Inför Moderaternas partistämma

11.01.2015 15:21

Inför Moderaternas partistämma den 10 januari har jag vänligt men bestämt avböjt att delta i analyser av Anna Kinberg Batras framtidsutsikter som partiledare efter decemberöverenskommelsen hos såväl Sveriges Radio som Sveriges Television.

Detta har flera skäl.

Det första är att Fredriks högst personliga ande svävar över hela denna erbarmliga uppgörelse. Jag vet inte vilken roll Anna har kunnat eller velat spela i detta och jag har ingen ambition att göra hennes uppförsbacke ännu brantare. Med tanke på Fredriks starka ställning efter åtta års regeringsinnehav förvånar det mig inte så mycket att moderaterna som parti tvingats vara med på noterna. Kanske inte heller att Göran Hägglund – med risk för att hans parti skulle åka ur riksdagen vid ett extraval – var det. Men jag ska ärligt erkänna att jag har svårt att förstå vad som så till den grad fördunklade Annie Lööfs och Janne Björklunds omdöme.

Det andra är att det varit plågsamt att ta del av yttranden och artiklar från moderata riksdagsledamöter och länsförbundsordföranden som likt lätt berusade papegojor har försökt att utminutera partiledningens budskap om överenskommelsens förträfflighet. Det är djupt bekymmersamt när de inte kan se den avgrund som successivt öppnar sig mellan å ena sidan partigängarna i karriären och å andra sidan partiets breda medlemslager och dess väljarkår.

Det tredje är att jag – även om jag anser att överenskommelsen från alliansens mer snäva utgångspunkt är en intellektuell härdsmälta – faktiskt inte är så intresserad av de rent partipolitiska implikationerna. När jag sågade decemberöverenskommelsen i en DN Debatt-artikel den 29 december så presenterades jag visserligen som Mikael Odenberg (M). Men sanningen är att jag lämnade partipolitiken för mer än sju år sedan och att jag inte har någon partibeteckning när jag idag tar till orda.

Mycket avsiktligt undertecknade jag också DN-artikeln med ”f.d. riksdagsledamot, f.d. gruppledare och f.d. vice ordförande i riksdagens näringsutskott resp. finansutskott” och inte med ”f.d. försvarsminister”. Det var mitt, möjligen i överkant, subtila sätt att markera att jag vill stå på den folkvalda riksdagens sida.

Från rent partitaktiska utgångspunkter är det hål i huvudet av alliansen att ge socialdemokraterna carte blanche att regera mer eller mindre ostört i ytterligare tre och ett halvt år i den fromma förhoppningen om att man ska få en pay-back i en avlägsen framtid där man hoppas att vinna valet 2018. Men jag hade – från principiella utgångspunkter – artikulerat samma arga protester idag även om vi hade haft en alliansregering i minoritet med en rödgrön opposition.

Här måste jag också erkänna den djupa besvikelse jag känner över den försonande inställningen från många ledarskribenter, kolumnister och statsvetare – ingen nämnd och ingen glömd – som bort veta bättre. I kommentarerna har heller inte saknats mer eller mindre enfaldiga referenser till att de som protesterat mot decemberöverenskommelsen är ”gammelmoderater” eller ”föredettingar”.

Ja, själv är jag inte en ”gammelmoderat”. Tvärtom spelade jag en synnerligen central roll i omstöpningen av Moderata Samlingspartiet till de Nya Moderaterna. Men jag är onekligen per definition en fördetting i partipolitiska sammanhang. Det ser jag som en fördel! Det ger mig nämligen en möjlighet att dela med mig av 30 års parlamentariska erfarenheter från kommun, landsting och riksdag till en och annan kolumnist som egentligen inte vet så mycket.

För mig handlar, som sagt, kärnan i diskussionen om decemberöverenskommelsen inte om partitaktsiska vinster för den ena eller den andra sidan. Jag har heller aldrig påstått att överenskommelsen är ”odemokratisk”. Däremot tvekar jag inte att rubricera den som ”ett demokratiskt och parlamentariskt nederlag” (DN 29/12).

Fram till 1990-talet hade vi en beslutsordning som innebar att statsbudgetens utgiftssida bestod av summan av hundratals delbeslut i riksdagen. Med en minoritetsregering var det då möjligt för olika majoriteter att i olika delbeslut förena sig om allehanda utgiftsökningar. Det satte vi stopp för i mitten av 1990-talet.

Då tillkom en budgetordning som ger varje minoritetsregering en mycket stark ställning. Nu skulle riksdagen fastställa en budgetram och först därefter fylla den ramen med innehåll. En opposition kunde inte längre övertrumfa regeringen med mindre än att man också var överens om helheten. Endast om hela oppositionen slöt sig samman om ett gemensamt motförslag skulle regeringens budgetproposition kunna fällas.

Detta var en klok förändring och riksdagens nya beslutsregler har tjänat Sverige väl. Men de gav också i budgetfrågor regeringen en starkare ställning än vad man sannolikt kan finna i någon annan västeuropeisk demokrati. Decemberöverenskommelsen innebär nu en ytterligare maktförskjutning från den folkvalda riksdagen till regeringen. Och den förskjutningen är definitivt inte sund!

Överenskommelsen stadgar att oppositionen fortsättningsvis inte ska arbeta för att få igenom den budgetpolitik på vilken man har gått till val. Redan där borde varningsklockorna ringa. Varför är det överhuvudtaget av värde att ha en opposition i en parlamentarisk demokrati? Jo, därför att den ska nagelfara regeringens förslag och söka stoppa det som man anser vara skadligt för landet. Den uppgiften ger oppositionen nu upp.

Särskilt bisarrt blir det när man försöker försvara decemberöverenskommelsen med att den syftar till att försvaga sverigedemokraterna. Sanningen är ju att sverigedemokraterna aldrig har getts en starkare ställning än nu. Genom sitt agerande har man ju fått alliansen att kapitulera i alla budgetfrågor och ställa in ett extraval. Förmodligen inte vad sverigedemokraterna hade tänkt sig men onekligen ett prov på en maktutövning som gått längre än vad allianspartierna klarat.

Den mest enfaldiga motfrågan som decemberöverenskommelsens anhängare ställer är vad som skulle vara alternativet. Svaret på den frågan är mycket enkelt. Den är att i god tradition diskutera politiska sakfrågor i stället för politiska formfrågor.

Ett alternativ för en minoritetsregering kan naturligtvis vara att inleda samtal med sverigedemokraterna eller att anpassa sin migrationspolitik för att passa dem. Många skribenter tycks tro att det är det enda alternativet. Men så är inte fallet och jag vill understryka att jag heller inte är anhängare av en sådan lösning.

Det andra alternativet är att diskutera politikens innehåll med huvudmotståndarna i stället för konstiga omröstningsregler. Parlamentarism handlar om att regeringen måste få stöd för sin politik, inte om att hitta på regler som gör detta onödigt.

Löfven och alliansen får dela ansvaret för de tillkortakommanden som ledde fram till budgetnederlaget och utannonseringen av ett extraval. I stället för att kasta sig in i ett oprövat regeringssamarbete med miljöpartiet borde Löfven ha sonderat förutsättningarna för en fortsatt regeringsutövning med hela alliansen. Och alliansen borde ha formerat sig till en uppfattning om villkoren för att fortsatt tolerera en socialdemokratiskt ledd regeringsutövning. Ingendera av parterna klarade dock att förmå sig till detta. Men det är sannerligen inte sverigedemokraternas fel.

Talet om att sverigedemokraterna har ”brutit omröstningspraxis” eller ”uppträtt ansvarslöst” är rent nonsens. Om ett parti vill fälla sittande regering så gör man inte nödvändigtvis det genom att påkalla en misstroendeomröstning, utan man gör det genom att fälla regeringens förslag i en viktig sakfråga. Och det är svårt att hitta en viktigare sakfråga än statens budget.

Sverigedemokraternas agerande var därmed både fullt logiskt och fullt legitimt. Deras löfte om att fortsättningsvis fälla varje budget som inte går deras väg är däremot betydligt mer ihåligt. Det är lätt att vara kaxig i början. Men för varje hot man verkställer blir det allt svårare att vinna trovärdighet för nästa.

Sverigedemokraternas kaxiga vågmästarställning bygger dessutom på att sittande regering möter ett enat oppositionsförslag. Det är ett mycket osannolikt framtidsscenario – oavsett om vi skulle få en alliansregering eller en rödgrön dito. Och om ”faran” anses oöverstiglig så får väl politiska processer möta det problemet. Det är tyvärr just denna utväg som decemberöverenskommelsen stänger i praktiken.

En annan, djupt osund, konsekvens är att oppositionen nu helt loggar ut från alla processer som handlar om att ge landet en ny regering. Trots att varje regeringsbildning är unik så lovar alliansen, eller en motsvarande rödgrön minoritet, redan i förväg att inte störa och påverka regeringsbildningen med några egna synpunkter.

 

Det är en förlust för demokratins vitalitet och för parlamentarismen när politiska partier ändrar spelreglerna för att slippa möta verkligheten. 
Shame on you!

 

Mikael Odenberg

Källa: https://www.facebook.com/mikael.odenberg/posts/10153107719088706?fref=nf

 

Ämne: Inför Moderaternas partistämma

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar