Hur länge ska vi stå ut med detta vansinne?

22.04.2016 22:56

Det tycks aldrig ta slut. Dagligen avslöjas nya lömska övergrepp mot svenska folket. Allt förnuft verkar försvinna i ett gigantiskt nationellt slukhål. Sanningen har blivit Sveriges största bristvara. Hyckleriet styr nationen i stort som smått.

 

I brittiska Financial Times säger Stefan Löfven att det är ”surrealistiskt” att svenskar är pessimistiska och kritiska. Alla siffror pekar ju i rätt riktning menar han, men folket tycker ändå att landet är på väg åt fel håll. Folk är rädda – inte bara för asylkaoset – det är som om om allting skulle vara på väg åt fel håll, säger han förvånat. Han är sur på det bortskämda, otacksamma svenska folket.

 

Föraktet mot folket skiner allt tydligare fram mellan hans högtravande floskler. Han tycks inte ha fattat att han är företrädare för detta folk – inte dess diktator! Det är fullt i klass med Reinfeldts avsky för det svenska. Men värre är att Löfven genom dessa uttalanden bekräftar misstanken om att han faktiskt, till skillnad mot sin föregångare, inte begriper bättre. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna längta tillbaka till Göran Perssons tid.

Löfven tror på fullt allvar att BNP-siffror är en värdemätare för hur medborgarna mår. Att en ledare kan ha en så infantil, kameral och okänslig uppfattning är ytterst farligt och skrämmande. Det tyder på historielöshet, total brist på allmänbildning och gigantiska psykologiska skygglappar. Vi behöver en klok människa som statsminister – en vidsynt statsman – inte en datastyrd fackpamp och tabellbitare utan känslor och förnuft.

Det är ju inte bara allt växande elände som vanliga svenskar upplever i vardagen. En vardag som herr statsministern inte kan uppleva i sin skottsäkra säkerhetsbubbla. Flest våldtäkter i världen. Allt fler no go-zoner. Ständiga bilbränder och mordbränder. Skjutningar och mord varje dag. Otrygghet på gator och torg. Plågsamma, hänsynslösa övergrepp mot enskilda, oskyldiga offer fångade på övervakningskameror. En skola i fritt fall. En socialtjänst på knäna. En järnväg som helt spårat ur. En uppgiven poliskår med närmast revolutionär kritik mot sin högste chef. Ett nedlagt försvar. Ständigt överhängande terroristhot. Ohämmad och av folkvalda och ärkebiskop stödd islamisering av Sverige. En förödande bostadskris. Tiggare i varje hörn. Utbredd narkotikahandel. Överflöd av vapen. IS-värvare på Arbetsförmedlingen. Florerande bidragsfusk.

Gigantisk skattesmitning. Allt fler fattigpensionärer. En ovärdig åldringsvård på ättestupnivå. Kaos på akutvården. Tusentals asylsökande som i åratal tvingas leva inspärrade på omänskliga asylboende – eller leva som papperslösa kriminella. Ensamkommande flyktingbarn som kostar en miljon per ”barn”. Ett migrationsverk som kostar mer än all hälsovård, sjukvård och social omsorg tillsammans, mer än det svenska försvaret. 1997 var Migrationsverkets budget 3 miljarder kronor – vilket man tyckte var alldeles för mycket. I år är den 80 miljarder kronor! 2005 hade man 1.500 anställda – nu över 8000!

Uppenbar risk för allvarlig energikris om några år. Ständigt nedsättande förtal av förfäders slit och uppoffringar för en bättre framtid för efterkommande. Per Albins dröm om det trygga, rättvisa folkhemsbygget nerrivet sten för sten. Listan över allt negativt som statsministern i uppenbar enfald inte ser i sina tabeller kan tyvärr göras oändligt lång. Det vet de flesta svenskar med någon självaktning kvar. Med något minne om vad Sverige en gång var. Långt innan Stefan Löfven som ordförande i IF Metall 1999 var inblandad i mutaffären vid försäljningen av Jas Gripen till Sydafrika. En mångmiljardsvindel som med alla medel tystats ner och fallit i samvetsöm glömska. Luttrade som man var av den tio år tidigare mutskandalen kring försäljningen av Boforskanoner till Indien.

Vad har vi att hoppas på? En utrikesminister som låter sig mutas med lägenhet och snabbt gjort Sverige ovän med en stor del av världen. Som överlägset skäller ut KU istället för att svara på dess frågor. Som är portförbjuden i Israel och har använt betydande del av svenska biståndspengar för att i hemligt självintresse muta sig till röster för valet till FN:s säkerhetsråd. Man minns en gång när vårt land representerades av statsmän som Dag Hammarskjöld.

Fullständigt inkompetenta ministrar som Miljöpartiets Romson och Fridolin som av Löfven anförtrotts viktiga ansvarsområden enbart av maktpolitiska skäl. Inte för kompetens eller för folkets bästa. Makthungriga, okunniga pultroner som är beredda att överge varje helig princip för sina inkomstbringande prestigetitlar som statsråd. Miljöpartiets värderingar börjar bli riktigt obehagliga. Men ansvar lär aldrig utkrävas. Skulle dessa strebrar tvingas bort blir de väl omhändertagna. Miljöpartiets tidigare språkrör Marianne Samuelsson gick i pension 2010. Ingen minns hennes eventuella insatser, men sedan dess har hon fått ut över en miljon kronor för mycket (!) i felaktigt utbetald pension – och utbetalningarna fortsätter oförändrade! Fler exempel på liknande finns. Kan dessa samvetslösa kräk se en vanlig svensk fattigpensionär i ögonen?

Eller en islamistisk och judehatande bostadsminister Kaplan som sysslade med helt annat än den bostadskris han av oförklarliga skäl gjorts ansvarig för. Herr Löfven hade tydligen någon slags idé om att de två falangerna av muslimer skulle vara likvärdigt representerade i den svenska regeringen. Varför frågar man sig?

Alternativa medier har i åratal rapporterat om Kaplans dunkla förehavanden. Men det krävdes ett hiskligt antisemitiskt klavertramp innan landets statsminister till slut sparkade ut honom. Men Romson och Fridolin håller inte med – de bedyrar som obstinata barn att denne islamist är missförstådd och egentligen en hängiven demokratiförsvarare. Det vet Fridolin som påstår sig ha samarbetat med denne judehatare i 20 år. Då var herr Fridolin 13 år gammal! Tidig politisk karriär eller rent dumhuvud? Han skulle ju också fixa skolproblemen på 100 dagar. Tidsperspektiv tycks inte vara hans grej. Han är ju ett enda stort, historielöst, dåligt skämt! Nu måste han dessutom försvara att han föreslagit Yasri Khan till Miljöpartiets partistyrelse. Ytterligare en misogyn muslim som tvingas lämna partiet – efter att ha vägrat att ta en kvinnlig TV-reporter i hand.

Så kommer just uppgifterna om att språkrörens presskontakt Magnus Johansson försökt muta Aktuellts programledare Anders Holmberg att vid intervju med ytterligare en muslimsk miljöpartist – Jabar Amin – inte ta upp frågor kring Kaplan. Johansson har nu fråntagits sin tjänst. Grundaren av detta tokparti, Per Gahrton, hävdar t.o.m att det är en israelisk komplott som står bakom utsparkandet av Kaplan. Han borde ha döpt sitt parti till Muslimpartiet. Det tidigare språkröret och numera svensk representant i EU-parlamentet – Peter Eriksson – menar att avskedet enbart beror på att Kaplan är muslim. Vad säger det om deras och Miljöpartiets demokratisyn? Inom regeringen är man alltså oense om Kaplans synnerligen sent verkställda, men välgrundade avsked!? Stefan Löfven, Åsa Romson och Gustav Fridolin har som regering visserligen sparkat ut honom – men de anser inte att han gjort något fel? Det är ju dårarnas paradis. Hur djävla dum måste man vara för att bli svenskt statsråd? Eller statsminister.

En statsminister som ena dagen lovar att inga murar ska byggas i Europa – men nästa dag gör just detta. Som utopiskt utlovar EU:s lägsta arbetslöshet om några år – det går ju helt enkelt inte att lita på den sortens oseriösa plakatpolitiker. En inrikesminister som lögnaktikt påstår att vi ska utvisa 80.000 asylsökare som fått avslag! Polisen kan inte ens hitta dem. Gör de det, vet de inte till vilket land de ska utvisas. Minister Ygeman som tills nu lyckats utvisa ett fåtal – till otroliga transportkostnader per utvisad. Mohaned från Sudan är t.ex fortfarande kvar i Sverige – trots fyra utvisningsförsök till en kostnad av över en miljon kronor!

Eller en kulturminister i ett land som dessa politiker inte anser har någon egen kultur. Eller en försvarsminister i ett land utan försvar. Eller en landsbygdsminister som inte anser att han kan motverka att en mjölkbonde om dagen tvingas lägga ner. Eller en minister – Kristina Persson – för framtid och nordiskt samarbete vars enda avtryck är att hon anklagar de nordiska grannländerna för rasism och främlingsfientlighet. Vilken framtid ser hon? Eller biståndsminister – Isabella Lövin – som stillatigande accepterar att en allt större del av skattebetalarnas biståndspengar till u-länder går till flyktingmottagande i Sverige. Det kostar nu nästan 500 miljarder kronor. Att jämföra med de 30 miljarder som FN har för att nödtorftigt hjälpa 60 miljoner riktiga flyktingar på plats. Vaddå allas lika värde?

Eller en finansminister som dagen före valet påstod att statens lador var tomma. Men dagen efter menar att Sveriges ekonomi är ramstark. Som måste höja alla skatter och låna till välfärden, mitt i en högkonjunktur. Som påstår att invandringen kommer att bli lönsam när nysvenskar blir skattebetalare. Som de inte blir ens efter 15 år i Sverige! 80.000 nya jobb skryter hon med. Men tiger om att minst hälften av dessa jobb är inom flyktingindustrin och alltså en skattebelastning snarare än skattebidragande. De flesta av de övriga ”jobben” är starkt subventionerade med skattemedel.

Lågutbildade invandrare konkurrerar inte med utbildad personal – de konkurrerar med robotar, datorer och svenska/internationella företag som rationaliserar och/eller flyttar till de låglöneländer som dessa invandrare kommer ifrån. Ta Findus ärtfabrik som färskt exempel. Jobben flyttar utomlands – arbetskraften flyttar till Sverige. Ohållbart! Vem betalar när ärtfabriken blir flyktingboende?

Eller en migrationsminister – Morgan Johansson – som står för helt oförenliga åsikter. Å ena sidan vill han så fort som möjligt tillbaka till förra årets generösa flyktingkaos – å andra sidan är han beredd att begränsa asylrätten.

Eller en energiminister – Ibrahim Baylan – som inte har en aning om hur Sveriges eltillförsel ska garanteras när hälften försvinner med i förtid nedlagda kärnkraftverk. Ska Sveriges elberoende basindustrier bli beroende av tysk brunkol och rysk gas? Järnmalmsgruvorna – Sveriges ekonomiska ryggrad – har redan högst oroväckande tecken på bristande lönsamhet.

När Sveriges (s.k.) vice statsminister nu med freudiansk felsägning kallar terrorn i USA den 11 september för ”olyckor” finns risken att omvärlden fullständigt tar avstånd från vårt land och dess ansträngningar att bli accepterat som värdig medlem av FN:s säkerhetsråd. Konkurrenterna Italien eller Nederländerna gör större nytta där än Margot Wallström och den svenska feministiska utopipolitiken.

Man orkar snart inte mer av detta vansinne. Man bävar för vad som är morgondagens skandal. Det är tungt att vara gammal svensk med minnen från förr.

Rolf Malm

Ämne: Hur länge ska vi stå ut med detta vansinne?

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar