Frankrike: Efter den tredje jihadistattacken

30.07.2016 19:02

av Guy Millière  •  29 juli, 2016

29 juli, 2016

  • Flera på varandra följande franska regeringar har byggt en fälla; det franska folket, som sitter fast i den, funderar bara på hur de ska lyckas fly. Situationen är mer allvarlig än många tror. Hela områden i Frankrike kontrolleras av gäng och radikala imamer.

  • Premiärminister Manuel Valls upprepade vad han sa redan för 18 månader sedan: "Frankrike är i krig". Han namngav en fiende – "radikal islamism", men var sedan snabb med att tillägga att "radikal islamism" inte har "något med islam att göra". Sedan upprepade han att Frankrike måste vänja sig vid att leva med "våld och attacker".

  • Fransmännen blir allt tröttare på försöken att frikänna islam. De vet mycket väl att alla muslimer inte är skyldiga. Men de vet också att alla som har utfört attacker i Frankrike de senaste åren har varit muslimer. Fransmännen har ingen lust att vänja sig vid "våld och attacker". De vill inte vara på den förlorande sidan och de känner att vi håller på att förlora.

Nice, 14 juli 2016: Nationaldagen. 

Kvällens festligheter led mot sitt slut. Folkmassan som tittat på fyrverkerierna började sakta skingras, då föraren av en 19 tons lastbil sicksackade genom människohavet och mejade ner alla i sin väg. Tio minuter senare hade 84 människor mist livet. Föraren sköts till döds av polis. Dussintals skadades; många kommer att ha men för livet. Chockade överlevare irrade runt på stadens gator i flera timmar.

Nyhetsankare på fransk teve slog snabbt fast att det inträffade sannolikt var en "olycka", och när franska myndigheter började tala om terrorism menade man att föraren kanske bara var en galning. När polisen gick ut med mördarens namn och identitet, och det framkom att han lidit av depressioner, framkastades teorin att han agerat i ett anfall av "svår ångest". Vittnen klev fram, som hävdade att han inte var "en hängiven muslim" – kanske inte muslim överhuvudtaget.

 

President François Hollande talade några timmar senare och försäkrade att han fortfarande är fast besluten att "skydda befolkningen".

Premiärminister Manuel Valls upprepade vad han sa redan för 18 månader sedan: "Frankrike är i krig". Han namngav en fiende – "radikal islamism", men var sedan snabb med att tillägga att "radikal islamism" inte har "något med islam att göra". Sedan upprepade han att Frankrike måste vänja sig vid att leva med "våld och attacker".

 

Den folkliga reaktionen vittnade om att Valls nästan inte övertygade någon enda människa. Fransmännen blir allt tröttare på försöken att frikänna islam. De vet mycket väl att alla muslimer inte är skyldiga. Men de vet också att alla som har utfört attacker i Frankrike de senaste åren har varit muslimer. De känner inte att François Hollande skyddar dem. De ser att Frankrike attackeras med ökande intensitet och att radikal islam har förklarat krig, men de ser inte att Frankrike förklarat krig tillbaka. De har ingen lust att vänja sig vid "våld och attacker". De vill inte vara på den förlorande sidan och de känner att vi håller på att förlora.

 

Eftersom Nationella fronten använder ett mer robust språkbruk, röstar stora delar av valmanskåren på dess representanter. Nationella frontens ledare Marine Le Pen kommer utan tvekan att vinna första rundan i nästa års presidentval. Hon kommer antagligen inte att vinna i slutändan, men om inte förändringar inträffar snabbt och synbart, kommer hon att ha en bra chans nästa gång.

De mer konventionella politikerna tar till sig opinionsundersökningarna, vässar sin retorik och förordar hårdare politik. En del kanske kräver tuffare åtgärder, som utvisning av fängslade terrorister med dubbelt medborgarskap och att man griper dem som hyllar attacker. En del har till och med krävt att man tillämpar krigslagar.

Lugnet kommer gradvis att återställas, men det är tydligt att läget i Frankrike är på väg mot kokpunkten.

 

Den senaste tidens attacker har utgjort tändvätska. För fyra år sedan, när Mohamed Merah mördade soldater och judar i Toulouse, var det knappt någon som reagerade. De flesta fransmän kände inte att det berörde dem direkt; soldater är ju soldater och judar är judar. När tecknarna på Charlie Hebdo slaktades i januari 2015 sköljde en känslosam våg över landet, men den försvann snabbt. En stor demonstration anordnades i "yttrandefrihetens" och "republikens värderingars" namn. Hundratusentals hävdade "Je Suis Charlie" ("Jag är Charlie"). När judar mördades i en kosherbutik två dagar senare var det nästan ingen som sa "Jag är jude".

 

De som försökte tala om jihad tystades snabbt ner. Inte ens ett år senare, i november då blodbadet på Bataclanteatern inträffade, hördes några protester, även om det var en värre chock. Mainstreammedierna och regeringen kunde inte längre dölja att detta var en jihadhandling. Antalet döda var alltför stort, det gick inte att bara vända blad. Mainstreammedierna och regeringen gjorde dock sitt bästa för att spela ner ilskan och frustrationen och i stället lägga fokus på sorgen. Högtidliga ceremonier med blommor och tända ljus hölls överallt. Ett "undantagstillstånd" utropades och soldater skickades ut på gatorna.

 

Men sedan bleknade känslan av överhängande fara. Fotbolls-EM arrangerades i Frankrike, och det franska lagets framgångar skapade en falsk känsla av samhörighet.

Attacken i Nice var en ny väckarklocka. Den påminde alla brutalt om att faran fortfarande finns där, dödligare än någonsin, och att myndigheternas åtgärder bara varit meningslösa slag i luften. Minnena av de tidigare morden flödade tillbaka.

Ingen lät sig luras av försöken att dölja att Niceterroristen Mohamed Lahouaiej-Bouhlel var jihadist. I stället genererade detta bara mer ilska, mer frustration och en starkare längtan efter effektiva åtgärder.

Dagarna före Niceattacken rapporterade medierna att en parlamentarisk undersökningskommission i sin utredning kring dådet på Bataclanteatern kommit fram till att offren bestialiskt torterats och stympats, och att regeringen försökt dölja dessa fakta. Nu fick allmänheten vidden av vidrigheterna klar för sig, vilket var som att kasta bensin på elden.

 

Frankrike förefaller nu stå på randen till ett revolutionärt ögonblick; det skulle inte krävas mycket för att orsaka en explosion. Men situationen är allvarligare än många tror. Hela områden i Frankrike kontrolleras av gäng och radikala imamer. Regeringen kallar dem finkänsligt för "utsatta urbana zoner". På andra håll kallas de helt enkelt för "no go-zoner." Det finns över 570 sådana.

 

Hundratusentals unga muslimer bor där. Många skurkar, droghandlare, rånare. Många är marinerade i ett djupt rotat hat mot Frankrike och Väst. De som rekryterar för olika jihadistorganisationer säger till dem – direkt eller genom sociala nätverk – att om de mördar i Allahs namn, kommer de att få status som martyrer. Hundratals står redo. De är osäkrade handgranater som kan explodera var som helst, när som helst.

Trots att innehav, försäljning och att bära vapen är strikt reglerat i Frankrike, så är krigsvapen i omlopp överallt. Och givetvis, så visar attacken i Nice än en gång att det inte är nödvändigt att inneha skjutvapen för att begå massmord.

 

20 000 personer står på myndigheternas "S-lista", ett varningssystem som syftar till att identifiera individer med kopplingar till radikal islam. De flesta bevakas inte. Toulousemördaren Mohamed MerahCharlie Hebdo-mördarna och många av de terrorister som attackerade Bataclanteatern stod på S-listan. Mohamed Lahouaiej-Bouhlel, terroristen som utförde Nicedådet, gjorde det inte.

Chefen för Frankrikes inrikes säkerhetstjänst sa nyligen att fler attacker är att vänta och att många potentiella mördare rör sig fritt, oupptäckta.

Det som den franska regeringen gör i dag kommer inte att förbättra läget. Tvärtom. Frankrike är utlämnat åt nästa attack som kommer att sätta eld på krutdurken.

Att göra mer kommer att förvärra situationen innan den blir bättre. Att återta kontroll över många områden skulle kräva militära insatser, och vänstern och anarkister skulle med all säkerhet göra kaoset än mer kaotiskt.

 

Att fängsla alla som går att fängsla i den allmänna säkerhetens namn skulle kräva mer än krigslagar; det skulle kräva att alla demokratiska frihetsrättigheter upphörde att gälla, och även då skulle uppgiften vara omöjlig. Frankrikes fängelser är redan fulla. Polisen är numerärt underlägsen och visar tecken på utmattning. Den franska militären har nått sin maxkapacitet för vad man mäktar med: Man patrullerar redan nu Frankrikes gator, samtidigt som man har trupp i Afrika och Mellanöstern.

 

Den franska militären har nått sin maxkapacitet för vad man mäktar med: Man patrullerar redan nu Frankrikes gator, samtidigt som man har trupp i Afrika och Mellanöstern. Bilden ovan: Franska soldater bevakar en judisk skola i Strasbourg i februari 2015. (Bildkälla: Claude Truong-Ngoc/Wikimedia Commons)

 

Flera på varandra följande franska regeringar har byggt en fälla; det franska folket, som sitter fast i den, funderar bara på hur de ska lyckas fly.

President François Hollande och premiärminister Manuel Valls bär hela skulden. I många årstöttade Frankrike alla rörelser som tog avstånd från "islamofobisk rasism". Man antog lagar som definierade kritik mot islam som "hatbrott". Man förlitade sig mer och mer på muslimernas röster för att vinna val. Den viktigaste vänsterinriktade tankesmedjan i Frankrike, Terra Nova, som anses stå Socialistpartiet nära, publicerade flera rapporter där man förklarade att enda sättet för vänstern att vinna val var att locka till sig röster från muslimska invandrare och att öka Frankrikes muslimska befolkning.

 

Den konservativa högern är också skyldig. President Charles de Gaulle etablerade "Frankrikes arabiska politik", ett system av allianser med några av de värsta diktaturerna i den arabisk-muslimska världen, i tron att Frankrike härigenom skulle återfå sin förlorade makt. President Jacques Chirac följde i de Gaulles fotspår. President Nicolas Sarkozy hjälpte till att störta Khaddafiregimen i Libyen och bär ett tungt ansvar för det kaos som sedan följde.

Fällan avslöjade sin dödliga effekt redan för tio år sedan. 2005 tydliggjorde upplopp över hela Frankrike att muslimsk oro kan föra landet till avgrundens rand. Elden släcktes den gången tack vare vädjanden om lugn från muslimska organisationer. Sedan dess har Frankrike varit utlämnat åt flera upplopp.

 

Man valde att föra en eftergiftspolitik. Det hindrade inte rötan från att sprida sig. François Hollande fattade förhastade beslut som satte Frankrike i centrum på måltavlan. Då han insåg att Frankrikes strategiska intressen hotades, drog han igång militära operationer mot islamistiska grupper i Afrika söder om Sahara. Då han insåg att franska muslimer tränade och utförde jihad i Syrien, beslöt han att involvera den franska militären i operationer mot Islamiska staten.

Han förutsåg inte att islamistiska grupper och Islamiska staten skulle slå tillbaka och attackera Frankrike. Han förstod inte i vilken utsträckning Frankrike var sårbart – urgröpt inifrån.

Resultaten sätter fullt ljus på en skrämmande terräng. Islamister ser denna terräng och ogillar inte det de ser.

 

På sina webbsajter citerar de ofta Osama bin Laden: "När människor ser en stark häst och en svag häst, vill de naturligtvis satsa på den starka hästen."

De verkar se Frankrike som den svaga hästen och tror att radikal islam kan få Frankrike på knä i en hög grus och damm. Tiden, verkar de mena, är också på deras sida – liksom demografin. Muslimer utgör nu 10 procent av Frankrikes befolkning; 25 procent av alla tonåringar i Frankrike är muslimer.

 

Antalet franska muslimer som vill ha islamiska sharialagar i Frankrike ökar år efter år, liksom antalet franska muslimer som är positivt inställda till våldsam jihad. Fler och fler fransmän hatar islam, men är rädda. Även politiker som verkar stridslystna undviker att ge sig på islam.

Islamister verkar anse att ingen fransk politiker har vilja nog att övervinna vad som mer och mer ser ut som en perfekt arabisk storm. De verkar anse att Väst redan är besegrat och inte har det som krävs för att vinna kampen. Har de fel?

 

Dr. Guy Millière är professor vid Paris universitet och har skrivit 27 böcker om Frankrike och Europa.

 

 

Ämne: Frankrike: Efter den tredje jihadistattacken

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar