när man övar landningar på jorden.

 

Bell Aerosystems byggde först två forskningsprototyper av månlandare. Efter en serie tester

byggdes slutligen tre färdiga versioner av månlandare. Syftet var att astronauterna skulle lära

sig navigera dessa farkoster.

 

Under 60-talet var människan inte ens i närheten av att kunna styra bromsraketer så snabbt

och så exakt att man kunde landa tunga farkoster med raketteknik. Fiaskot var oundvikligt.

  • 6:e maj1968: Första månlandaren kraschade vid Ellington AFB i Texas.      Neil Armstrong sköt ut sig ur farkosten med fallskärm i sista stund.

  • 8:e december 1968: Nästa månlandare kraschade vid Ellington AFB, Texas. Testpilot Joseph Algranti sköt ut sig med fallskärm i sista stund.

Ett halvt år senare drog skytteltrafiken igång mellan jorden och månen. De fejkade månland-ningar sattes igång innan vi ens behärskade tekniken att landa på jorden! Men att visa upp en lyckad landning med en sådan farkost på jorden hade naturligtvis ett enormt propagandavärde. Därför fortsatte testerna ännu en tid. Månlandare byggdes om och drygt två år senare var det dags för nästa test.

  • 29:e januari 1971. En tredje månlandare kraschade vid Ellington AFB, Texas. NASA-s test pilot Stuart Present sköt ut sig med fallskärm i sista stund.

Då fanns det bara en sak att göra – att lägga locket på och mörka hela fiaskot.

Försöken att landa en farkost enbart med bromsraketer hade misslyckats.

 

När får vi fram en fungerande månlandare?

Vi var inte ens i närheten av att lyckas med att landa någon farkost med bromsraketer under slutet av 60-talet. Men utvecklingen går framåt. Efter flera misslyckade landningar på Mars, har vi ännu en gång tvingats satsa på tekniken med bromsraketer. Efter nästan 40 års stille-stånd har detta forskningsområde äntligen vaknat till liv. Månen och Mars har kommit i centrum för rymdintresset världen över.

Europa är med i leken.                                                                                                   

Europeisk månforskning kan komma igång på allvar när den första europeiska månlandaren landat på månen - preliminärt 2018. Tyskland finansierar ensamt 45 procent av kostnaderna. Nyss beslutades att projektet tillfälligt skulle läggas på is. Att lyckas med att mjuklanda far-koster med bromsraketer på månen är huvudsyftet med hela projektet. Drömmen om att landsätta människor på månen kan aldrig förverkligas utan denna teknik.

Uppskjutningen av landaren ska enligt planerna ske med en rysk Soyuz-raket från Guiana Space Centre. Landarens vikt utan bränsle är cirka 750 kg. Månlandaren ska själv välja en säker landningsplats före landning – en plats som är fri från kratrar och stenar. Eftersom stoft från månens yta kommer att skapa ett enormt stoftmoln vid landningen ska man speciellt undersöka instrumentens känslighet för detta fina månstoft.

NASA är också med.                                                                                                         

 ”Morpheus team” är en löst sammansatt grupp som normalt sysselsätter 25 forskare på heltid. Projektet är organiserat vid Johnson Space Center. NASA finansierar forskningen. Efter en serie tester under 2011 med en testprototyp, har en ny förbättrad version av landare tagits fram. Programvaran som styr förbränningskamrarna har uppdaterats ”avsevärt” liksom tek-niken för att undvika allvarliga misstag under den komplicerade landningsfasen. Den nya förbättrade landaren har samma bränsletankar som prototypen men är i övrigt ny.

Denna nya Morpheus-farkosten klarade vid ett test att ”hovra” 4,5 meter över marken i cirka 50 sekunder. Även uppstigningen och landningen gick utan incidenter. Enligt planerna skulle landaren senare testas vid uppstigning till 30 meters höjd och därefter flygas 30 meter i sidled före landningen. Jon Olansen, teamets manager, kommenterade planerna ”but between now and then there are many things to test”. Många tester återstod med andra ord innan denna avancerade övning kunde genomföras. (En månlandning är miljoner gånger svårare)!

Ännu ett krasch med en månlandare – 9:e augusti 2012.                                                                                      

Den nya Morpheus-landaren lyfte denna olycksdag enligt planerna men började kantra i sidled och störtade därefter till marken. En brand utbröt omedelbart och efter cirka 30 sekunder exploderade bränslet. NASA-s test vid Kennedy Space Center misslyckades. Trots denna svåra motgång för Morpheus-landaren fortsätter gruppens arbete. Efter preliminära utvärderingar ser det ut som om den hypersnabba navigationregleringen ännu inte fungerar som den ska. Jon Olansen är en tapper manager -"The team is back up and on the horse and moving forward”. Fritt översatt: ”teamet är tillbaka på hästryggen och rider framåt”.

En ny Morpheus-landare är på väg.                                                                                                                      

Enligt Olansen är konstruktionen av en ny landare redan igång vid Johnson Space Center i Houston. Landarens vikt är en känslig fråga. En farkost som ska landsättas med bromsraketer går snabbt ner i vikt under landningen på grund av bränsleförbrukningen. Landarens ”tröghet” förändras snabbt. De krafter som behövs för återställa eventuella obalanser hos farkosten änd-ras därför hela tiden. Olansen uppger att ett förbättrat styrsystem för tröghetsmätningarna ska tas fram – ”add up new backup systems for the Inertial Measurement Units”.

Även Kina är med i leken – i allra högsta grad!                                                                                                           

Kina har gjort ett viktigt genombrott. I december 2013 lyckades Kina mjuklanda en liten obemannad månlandare på månens yta. Astrofysiker i hela världen har hyllat prestationen. ”Att mjuklanda med bromsraketer på en himlakropp som saknar atmosfär är en enastående bedrift” – skriver en rymdexperter. Om Kina blir den första nation som klarar av att landa med folk på månen återstår att se. Det kan visa sig alltför kostsamt att konstruera rymdfarkoster som kan ta folk igenom de farliga strålningsbältena runt Jorden - ”van Allen Bältena”. Kanske får vi nöja oss med obemannade rymdfärder under lång tid framöver. Behöver vi stimulera månfantasin får vi nöja oss med Nixons månresor – tills vidare.

En ironisk kommentar – förlåt mig.                                                                                                     

Varför går man inte tillbaka till de manuella ledskovlar som gjorde det möjligt att landa på månen för nästan ett halvt århundrade sedan? Armstrong lyckades ju i sista stund flyga lan-daren i sidled för att undvika en farlig kraterkant – en ytterst svår manöver. Lyckas man sex gånger på raken att landsätta astronauter på månen och att därefter ta hem astronauterna från månen utan incidenter – så måste tekniken ha varit fulländad. Man kunde till och med hänga upp månbilar under landaren och genomföra landningar. Inte var detta något problem. Hur dum får man vara? Tekniken var ju färdig!  (Jag avskyr ironi men jag kunde inte hålla mig).   

                                                                      

På månen faller en fjäder lika snabbt som en sten.

Det måste vara en kuslig upplevelse att falla ner mot månens yta. För varje minut ökar fall-

hastigheten med cirka 350 km/h. Efter några fallminuter är hastigheten enorm. Månens yta

växer snabbt framför våra ögon. Det måste kännas som om man störtar mot ett svart hål.

Om man kan sticka ut armen ur en farkost som faller mot månen känns inget luftmotstånd.

Det går inte att veckla ut en fallskärm för att bromsa upp fallet. Det finns ingen atmosfär.  

Det finns bara en teknik som kan kan rädda oss – bromsraketer.

 

Tänk om någonting händer med raketerna som ska bromsa upp fallet? Tänk om farkosten

börjar rotera? Rymden är tredimensionell. Farkosten kan lätt hamna i de mest komplicerade

rörelsemönster. Precis detta hände gång på gång på gång under 1950-talet och 60-talet när vi

började skjuta upp raketer från jordens yta. Tekniken att skjuta upp en raket i stående ställ-

ning från jordens yta lärde vi oss till slut – men misslyckandena var många.

 

I slutet av 60-talet genomfördes de första två försöken att landa farkoster på jorden med

raketteknik. Bägge försöken misslyckades direkt. Det var mycket våghalsigt av piloterna

att ställa upp på dessa galna försök – men båda överlevde mirakulöst.

 

Att genomföra en landning på månens yta förutsätter att inbromsningen fungerar perfekt

under väldigt lång tid. När månlandarna frigörs från ”moderskeppet” är den horisontella

hastigheten längs månens yta många tusen kilometer per timme. Först måste denna hastighet

bromsas upp till nästan stillastående över månens yta. Därefter måste landaren vändas i per-

fekt upprätt ställning för att sedan sänkas ner mot månens yta. Under hela detta komplicerade bromsförlopp måste precis allt fungera. Minsta lilla fel slutar omedelbart i en katastrof.

 

Uppbromsningstekniken är extremt komplicerad. Eftersom farkosten minskar snabbt i vikt på

grund av bränsleförbrukningen, måste gaspulserna hela tiden anpassas till farkostens aktuella

vikt. Hur mycket kraft som behövs för att återställa farkostens balans varierar snabbt. Det är

just detta problem som vi nu försöker lösa. Att lyckas landa på månen med månbilar upphäng-

da under landaren är helt uteslutet. Men under Nixons tid inträffade många rymdmirakel.

 

Snälla rara läsare – tro mig!

Vi var ljusår ifrån en fungerande landningsteknik med bromsraketer i slutet av

sextiotalet. Jag finner inga lämpliga ord för att beskriva hur enastående galet det

var att sätta igång med en bemannad skytteltrafik tur och retur till månen innan

vi ens behärskade tekniken att landa med månlandare på jorden. De sex beman-

nade resorna till månen under Nixons presidentperiod har naturligtvis inte ägt

rum. ”Månlandningarna” var filmade på jorden.

 

Ett demokratiskt fönster har öppnats.

Många frågar sig varför sanningen om de fejkade månlandningarna inte har kommit fram

tidigare? Jag frågar mig själv samma sak. Kanske är det så att om vi hört en lögn tillräckligt

många gånger och under mycket lång tid, så tror vi till slut på den.

 

Internet har förändrat världen. Det kokar idag av diskussioner om månlandningarna på nätet.

Internet har öppnat ett fönster till demokratin – nu äntligen kan information ifrågasättas. När

nyhetsbyråerna hade monopol på nästan all information styrde inte sanningen. Jag är absolut

säker på att lögnerna om månlandningarna under Nixons presidentperiod snart är avslöjade.

Sanningen är på väg – det är delvis nätets förtjänst.   

Några kommentarer till debatten på nätet.

Diskussionerna på nätet om månlandningarna är mycket omfattande. Precis allt debatteras. NASA-s bilder, som påstods ha tagits på månen, diskuteras mycket intensivt:

  • foton från månens yta där skuggor bakom solbelysta föremål inte faller som de ska

  • foton av astronauter som är upplysta framifrån - trots att solljuset kommer bakifrån

  • foton av väl belysta astronauter - trots att de vistas helt i solskuggan bakom landaren

  • foton där inristade hårkors i månkamerans lins helt eller delvis täcks av föremål

  • foton från olika månlandningar som har tagits i en identisk omgivande miljö

 

Den här debatten är så omfattande att ingen normal människa orkar plöja igenom materialet. Frågan om vad som är rätt eller fel är nästan omöjligt att ta ställning till. Om NASA-s foton visar föremål som täcker hårkorsen som ristats in i månkamerans lins, måste dessa foton vara manipulerade. Efter att detta uppmärksammats publicerar NASA senare samma bilder ”med längre framkallningstid”, och vips framträder hårkorsen. Precis så böljar diskussionen fram och tillbaka i all oändlighet.

 

Det är mycket bra att alla dessa frågor diskuteras – men det blir lätt kaos i debatten. Sanning-en har svårt att vinna över en smart och välformulerad lögn. Mycket skicklig desinformation dominerar på nätet. Det välorganiserade ljugandet skapar förvirring. Resultatet blir att nästan ingen orkar ta ställning. Man ger upp. Då har ljugandet vunnit.

 

Jag rekommenderar människor som vill veta vad som är rätt eller fel att debattera frågorna i en diskussionsgrupp. En öppen diskussion är en effektiv pedagogisk metod. Alla möjliga as-pekter brukar komma fram. När man vänt upp och ner på alla argument börjar man få en dju-pare insikt. Det är många besvärliga fotografiska frågor som debatteras.

 

Låt mig ta ett exempel: Skuggor bakom solbelysta föremål på månen måste i verkligheten vara parallella om det bara finns en enda ljuskälla – solen. Hur det ser ut på ett foto är en helt annan sak. Men om bara solen lyser på månen kan skuggorna omöjligen falla i riktningar som korsar varandra. Kritikerna av månlandningarna hävdar att fotona måste ha tagits i en studio där belysningen kommer från två olika ljuskällor. Men denna logiska slutsats ifrågasätts.

 

Många som tror på månlandningarna påstår att de olika riktningarna hos skuggorna kan för-klaras av ”jordljuset”. Vid fullmåne syns skuggor från månbelysta föremål tydligt om det är mörkt på natten. Detta har alla sett. Men om vi är på månen kommer vi att observera att jor-den lyser starkt på månen. Jordljuset på månen är mycket starkare än månljuset är på jorden.

Det finns alltså två naturliga ljuskällor på månen – solen och jorden. Därför är det självklart att skuggor bakom föremål på månen har olika riktningar – så argumenterar man.

 

Det finns fler argument. Om två stolpar står på samma avstånd från varandra och solen lyser på stolparna, kommer inte stolparnas skuggor att ”se ut” parallella på ett foto. Avståndet för-vränger bilden. Vi utnyttjar denna synvilla när vi håller fram fisken mot kameran för att få den att se större ut. Självklart får månskuggor olika riktningar på foton – så argumenterar man.

 

Går det att ta ställning till vad som är rätt eller fel i denna skuggdiskussion?

Enkla fysikaliska fakta räcker för att alla ska kunna förstå sanningen – vad man än tror om månlandningarna. Solen lyser hela 50 procent starkare på månen jämfört med solljuset vid ekvatorn på jorden. Ljuset på månen från jorden (reflekterat solljus) är mer än ett hundra gånger svagare än det extremt intensiva solljuset på månen. Om en stark strålkastare på 300 Watt lyser samtidigt som en 3 Watts julgranslampa, vilken lampa ger skuggor?

Vanligt enkelt sunt bondförnuft räcker för att förstå. Även om ”jordljuset” på månen kan skapa skuggor bakom föremål på månens yta, syns inte dessa skuggor när den extremt starka solen lyser. Det är bara under den långa jättekalla månnatten som dessa skuggor syns!

 

Vem som helst som studerar NASA-s foton upptäcker snabbt att grupper av föremål ger upphov till skuggor i en riktning medan andra föremål ger upphov till skuggor i en annan riktning. Det finns många sådana fejkade bilder. Naturligtvis är det ljus från två olika ljus-källor i en studio som skapar de två grupperna av skuggor i olika riktningar. Ingen kan ju rimligen tro på att solens ljus bara belyser vissa föremål och skapar skuggor bakom dessa, medan jordens ljus får ta hand om de andra föremålen och skapa deras skuggor. Solen lyser naturligtvis på allt som ligger i dess väg.

 

Så till frågan om solskuggorna som inte är parallella. Den diskussionen är också enkel att avgöra. Om enbart solen lyser på månens yta kommer skuggorna bakom solbelysta föremål att vara parallella i verkligheten. Om man fotograferar skuggorna uppifrån blir de parallella men inte på ett foto som är taget från marken. Men solens ljus på månen kan inte under några omständigheter skapa skuggor i riktningar som skär sig på månens yta. Om skuggornas rikt-ningar korsas, finns ingen annan förklaring än att föremålen belyses av två olika ljuskällor. Ingen belysning togs med till månen enligt all information. Fotona togs således i en studio.    

 

Egentligen är det spännande att läsa hur professionell desinformation formuleras i skrift.      Ett typiskt exempel: Jorden förmåga att reflektera solljus är mer än fyra gånger större än månens förmåga att reflektera solljus. Dessutom är jorden mycket större sett från månen än vad månen är sett från jorden. Jorden lyser starkt på månen och självklart skapas skuggor. Detta borde alla begripa.  Sådana nedsättande ”efterslängar” är så typiska. Syftet med denna form av ironi är att få folk att sluta tänka på sakfrågan.

 

Det är lögnen som styrt upp diskussionen till skenfrågor som ingen orkar sätta sig in i. Det är också lögnen som sett till att de vetenskapliga solklara bevisen att månlandningarna är fejkade har trängts undan från nätet. Det pågår ett krig på nätet – ett medialt informationsvärldskrig. Nu äntligen - efter hela 40 år – börjar sanningen komma fram.

 

Över hela världen börjar Nixons skytteltrafik till månen 1969 – 1972 att ifrågasättas. Det knakar i lögnens fogar. I takt med USA-s ekonomiska och politiska försvagning, minskar rädslan för att ifrågasätta den falska historieskrivningen. Fler rymdaktörer har dessutom kom-mit in på arenan. Snart är det dags för sanningen. Tänk vilken uppstädning som väntar i vår skollitteratur och tänk på all falsk information som redan smugit sig in i våra uppslagsverk. Det ska bli roligt att få städa bort alla paranoida rymdlögner.

 

Min målsättning med denna månskrift.

Det har skrivits böcker om de fejkade månlandningarna men nästan ingen läser en faktabok. Det som fattas är en lättläst kortfattad pocketbok, som från en fysikalisk utgångspunkt avslöjar de förljugna militära projekten på månen.

 

Vi måste be månen om förlåtelse för att vi ljugit så mycket. På det sättet visar vi respekt för den himlakropp som är huvudansvarig för ebb och flod på jorden. Vi måste också visa respekt inför oss själva. Sanningen skapar en harmonisk värld medan lögnen skapar en osund värld.

 

Det finns många olika sätt att formulera detta budskap på - ”ett enda ord av sanning kan väga mer än hela världen” är ovanligt vackert (ryskt ordspråk).

Vad orsakar ebb och flod?

Jag brukar ofta ställa någon spännande fysikalisk fråga till mina studenter i början av lektio-nerna. En av mina favoritfrågor är vad som orsakar ebb och flod. Nästan alla svarar att det är dragningskraften (gravitationen) mellan månen och jorden som orsakar ebb och flod.

 

Vad orsakar ”springflod”?

Så här brukar svaren låta. En starkare ebb och flod uppkommer när solen förstärker månens

dragningskraft på jorden. Solen och månen ligger då i samma riktning sett från jorden, men

springflod inträffar även när solen och månen ligger på var sin sida om jorden. Huvudsaken

är att de tre himlakropparna ligger i linje.

 

Därefter visar jag färdiga beräkningar av gravitationskraften mellan månen och jorden samt

mellan solen och jorden. Gravitationen mellan solen och jorden är cirka 180 gånger starkare

än gravitationen mellan månen och jorden!  Då brukar det bli tyst i klassrummet.

 

Är det verkligen gravitationskraften som orsakar ebb och flod?

Nu går diskussionens vågor höga. Ebb och flod har någonting att göra med gravitationen, det

är alla övertygade om. Men om det vore så enkelt att gravitationens styrka skapade ebb och

flod så skulle månens inverkan vara helt försumbar jämfört med solens.

 

Det är få som känner till ett korrekt vetenskapligt svar. Det är inte gravitationens styrka

som orsakar ebb och flod, utan det är skillnaden mellan gravitationskraften på den sida av

jorden som är närmast månen (eller solen) jämfört med den motsatta sidan av jorden. ”Det

är det inhomogena gravitationsfältet som skapar ebb och flod” - brukar astrofysiker säga.

En gravitation som är exakt lika stark överallt på jorden – ett homogent gravitationsfält –

skapar ingen ebb och flod alls. Detta är enkelt att simulera i datorer.

 

Om vi beräknar solens gravitationskraft på den sida av jorden som är närmast solen och jäm-

för med kraften på den motsatta sidan av jorden – så skiljer sig krafterna åt något. Därför

blir det en liten skillnad mellan gravitationen ”närmast och fjärmast” solen. Om man gör sam-

ma beräkningar för månen är motsvarande skillnad drygt dubbelt så stor jämfört med solen.

Månens inverkan på ebb och flod är därför lite mer än dubbelt så stark som solens.

 

Anta att gravitationen från solen är 180,010 ”enheter” på den sida av jorden som är närmast

solen och 180,000 på jordens motsatta sida. Då är skillnaden 0,010 (vi struntar i vilken enhet).

Månens gravitation blir i denna jämförelse 1,021 ”enheter” på den sida av jorden som är

närmast månen och 1,000 på jordens motsatta sida. Skillnaden blir 0,021 enheter, d v s

2,1 gånger större! Det är dessa små gravitationsskillnader som orsakar ebb och flod.

 

Skulle jorden ha ebb och flod om inte månen fanns?

Självklart skulle fenomenet ebb och flod finnas - fast svagare. Endast solen skulle skapa ebb

och flod. Fenomenet ”springflod” – en förstärkt ebb och flod - skulle däremot inte existera.

 

Hur lång är dag och natt på månen?

Månen roterar runt jorden på en månad. Den vänder samma sida hela tiden mot jorden. När

månen inte syns är månens baksida belyst av solen. När det är fullmåne är den sida av månen

som är vänd mot jorden belyst av solen. Man kan säga att det är drygt två veckors dag och två

veckors natt på månen. Under dagen skiner solen skoningslöst hela tiden och det blir extremt

varmt. Månnatten är mycket kallare än vi någonsin har uppmätt på jordens yta.  

 

Vattnets historia på jorden, månen och mars.

Den som inte blir "religiös" när man studerar vatten saknar fantasi. Vattnets framgångssaga på jorden är helt sanslös. Albert Einstein skrev mycket om religiösa frågor. Han kallade ofta Gud för Der Alte – den gamle. Om det är sant att den gamle har skapat allt, så tror jag att vatten måste betraktas som ett av skapelsens allra största underverk.

* Nästan alla vätskor blir lättare när temperaturen stiger. Vatten är ett utomordentligt märkligt undantag. Värms vatten från noll grader blir vattnet först tyngre! Vid +4 grader är vattnet som tyngst och sjunker till botten. Värms vattnet ytterligare blir det lättare och stiger till ytan. Denna otroliga egenskap hos vattnet stabiliserar temperaturen nära botten i alla hav och sjöar. Utan denna mirakelegenskap hos vattnet, hade nästan inga livsformer som existerar på jordens yta uppkommit.

* Nästan alla vätskor blir tyngre när de kyls ner och stelnar - övergår i fast form. Vatten är ett mycket märkligt undantag. Vatten som fryser till is blir lättare och flyter ovanpå (!) vattnet. Om inte isen flöt på vattnet hade liv på jorden inte existerat.

* Vatten har en fullständigt enastående förmåga att leda värme och att lagra värmeenergi. Dessa unika egenskaper gör att vattnet på jorden kan lagra väldiga mängder energi, trots att temperaturen bara varierar mellan noll och cirka 25 grader. Vattnet kan därigenom stabilisera hela jordens klimat – både i hav och på land. Vattnets förmåga att skapa ett stabilt klimat är avgörande för alla fantastiska variationer av liv som utvecklats på jorden .

* Vattnets ångbildning kräver en nästan ofattbar mängd energi. Ingen annan vätska kan mäta sig med vatten. Att förånga vatten är extremt energikrävande. Temperaturregleringen hos alla kallblodiga och varmblodiga djur, hade varit omöjlig utan denna egenskap hos vattnet. Krokodilen andas med öppen mun för att reglera temperaturen. Kängurun slickar sina framben för att de tunna blodkärlen ska kunna kyla ner kroppen när saliven förångas. Människan svettas. Vattnets unika förmåga att kyla när det förångas har haft stor betydelse för livets utveckling.

* Vattnets förångning skapar även regncykeln på jorden. Landmassorna duschas regelbundet av regn, som bildas av det förångade vattnet. Vid förångningen från de salta haven avskiljs saltet och nederbörden blir till sötvatten. Nästan allt liv som skapats på jorden är beroende av detta vatten - livets dryck. Vattnets förångning och ångans kondensation till nederbörd har  varit helt avgörande för nästan alla livsformer på land som utvecklats på vår planet - Terra Mater - "Moder Jord".

* En del av vattnet har kommit till jorden från kometer. När vi dricker vatten dricker vi delvis smält komet. Vilken science fiction historia – det låter som en saga, men sagan är sann.

Vatten på månen. Vattnets historia på månen är mycket annorlunda. Detta har att göra med månens lilla massa. Gravitationen är för svag för att det ska kunna skapas en atmosfär. På månen råder därför vakuum. Vatten i flytande form kan inte existera under sådana förhåll-anden. Vatten finns sannolikt i kratrar som aldrig utsatts för direkt solljus, men detta vatten   är i fast form - is. Tar man sådan månis och utsätter det för solljus på månen smälter det inte. Isen förgasas i stället. Vatten i form av is och vatten i form av vattenånga är de enda former av vatten som kan existera på månen.

Det har slagit ned mängder av kometer som bestått av is på månen. Både jorden och månen har utsatts för ett långvarigt bombardemang av iskometer. Framför allt skedde detta i samband med vårt planetsystems uppkomst. Från början när jorden var het fanns inga hav. Vattnet kokade bort. Allt vatten på jorden fanns därför i form av vattenånga. Men när jorden svalnade kondenserade ångan. Hav och sjöar bildades. Så småningom kyldes havens vatten ned så att fotosyntesen kunde komma igång. Livets vagga på jorden var haven.

På månen bildades aldrig några hav. Något organiskt liv som skapas genom fotosyntes kunde därför inte uppkomma. Månen saknar även magnetfält. Skurar av laddade partiklar som slungas ut från solen i samband med solstormar, driver undan gaser från månens yta. Denna "solvind" i kombination med den låga gravitationen på månen, har gjort att vår närmaste granne i rymden förlorat sin atmosfär. Detta gör landningsteknik med fallskärmar omöjlig. Inga fallskärmar kan veckla ut sig för att bromsa upp fallhastigheten. Endast avancerad bromsraketteknik kan möjliggöra mjuklandningar med människor på en sådan himlakropp. 

Vatten på mars.  På jorden är lufttrycket nära 100 000 Pascal - den enhet vi mäter trycket i. Trots att atmosfären på mars är mycket tunn ligger trycket över "trippeltrycket" för vatten - drygt 611 Pascal (under detta tryck kan flytande vatten inte existera). Vatten kan därför exis-tera på mars och det existerar i riklig mängd. Mänskliga bosättningar på mars underlättas naturligtvis av att det finns vatten. På månen däremot måste man ta med sig allt vatten om man inte finner tillgångar av is i vissa speciella månkratrar.

Mars tunna atmosfär underlättar dessutom resor till mars, eftersom fallskärmar kan användas vid landningar. Behovet av energi för att landa på mars blir därför nästan noll jämfört med landningar på månen som saknar atmosfär. Mars är mänsklighetens enda chans om vi önskar bosätta oss på någon annan plats i rymden. Men denna chans är liten. Den är mikroskopisk.

Förekomsten av vatten på mars är inte tillräckligt för att kunna bygga bosättningar. Även mars saknar magnetfält och vistelse ute i det fria på mars yta är därför uteslutet. Det blir vistelse i strålningssäkra byggnader - där även syre måste tillföras. Att transportera byggnadsmoduler till mars för att foga samman dessa konstruktioner på plats är bara ett fantasiprojekt. Behovet av syre kommer dessutom inledningsvis att vara enormt. I teorin kan vi odla växter i special-byggda växthus för att kunna skapa syre, men i praktiken är också detta ett fantasiprojekt. Det krävs oerhört mycket växtlighet för att klara syreproduktionen till några få människor.

Problemen är många och extremt komplicerade. Byggnader på mars måste vara absolut tryck-säkra eftersom trycket i marsatmosfären är så låg. Minsta lilla läckage innebär en.katastrof-situation. Byggnadsmoduler som drabbas av läckage måste omedelbart överges. Precis allt byggmaterial måste transporteras från jorden. Lokal produktion är utesluten. Ytterligare ett problem är att planeten mars kan drabbas av gigantiska sandstormar som varar många dygn. Nästan hela planetens yta kan drabbas av dessa planetära sandstormar.

Framtida mänskliga bosättningar på mars måste dessutom finna sig i att det blir helvegetarisk mat odlat i växthus. Kött på menyn kan man glömma utom vid de sällsynta tillfällen när leveranser från jorden kan ske. Tycker man om att röra sig bland folk kommer man garanterat inte att trivas på mars. Vi är inte mentalt utrustade för att klara av att kolonisera vår grannplanet mars. Så är det.

Det är klokt att vara rädd om jorden så att vi kan bo kvar där vi hör hemma. Mänskliga bosättningar på någon annan himlakropp i vårt solsystem är och förblir en utopi.

 

Finns det UFO?

I Vintergatan finns det flera hundra miljarder solar. Vi ser med blotta ögat de mest ljusstarka

solarna i vår närhet. Vi kallar dem stjärnor. Det är absolut säkert att det finns planeter som

snurrar i banor runt stjärnorna – precis på samma sätt som våra planeter snurrar runt vår sol.

Vi har redan upptäckt många sådana planeter.

 

Det är också mycket sannolikt att liv har uppkommit överallt på planeter i hela Vintergatan.

Vi har funnit flera meteorer på jorden med organiskt material som är äldre än jorden. Detta är

bevis nog. Den gåtfulla kraft som skapat allt har med största sannolikhet skapat massor av liv

i hela Vintergatan. Ännu mera fantastiskt är att livet sannolikt är spritt i hela universum. Från

Hubbleteleskopet ser vi flera hundra miljarder galaxer i det ”synliga universum”. Vilken otro-

lig rymd vi lever i. Skapelsen är helt sanslös.

 

Vi blir andlösa inför detta fantastiska rymdskådespel. Tänk om hela Vintergatan sjuder av

liv? Tänk om livet har tänts i miljarder galaxer i hela det synliga universum? Tänk om även

intelligent liv har utvecklats överallt i universum? Frågorna är svindlande.

 

Det organiska liv på jorden som startade med fotosyntesen är med all säkerhet vanligt före-

kommande i hela universum. Fotosyntesen skapar syre i atmosfären. Redan för flera miljarder

år sedan började syrehalten i atmosfären runt jorden att stiga. Den form av liv som uppkommit på jorden avslöjar sig tydligt genom den höga halten av syre i vår atmosfär.

 

Om något årtionde kommer det att strömma in rapporter om planeter runt stjärnor som också

har syre i atmosfären. Vi kommer snart att kunna lokalisera var livet har uppkommit i vår när-

het i rymden. Självklart har främmande intelligent liv upptäckt förekomsten av syre på jorden

för mycket länge sedan. Vi är med all säkerhet redan upptäckta!

 

Intelligent liv är nyfiket.

Människan är väldigt nyfiken. Men vår nuvarande teknik gör det bara möjligt att undersöka

vårt eget planetsystem. Vi har svängt runt många planeter i vårt solsystem med obemannade

rymdfarkoster. De mest fantastiska foton från andra planeter har länge fängslat oss. Det är en

tragedi utan like att militära intressen har fått blanda sig in i leken. Nixons skytteltrafik till

månen svärtar ner hela rymdforskningen. Vi måste få bort dessa lögner så fort som möjligt.    

 

Självklart kommer vi när vi behärskar nanotekniken och fusionsenergin att skicka ut rymd-

farkoster även till andra solsystem. Vi kommer att tvingas vänta länge på att dessa farkoster

återkommer till jorden – men detta kommer inte att hindra oss. Den tekniska utvecklingen

kommer att göra sådana resor möjliga inom något århundrade.

 

I min föreställningsvärld pågår det ett interstellärt resande med avancerade rymdfarkoster

överallt i universum. Att levande varelser från andra planeter skulle finnas ombord på far-

koster som besöker jorden förefaller däremot osannolikt. Vår sol är mycket isolerad.

 

Obemannade UFO runt jorden är sannolika.

Jag är säker på att jorden är under observation. Syret i atmosfären är upptäckt för mycket länge sedan. Främmande intelligenta civilisationer är garanterat intresserade av livet på jor-den. Obemannade rymdfarkoster som besöker jorden är därför mycket sannolika. Min favorit bland teoretiska fysiker Stephen Hawking varnar oss. Vi bör inte ge oss tillkänna i onödan. Det kan sluta lika illa som för indianerna i Amerika när Columbus upptäckte kontinenten – skriver han. Hans varning är onödig. Vi är redan upptäckta.  

 

Det är mycket historia som måste skrivas om.

De två imperiebyggande supermakterna som har dominerat efter andra världskriget - USA och Sovjetunionen – delade på Tysklands bästa rakettekniker och den tyska krigsindustrins bästa ingenjörer. Bägge eftersträvade världsdominans. Helt olika historieskrivningar växte fram, men båda var fjärran från sanningen.  Bägge supermakternas brottsregister är digert.

Att testa kärnvapen över riktiga städer ansågs av den amerikanska krigsmakten som nöd-vändigt. Albert Einstein vädjade till den amerikanska presidenten att inte göra detta fatala misstag, men sorgligt nog bestämde militären. Det räckte inte med en enda stad. Man måste vara absolut säker på hur det nya massförstörelsevapnet fungerade. Därför testades vapnet både i Hiroshima och Nagasaki. Städerna var fulla av barn, kvinnor och åldringar. De saknade helt militär betydelse. I Sovjetunionen testades vapnet senare direkt på hemmaplan i glesbe-byggda områden. Under stalinperioden var detta vansinne möjligt.

Nu har (före detta) Sovjetunionens historia börjat skrivas om. Många ohyggliga sanningar har grävts fram om det vanvett som präglade stalinperioden. Alla stater som var med i unionen har genomgått liknande processer. Historieböckernas lögner i öst har börjat suddas ut.

Sanningens reningsprocess är på väg även i västvärlden.                                                 Den sista militära supermakten USA sjunger nu sin svanesång. Hela västvärldens illusion om att USA var det goda och Sovjetunionen det onda var genomfalsk. Ingen av supermakterna var god. Frihet och demokrati har härskarna alltid sagt sig kriga för, men sanningen är att alla imperier eftersträvat både ekonomiskt, politiskt och militärt världsherravälde.

Sanningen tränger sig nu på från alla håll och kanter. Mängder av historieförfalskningar kom-mer snart att genomskådas. Extremt smärtsamma sanningar kommer att skaka om oss.           

* Flera hundra tusen vietnameser skadades eller dog av biologiska och kemiska vapen som USA använde under Vietnamkriget. Detta är helt ofattbart men det är sant! Endast en protest-röst hördes från västvärldens ledande politiker - ”satans mördare”. Det var Olof Palmes ord.

 

* I vissa områden i Irak föds massor av barn med genetiska defekter. Vanställda mänskliga foster strömmar dagligen fram på förlossningsklinikerna i Irak. De nyfödda barnen visar oss sanningen – bortom varje tvivel. USA har återigen använt förbjudna vapen. Västvärldens ledare är trots dessa fasansfulla bevis helt tysta - inte en kritisk röst!

* En annan extremt obehaglig sanning är att det var västvärlden som försåg Saddam Husseins regim med råvaror för tillverkning av stridsgaser. FN-s vapeninspektörer tvingades skriva un-der en försäkran om att aldrig uppge vad de såg vid sina inspektioner. Etiketter på alla tunnor med gift avslöjade den otroliga sanningen. Råvarorna var levererade av väst!  Fredspristaga-ren Desmund Toto vill att Tony Blair och George Bush ska ställas inför internationella brott-målsdomstolen i Haag. Vi lever i en mycket sjuk värld.

* Vi slår av alla mentala kontakter inför det mest skrämmande av alla skeenden. De fossila bränslena är på väg att överhetta hela vår planet. Militär, politisk och ekonomisk makt vilar tungt på fossila bränslen. Mänskligheten sitter fast i en mycket primitiv krigarkultur.

* Till och med rymdhistorien måste skrivas om. Vårt jordiska ljugande har spritt sig till månen. Alla vill leva i sanning. Det är dags att vakna upp ur vår mentala djupsömn.

 

En tankeväckande rymdsaga.

I mitt förra liv reste jag ofta i Vintergatan för att studera hur liv hade utvecklats på olika planeter. Höjdpunkterna var alltid de gånger vi upptäckte någon form av intelligent varelse, som lärt sig förstå vetenskap och utveckla teknik. Detta hände sällan.

 

Vi hade alltid med oss noggrann dokumentation från tidigare expeditioner, vart vi än reste.

En plats i vintergatan som vi en gång skulle besöka, hade våra förfäder besökt några miljoner år tidigare. På planeten Tellus, fanns gott om vatten och rikligt med syre i atmosfären. Vid det förra besöket vandrade ryggradsdjur på land och haven var fulla med liv. Men vi var mest intresserade av några apor som hade börjat gå på två ben - apor vars hjärna efter födseln kunde bli större än hjärnan var vid födseln.

 

En fantastisk händelse.

När vi närmade oss planeten satte vi på rymdskeppets skanner, som letade igenom alla tänk-bara elektromagnetiska våglängder. Till vår ofattbara lycka pågick kommunikation inom ett flertal våglängdsområden, vilken enastående lyckträff. Någon eller några av djurarterna hade gjort ett tekniskt genombrott. Vår rymdstation kontrollerade om månen runt Tellus var orörd. Primitivt rymdskrot från den planet vi just skulle undersöka, hade kraschlandat på månens yta men inga spår efter några varelser syntes till. Vi beslöt oss för att landa.

 

Dags för analys av kommunikationen på planeten.

  • Kärnvapen finns utplacerade runt hela planeten.

  • Krig om oljetillgångar i mellanöstern skapar massdöd och fördrivning av folk.

  • Etniska och religiösa konflikter är spridda över hela planeten.

  • Planetens atmosfär förändras så att många olika livsformer är på väg att utrotas.

 

Informationen kom som en chock för rymdbesättningen. Vart är den varelse som gett sig namnet Homo Sapiens på väg? Rymdskeppets trendanalysator kopplades in. Kanske kon-flikterna trots allt är på väg att minska? Svaret var om möjligt ännu mera skrämmande.

  • Rasmotsättningar och religiösa konflikter ökar snabbt.

  • Narkotikamissbruk, kriminalitet och terror ökar snabbt.

  • Föroreningar av land, vatten och atmosfär ökar snabbt.

 

Analysatorn sammanfattade: Farlig nivå, åtgärder måste vidtas. Homo Sapiens ”människan” hotar hela planetens organiska liv. Rymdskeppets huvuddator kopplades in och innehållet i samtliga databaser på planeten Tellus matades in för åtgärdsanalys. Vi höll andan. Datorns svar blev en glad överraskning: Inga åtgärder behöver vidtas. De fossila bränslena räddar planeten. Det är alltid sorgligt att tvingas likvidera vissa djurarter, som hotar att förstöra en livsmiljö. Datorns besked gladde oss därför mycket.

 

Överkonsumtionen av fossila bränslen tvingar Homo Sapiens på knä.

Den stigande halten av koldioxid i atmosfär är på väg att överhetta paneten. Fler och fler län-der kommer att piskas av det nya klimatet. När atmosfären värms förändras även temperatu-ren i jordskorpan och den seismiska aktiviteten ökar. Homo Sapiens har släppt lös en yttre fi-ende som kommer att tvinga henne att leva på naturens villkor och att sluta fred med varand-ra. En mycket smärtsam skolning väntar men mänskligheten lär sig läxan. De tusenåriga kri-gens tid är snart över. Den förljugna militära propagandans tid är också över. Det blir äntligen fred på jorden. En ny värld är på väg att födas – en värld där sanningen har besegrat lögnen. Allt detta var redan förutbestämt. Så har ”Der Alte” programmerat skapelsen.                    (”Der Alte – den gamle – Albert Einsteins ofta använda ord för Gud ).

APPENDIX 1

 

Van Allen bältena                                                                                                                   

Nästan alla människor har lagt ett papper på en magnet och strött järnfilspån över pappret. Spånet lägger sig i ett vackert mönster av linjer. Denna syn gör intryck. Man glömmer det aldrig om man sett det. Jorden är en magnet – trots att jorden är rund. De magnetiska fält-linjerna runt jorden sveper fram i rymden mellan jordens magnetiska poler. De omringar hela vår planet. Utan detta magnetiska fält skulle livet på jorden inte sett ut som det gör idag. Frågan är om livet på land hade uppkommit utan detta skyddande magnetfält.

Att jorden har ett magnetiskt fält har vi känt till under lång tid. Men upptäckten att jordens magnetiska fält fångar in elektriskt laddade partiklar gjordes inte förrän 1958. Fysikern James Van Allen vid universitetet i Iowa har fått ge namn åt de strålningsbälten som omger vår jord. Detta var en sensationell upptäckt. ”Gode Gud - rymden är radioaktiv” blev ett berömt ytt-rande. Men fullt så enkelt är det inte. Idag vet vi att jordens magnetfält fångar in laddade partiklar i första hand från solen - framför allt elektroner och protoner.

En amerikansk satellit Explorer 1 förde med sig en Geigermätare som för första gången skulle mäta dessa laddade partiklar. Mätaren slog i botten nästan hela tiden. Detta väckte stor upp-märksamhet. Den teoretiska och experimentella forskningen om dessa strålningsbälten har nu pågått i över 50 år. Kunskaperna har vidgats oerhört.

MEN – fortfarande fattas vissa viktiga kunskaper om jordens Van Allen Bälten. Hur påver-kas dessa bälten av stora utbrott på solen? Hur länge stannar partiklarna kvar i bältena och vilka energier har partiklarna? Listan av frågor är lång. Ett mycket intressant forsknings-projekt vid NASA har nyss inletts. Två ”tvillingsatelliter” ska följa tätt efter varandra i en bana rakt genom jordens strålningsbälten i hela två år. Vi närmar oss ett solmaximum under 2013 och med all säkerhet kommer vi att kunna mäta vad som händer efter större utbrott på solen under de kommande två åren. Satelliterna är fulla med avancerade mätutrustningar.

Uppskjutningen av de två ”Van Allen Storm Probes” ägde rum 30:e augusti 2012.

För den som är intresserad av jordens magnetiska fält är denna händelse ytterst spännande.   Tack vare att två identiska mätprober följer varandra hack i häl, kan vi för första gången mäta hur stora och hur snabba variationerna av strålningen i bältena är. Tre månader efter uppskjut-ningen kom första rapporten - den 4:e december 2012. ”Solen har en mycket större inverkan på Van Allen Bältena än vi hade kunnat förutse. Vi förväntade oss förhållandevis lugna strål-ningsbälten. I stället har vi fått uppleva extraordinär aktivitet och mycket snabba dynamiska förlopp under denna korta mätperiod” rapporterade projektets talesman Daniel Baker.

Rapporten stöder teorin om att koncentrationen av laddade partiklar i Van Allen Bältena vari-erar våldsamt och mycket snabbt. Norrskenets fladdriga beteende ser ut att spegla förhållan-dena i dessa strålningsbälten ganska väl. Det kan visa sig att bemannade rymdfärder i rymden är nästan omöjliga på grund av att strålningssäkra rymdfarkoster kommer att bli för tunga. Frågan står och väger. Kommer ett stort utbrott på solen att slå igen dörren för bemannade rymdfärder under lång tid? Om två år kanske vi kan besvara denna oerhört viktiga fråga.

OBS: I augusti 1972 inträffade ett av de största utbrotten på solen i modern tid. I tio dygn i sträck exploderade ”sjöhästen” – en enorm solfläck. Den elektroniska trafiken på jorden skadades svårt. Tur att även den sista Apollofärden i december 1972 var fejk. Van Allen Bältena förvandlades till en kosmisk mikrovågsugn lång tid efter detta enorma solutbrott.

 

APPENDIX 2

Två levnadsöden: Sergej Koroljov och Jurij Gagarin.                                                          

Vad som i verkligheten hände dessa två personer har diskuteras i årtionden. Varför är frågan så intressant? Den har att göra med en annan intressant frågeställning. Varför avslöjade inte ryssarna amerikanarnas fejkade månlandningar? Den ryska tystnaden är mycket märklig.

Den 12 april 1961 blev Gagarin den första människan i rymden - (?)                                  

Chrusjtjov såg Gagarins triumf i rymden som ett bevis på att hans politik att stärka det sovje-tiska missilprogrammet och dra ner på kostnaderna för militär och flyg var riktig. Detta retade den sovjetiska militären och bidrog till Chrusjtjovs kommande fall. Det politiska ledarskapet i Sovjetunionen förändrades 1964 när Chrusjtjov störtades. Leonid Brezjnev blev Sovjetunio-nens nya ledare. Han hade stöd av militären och stora delar av säkerhetstjänsten.

Sergej Koroljov var personligen mycket nära lierad med Chrusjtjov och var ryssarnas geniförklarade stjärness inom rymdtekniken. Gagarin var Sovjetunionens rymdhjälte och var närmast helgonförklarad. Men bägge föll i onåd hos den nya sovjetledaren Leonid Brezjnev. Att falla i onåd i Sovjetunionen i mitten av 60-talet var garanterat livsfarligt. Hur livsfarligt kan debatteras i all oändlighet, men de två rymdhjältarnas liv fick ett abrupt slut:                     * Den 14 januari 1966 omkom Koroljov efter en plötslig operation.                                                       * Den 27 mars 1969 omkom Gagarin i en märklig flygolycka.

Omständigheter kring Koroljovs död är oklara. Han togs in för operation 5 januari 1966 och nio dagar senare, 14 januari 1966 dog han - sannolikt efter en misslyckad operation. Den sov-jetiska pressen meddelade officiellt att Koroljov drabbats en av stor cancertumör men hans kollega Glusjko berättade senare att han dött av en ”dåligt utförd operation”.

Omständigheterna kring Gagarins död är också oklara. Under en träningsflygning med sin kollega Vladimir Seregin, havererade deras jetplan av typen MiG-15 och båda omkom vid haveriet. Orsaken till haveriet var länge okänd och ännu idag finns motstridiga uppgifter. Enligt vissa källor fick planet motorstopp medan den officiella sovjetiska versionen var att planet störtade på grund av ”en hel serie olyckliga omständigheter”.

I mars 2008 hävdade en medlem av den officiella undersökningskommissionen att piloterna handlade grovt vårdslöst vid flygningen, men nämnden ville inte offentliggöra sina resultat för att skydda Gagarins hjältestatus. I en fransk tv-dokumentär hävdades att det havererande pla-net kom in i turbulensen efter ett annat plan som samtidigt var i luften. Dessa uppgifter grun-dade sig på kosmonauten Aleksej Leonov, som hade fått tillstånd att läsa den officiella under-sökningsrapporten. Bägge dödsfallen är ytterst märkliga.

Varför genomförs ”en dåligt utförd operation” på Sovjetunionens viktigaste rymdexpert? Varför kommer ett annat plan in framför det flygplan där rymdhjälten Gagarin färdades och skapade ”turbulens” så att planet störtade? Varför är omständigheterna kring bägge dödsfal-len så oklara? Varför är informationen så oerhört motstridig? Varför är allt hemligstämplat? Det är uppenbart – det ligger en hund begraven.

Det är nästan omöjligt att få fram trovärdig information om vad som hände dessa två nyckel-personer. Jag misstänker att både Koroljev och Gagarin röjdes ur vägen. Men att tro att politiska meningsmotsättningar ligger bakom de märkliga dödsfallen är långsökt. Det måste vara någonting annat.

Så här tolkar jag min kristallkula. USA lyckades under 60-talet få tillgång till mycket be-svärande information om den ryska rymdverksamheten. Informationen måste ha varit ytterst känslig - ”tummen mitt i ögat” på ryssarna. Ingenting annat kan förklara den ryska tystnaden om de påhittade amerikanska månlandningarna 1969 – 1972. Men vad kan detta vara?

Sovjetunionen ville till varje pris bli först med att skicka ut en människa i rymden. Betydelsen av en sådan rysk framgång var obeskrivlig. Koroljev måste ha känt en fruktansvärd psykisk press. Ett misslyckande innebar en enorm tragedi för Koroljev. En framgång innebar det mot-satta – en obeskrivlig personlig triumf. Tog Koroljov i sista stund ut Gagarin ur rymdkapseln och lät honom transporteras till den beräknade nedslagsplatsen - för att eliminera risken för ett sovjetiskt misslyckande med denna första bemannade rymdfärd? Det är mycket som tyder på detta. Misstanken har framförts många gånger.

USA måste ha skaffat sig bevis för att Gagarin inte var den första människan i rymden. Gagarin åkte jorden runt och berättade om Sovjetunionens historiska triumf i rymden. Han fick naturligtvis besvara många frågor från journalister. Vid ett tillfälle frågade en journalist när fotona från hans rymdresa skulle publiceras. Gagarin blev tyst ett tag och tänkte efter. Svaret fick publiken att hoppa till - ”jag hade ingen kamera med mig”. Att bara sitta och se när man passerar jorden runt och inte kunna ta ett foto – vilket misstag. De glömde kameran!

Gagarins berättelser om vad han skådat under sin resa i rymden väckte nya misstankar. Hans beskrivning om vad han såg när han passerade över Sydamerika kunde bara inte stämma. Oklarheterna om var han landat spädde på misstankarna ytterligare.

Gagarin började missbruka sprit. Hans besök på hotellrummet hos en ung sjuksköterska på Krim var våghalsig. Han hoppade ner från balkongen när han blev upptäckt och skadade sig. Detta hände samtidigt som hans fru spelade kort nere i foajen i samma hotell. Vad hade han sysslat med under alla sina internationella propagandaresor? En berusad Gagarin i händerna på vackra skönheter – det låter olämpligt för en sovjetisk nationalhjälte. Men att detta skulle innebära någon fara för hans liv är mycket långsökt. Den ryska kulturen är tolerant.

Men - om han satt inne med en statshemlighet som under inga omständigheter fick komma ut då förändras situationen. Jag tror att Gagarin hade lurats i fällan – en vacker fälla gillrad av CIA. Amerikanarna fick reda på sanningen om hur den första ”bemannade” sovjetiska rymd-färden gått till. Sovjetunionens historiska bedrift i rymden var fejkad. Bevisen lades troligen fram för ryssarna när planerna för ”månresorna” var klara. Den ryska ledningen chockades – USA hade skaffat sig hållbara bevis. Endast hotet om ett sådant dramatiskt avslöjande har den digniteten att den kan förklara frånvaron av rysk kritik mot USA-s månlandningar. Ryssarna hade ljugit fast sig i ett hörn.  

Fyra månader efter Gagarins bortgång inleddes Nixon-epokens fejkade tur och retur trafik till månen. Den första science fiction filmen om månlandningarna kablades ut i världen. Den slu-kades med hull och hår. Frånvaron av rysk kritik var given på förhand.

Pusselbitarna finns där: Gagarins rymdresa väckte misstankar - säkerhetstjänsten i USA gjorde garanterat allt för att ta reda på sanningen – endast Sovjetunionen hade kunnat sprida tvivel om de amerikanska månlandningarna – rysk tystnad var absolut nödvändig. Jag har försökt lägga pusselbitarna på plats. Framtiden kommer att avslöja hela sanningen. En san-ning är däremot tvärsäker. Varken den amerikanska eller den ryska rymdhistorien under det kalla kriget är att lita på.

APPENDIX 3
 

En kort sammanfattning av det kinesiska månprogrammet.

Chang´e 1 sändes upp den 24 oktober 2007 och påbörjade sin cirkulära bana runt månen på 200 kilometers höjd över månens yta den 5:e november. Farkosten var i funktion fram till 1 mars 2009 när den kraschades mot månen. Farkosten skannade hela månens yta med extremt högupplösande optiska instrument och skapade en karta "in unprecedented detail" - i aldrig tidigare skådad detaljrikedom. En "ultrahigh definition" 3D-karta över månens yta togs fram - liksom preliminärt val av landningsplats för Chang´e 3-s kommande månlandning.

Chang´e 2 sändes upp 1 oktober 2010. Fem dygn efter uppskjutningen från jorden nådde farkosten månen och placerades i en bana endast 100 km över månens yta.  Från denna låga höjd togs de mest detaljrika bilder från månens yta som någonsin fotograferats - bland annat från den planerade landningsplatsen för Chang´e 3 och naturligtvis från andra intressanta föremål som kraschlandat tidigare på månen . När detta uppdrag var klart skickades Chang´e 3 ut till "Lagrangepunkten" (den position mellan månen och jorden där gravitationskrafterna från månen och jorden tar ut varandra) för att testa elektroniska kommunikationssystem och därifrån vidare ut i rymden den 13 december 2012.

Chang´e 3 sändes upp 2 december 2013. Den 14:e december genomfördes Kinas första mjuklandning på månen. Månlandaren vägde 1 200 kg. Den månfarkost som lämnade landaren "Yutu" (Jade-kaninen) - för att påbörja de vetenskapliga undersökningarna på månens yta vägde 140 kg.
 
Även Chang´e 3 placerades först i en cirkulär bana på 100 kilometers höjd över månens yta - innan den senare gick in i en elliptisk bana. Därefter inleddes landningsfasen. Strax före passagen av den elliptiska banans lägsta punkt bromsades den enorma rotationshastigheten runt månen ned till nästan stillastående över månens yta. Under detta bromsförlopp inleds automatiskt fallet ner mot månen. Den vertikala nedstigningen med bromsraketer avslutades cirka 4 meter över månytan. Månens gravitation är endast en sjättedel av jordens gravitation, varför ett fyra meters "fritt fall" är lindrigt.

Chang´e 4 och 5. Det kinesiska månprogrammet omfattar även Chang´e 4 och Chang´e 5. Chang´e 4 var "back-up" om något oförutsett skulle hända med Chang´e 3. Nu byggs Chang´e 4 om för nödvändiga tester innan den sista betydligt mer komplicerade månresan ska äga rum. Chang´e 5 ska föra material från månen tillbaka till jorden. Preliminärt planeras denna expedition till 2017. Omkring 2 kilogram material från månen ska skjutas upp från månens yta och återföras till jorden. Det är planerna.
 
Chang´e 5 blir det stora "examensprovet" för Kina. Tekniken att paketera månproverna, att skjuta upp proverna från månens yta (för att dockas med en farkost som färdas i en bana runt månen) och att därefter inleda återfärden till jorden och att slutligen klara av landningen på jorden - precis allt måste fungera. Minsta lilla misstag och hela det historiska kinesiska rymdprojektet misslyckas. 

Det är bara att gratulera kineserna för framgångarna med Chang´e 3. Bromsrakettekniken som lyckades mjuklanda den kinesiska månlandaren var en lysande bedrift. Det är inte bara den förbättrade tekniken med bromsraketer som nu möjliggjort mjuklandningen på månen. Den revolutionerande utvecklingen av högupplösande kameraoptik, som ägt rum under de senaste årtiondena, har också underlättat kinesernas rymdäventyr. 
Några avslutande kommentarer:
De extrema temperaturväxlingarna mellan dag och natt på månen är en av många tekniska utmaningar. Både dag och natt är cirka två veckor långa eftersom månen vänder samma sida mot jorden under sin rotation runt jorden. Från cirka 130 graders värme i stekande sol till nära -160 grader Celsius mot slutet av den långa månnatten, betyder att temperaturen skiljer sig nästan 300 grader mellan måndag och månnatt. Skyddsvärme för känslig elektronik under den långa månnatten är bara en av många tekniska svårigheter som vi möter på månen.

 

En bemannad färd tur och retur till månen är en enorm utmaning jämfört med att bara samla material från månen och återföra materialet till jorden. Moderfarkosten som färdas runt månen måste kunna dockas med den bemannade landaren - när den återvänder från månens yta.

Att genomföra dockningen i en bana runt månen är en ytterst riskabel manöver. Syretillförsel, mat, vätska, den extrema solstrålningen, bombardemanget av laddade partiklar från solen – problemen är nästan oräkneliga. Allt talar för att vi får vänta mycket länge innan den första människan landar på månen.

 

Man blir förbluffad när man tänker på Nixons månresor – vilket enastående trams!  

Allt var så enkelt under Nixons tid i Vita Huset. Sex bemannade månresor tur och retur till månen på drygt tre år (1969 - 72) – snacka om ett historiskt rymdgenombrott. Månlandaren Eagle vägde fulltankad 14,5 ton – som en stridsvagn. Bilar hängdes upp under månlandaren och fälldes ut på månen. Det flög måndamm runt däcken på månbilen när astronauterna styrde runt bland stenar och kratrar.  Flera hundra kilogram mångrus plockades in i säckar som transporterades till jorden. Golfspelet slutade i "hole in one" - det finns gott om kratrar.

 

Inte behövde Nixon hålla på och testa en massa landare på månen för att se om man klarar av att återvända från månen igen. Har kineserna krånglat till det i onödan? Kanske måste man chansa om man ska kunna lyckas – som Nixon gjorde.

 

Nixon var otroligt snäll. 1 500 viktiga politiska personer och institutioner världen över fick presenter som var helt ovärderliga - de första stenarna som mänskligheten hade plockat hem från en annan planet! Nixons ”välgörenhetskampanj” krävde mycket mångrus till gåvor. Kineserna planerar att föra hem ynka två kilogram månmaterial. Det är ju löjligt. Det räcker inte till många månpresenter.  Ni får ursäkta - men "månpresidenten" Nixon är helt oslagbar.

 

Suck och stön.

Chang´e 2-s extremt högupplösande fotografering av månens yta väckte mycket stor irritation. Hör och häpna - i en skrivelse "NASA:s rekommendationer för rymdfarkoster ..." från den 20 juli 2011 - proklameras flygförbudszoner över de platser på månen där de fejkade månland-ningarna under Nixons period i Vita Huset påstods ha ägt rum. Spår av mänsklig närvaro som fotavtryck och spår från månbilar måste skyddas för evigt. Att inrätta flygförbudszoner på månen väckte stor förvåning. Sådana zoner inrättades i Irak för några år sedan, men varför inrätta flygförbudszoner på månen?

 

Varför inser inte inflytelserika amerikanska politiker att det är dags att berätta sanningen om rymdspektaklet under Nixons presidentperiod? Det är bara en tidsfråga innan hela världen förstår att månresorna var ren science fiction. ”Ingen människa har satt sin fot på månen” – det är den nakna sanningen.

                                           

SAMMANFATTNING                                                            

”Bjässen” – ett praktexempel på hur vi kan blunda för verkligheten.                          

Det var en gång en berömd expert på ben som fick en ovanlig gåva. Han fick motta ett väldigt lårben från en utdöd jättedinosaurie. Trots att han kunde både se och ta på det enorma benet insåg han inte att det kom från ett djur som inte längre existerade på jorden. Tanken att Gud skapat ett djur som plötsligt dog ut var så främmande att hans hjärna blockerades. Gud hade skapat allt till den gudomliga människan behag. Ingenting Gud skapat kunde förändras med tiden och naturligtvis kunde inga djur försvinna från jordens yta.

Experten placerade det väldiga lårbenet i en garderob. Han kallade benet för ”bjässen”. Efter femtio år hade benet eroderat och fallit sönder till småbitar. Någon städade garderoben och benet var borta för alltid. Endast några skisser av benet finns kvar. Experten missade chansen att bli den första människan som upptäckte dinosaurier - 50 år före alla andra.

Det är på samma sätt med månlandningarna.                                                                      

Vi har hört lögnerna om månlandningarna så många gånger och under så lång tid att vi till slut tror på lögnerna. Den falska informationen har lagrats och lagrats och lagrats i minnesbanor som har bränts in i våra hjärnor. Vår tro på månlandningarna har cementerats. Den har blivit lika grundmurad som en religiös övertygelse. Hur vi än försöker att tänka fritt sitter vi fast i vårt tänkande.

Jag har med alla till buds stående medel försökt övertyga många personer om att månland-ningarna är ren science fiction. Jag har i min egen hemstad Boden sålt över 400 ”månböcker” (kortare varianter av denna bok) och pratat igenom bokens innehåll med över ett hundra läsa-re. Jag har fått den bestämda uppfattningen att de som redan sviktar i sin tro på Nixons mån-resor blir övertygade i sakfrågan. Men jag når inte fram med budskapet till folk som ”inte vill påverkas”. Däremot har boken lyckats skapa osäkerhet. Så uppfattar jag situationen.

Det avsnitt i den här boken som får nästan alla att ifrågasätta om månlandningarna verkligen har ägt rum - är avsnittet ”En mycket pinsam historia om månlandare”. De uttalanden som chefen för Morpheusgruppen på NASA Jon Olansen gjort, har sått frön till misstankar hos nästan alla läsare. (Läs gärna om detta avsnitt).

Jon Olansens uttalanden är ytterst avslöjande.                                                                    

Det går inte att uttala sig klarare om vilka problem som först måste lösas, innan broms-rakettekniken möjliggör mjuklandningar på månen. Det övergår mitt förstånd att folk som har läst Olansens rapporter fortsätter att tro på Nixonepokens månlandningar. NASA har ännu idag stora problem med att genomföra synnerligen enkla manövrer med "månlandare" - övningar som är minst en miljon gånger enklare än bemannade landningar på månen.

Hur kan någon enda människa tänka sig att två astronauter sitter i en månlandare som frigörs från en moderfarkost - som färdas runt månen i en fart på 6 000 km/h - och först klara av den enorma horisontella uppbromsningen och sedan klara av den vertikala nedstigningen till må-nens yta - för nästan 50 år sedan? De ska dessutom klara av den ytterst komplicerade resan tillbaka till moderfarkosten och därefter genomföra dockningen och resan tillbaka till jorden.

Hur kan någon enda person tro på att sex sådana rymdresor har ägt rum för nästan ett halvt århundrade sedan om NASA så sent som 2012 misslyckades med att få en landare att stiga 30 meter och därefter fara i sidled 30 meter? Olansen rapporter har skakat om.

Huvudbudskapet i denna bok att de sex bemannade månresorna bara är science fiction känner många forskare redan till. Det är ingen stor prestation att lista ut denna sanning. Jag är mera stolt över avsnittet som handlar om Nixons ”hemliga plan”. Aldrig någonsin i amerikansk his-toria har någon presidentkandidat gått till val med en hemlig plan – en plan som ingen får veta i förväg. Att denna plan handlade om månresorna och om utdelningen av de ovärderliga mån-stenarna till inflytelserika personer och institutioner i hela världen, råder ingen tvekan om.  Det var ett desperat försök att vända världsopinionen till USA:s fördel.   

Under det kalla kriget betydde den ryska farkosten Sputnik och Gagarins rymdresa runt jorden mera än all annan sovjetisk propaganda tillsammans. USA:s massmord i Vietnam och använ-dandet av biologiska och kemiska stridsmedel väckte samtidigt en enorm avsky i världen. Supermakten USA stod inför en militär förlust mot ett uland. Krigsgeneralerna i Pentagon var desperata. Hela världen var i uppror mot kriget. Det var i denna historiska situation som den sjuka idén om månresorna växte fram. Men detta rymdjippo hade aldrig kunnat dras igång om inte USA försäkrat sig om Sovjetunionens tystnad.

Appendix 2 i denna bok försöker besvara frågan om den märkliga sovjetiska tystnaden. Fler och fler tidningar och tidskrifter i världen börjar nu öppet ifrågasätta resorna till månen under Nixons period i Vita Huset. Sanningen om de fejkade rymdresorna är på väg att avslöjas.  Men frågan om den ryska tystnaden förblir ett mysterium.

Gagarin hade tilldelats Leninorden och ”stod staty” på flera platser i Sovjet. CIA:s bevis på att Gagarins första rymdfärd var fejkad kunde inte ifrågasättas. Sovjetunionen hade ljugit fast sig i ett hörn. Det är min förklaring till den ryska tystnaden.

Historien kommer att ge oss sanningen om vad som hände när mänskligheten satte igång sina första resor i rymden. Den som väntar på sanningen kan aldrig vänta för länge. Hela rymd-historien från det kalla krigets dagar måste skrivas om - därom råder ingen tvekan.

Jag har flera gånger mötts av ett slags förlåtande leende när jag försökt berätta sanningen om månlandningarna. Mitt budskap får många att gapa av förvåning. Mest förvånad av alla har jag själv varit – hur fungerar vår hjärna?. ”Hur är det möjligt att ljuga så hejdlöst galet och få oss att tro på lögnerna under så lång tid” – den frågan har jag ställt mig många gånger.

 

Jag känner mig lika förbryllad som tomten i Viktor Rydbergs dikt, som tyckte ”sig höra tidens ström” och undrade vart den var på väg. Är vi för stressade för att ge oss tid att undra? Har tidens ström blivit så bullrig att vi har slutat tänka?

 

               

                      Vart har allt kritiskt tänkande tagit vägen?      

    



 

Kort presentation av författaren – CV

  • Doktor - teoretisk fysik - Umeå Universitet 1978

  • Undervisat i 30 år i Energiteknik och Fysik vid Luleå Tekniska Universitet

  • Forskat om småskalig förbränning av biobränslen och kol i cirka 20 år

  • Utsedd till hedersmedborgare i Shanxiprovinsen i Kina  2000

  • Honorerats med ett eget laboratorium ”Brage Laboratory” i Shanxi-provinsen

  • Koordinerat ett treårigt Svensk-Kinesiskt forskningsprojekt om askrik biomassa

  • Erhållit ABB:s välkända energistipendium ”Gunnar Engström-stipendiet” 1996

  • Norrbottens landstings miljöpris 2000

  • Naturskyddsföreningen i Norrbottens läns Naturvårdspris 2007

 

Brage Laboratory.

För cirka 10 år sedan blev jag inbjuden till Kina av ett kinesiskt pannföretag Laowan koncer-nen, som tillverkade små kolpannor. Uppdraget var att försöka få bort synlig rök från skor-stenen när det brann i kolpannorna. I Kina finns hur många små kolpannor som helst. Att få bort den svarta röken från miljoner skorstenar var naturligtvis viktigt ur miljösynpunkt.

 

I västvärlden hade vedeldningstekniken utvecklats så att ingen rök från skorstenen syns när det brinner i pannorna. Endast vattenånga är synlig om det är kallt ute. Jag var helt säker på att denna förbränningsteknik skulle fungera även vid småskalig koleldning i Kina. Efter en veckas arbete dygnet runt lyckades vi över förväntan.

 

Servetten blev en PR-succé.

Företagets VD blev ”eld och lågor” och bjöd in journalister från när och fjärran. Vi satte in vita servetter inne i skorstenen när det brann för fullt och efter tio minuter var servetterna fortfarande vita. Allt filmades och dokumenterades. I sju tättbefolkade provinser i Kina visa-des på bästa sändningstid succén med ”kolpannor utan rök”. Folkets dagblad publicerade en rapport på helsida om de nya pannorna. Tre år senare hade över 30 företag kopierat tekniken som inte skyddades av patent.  Kolpannor utan rök spreds snabbt i den kinesiska marknaden.

 

Vid mitt nästa besök i Kina möttes jag av synen av ”Brage Laboratory”. Efter att ha undervisat och forskat om förbränning i ett halvt liv upplevde jag denna framgång med stor glädje.