Förtroendevalda utan förtroende.

12.01.2016 04:45

Politiker och politiserande journalister är på väg att avslöjas.
Folket känner allt större förakt för denna överhet och dess maktmissbruk. Ledarskapet vacklar. Först avslöjades en arrogant och förslagen statsminister med en delvis dold agenda, som lämnade scenen med svansen mellan benen. Sedan en statsminister som levandegjort skillnaden mellan att vilja och att kunna. Lägg därtill en riksdag som var på god väg att DÖ genom att blanda bort korten i politikens Svarte Petter. Riksdagens minsta parti tog dock chansen att visa prov på sunt förnuft. Och parlamentarismen fick ännu en liten chans.
Jag menar att detta tragikomiska spel – nogsamt och hjälpsamt orkestrerat av pk-media – håller på att äventyra demokratin i vårt land. Tyvärr är detta inga överord. Läget är mycket allvarligt, som det blir när ledare blandar opportunism, otydlighet, bristande förmåga och förtigande av sanningen med förakt för landets befolkning.

Att vara förtroendevald är och ska kännas mycket ansvarsfullt. Det verkar tyvärr som om den svällande politikerklassen – de som gjort politik till sin födkrok – glömmer att de som betalar deras löner, traktamenten och resor inte är ”staten” (som de själva anser sig vara del av)utan det skattebetalande folket. Dags att börja tänka på det från och med nu: Ni är vår kostnadspost. Ni är anställda av oss. Och vi är några miljoner som är missnöjda med vad ni gör. Och inte gör. Låter som om ni måste skärpa er, inte sant? Eller känns det OK att vara förtroendevald utan förtroende hos folket? Det kanske bara är makten och möjligheten att missbruka den, som lockar. Eller?

Låt mig ta ett par områden där ni varit riktigt dåliga alltsedan det kalla krigets dagar. 
Första exemplet är FÖRSVARET. En huvuduppgift för riksdag och regering är att skydda landet mot yttre och inre fiender. Den allmänna Värnplikten tog ni bort år 2010. Utan den djupa, principiella och sakliga debatt som måste föregå ett sådant beslut. 
Det enda parti som argumenterade för att behålla värnplikten var SD. (Det verkar alltså som SD hade rätt även i denna fråga… ty idag vill fler och fler väljare och partier återinföra värnplikten!) I samma veva började alla möjliga och omöjliga personer hjälpa till att urholka det lilla försvar som blev kvar. Hästsvansar och tomhylsor kunde härja efter behag och använde delar av försvarsanslagen till helt andra åtgärder. De som protesterade förolämpades, avskedades eller sparkades uppåt.
Efter att tvingats medge att försvaret var illa skött enades man nyligen över blockgränserna om ett par miljarder extra. Ett genant litet belopp i ett allvarligt läge. Sverige saknar inte bara soldater och ett modernt försvar, utan också poliser och annan säkerhetspersonal. Vi kan ju knappt försvara oss mot dem som kommer gående och kräver asyl. Försvarsminister Peter Hultqvist verkar obekväm i sin roll. Han är så vettig att han skulle passa bättre i ett annat parti!

Det andra exemplet är INVANDRINGSFRÅGAN! Reinfeldts spel under täcket med miljöpartiet år 2011 lär gå till historien. Så lades grunden till att öka den massinvandring (som absolut inte fick kallas för massinvandring!) och som redan hade skapat stora problem i Sverige. Signaler gick ut till flyktingsmugglare runt om i världen. Andra européer ruskade på huvet. ”Har de gripits av storhetsvansinne i Sverige?”. Javisst! Insåg inte resten av världen att Sverige var en stormakt?! En humanitär och moralisk stormakt, må ni tro!
Protester från folk av alla sorter och snabbt stigande opinionssiffror för Sverigedemokraterna, bemöttes sömngångaraktigt med mobbing och förolämpningar, vilket innebar att bortåt halva befolkningen anklagades för att vara rasister (vilket enligt lag var förbjudet att vara för en svensk!). Och simsalabim blev landets statsminister själv rasist, när han kopierade SD:s politik. Jimmie Åkesson kunde förnöjt betrakta Löfvens underhållande krumbukter typ”… än slank han hit, än slank han dit och än slank han ner i diket!”. 
I medierna syntes på några håll en viss reaktion mot detta pinsamma sammelsurium. Det förtroende som regering och Riksdag möjligen hade kvar höll ju på att utplånas. Några ledarskribenter i Expressen, DI och SvD som tidigare tassat runt gröten, tog skeden ur mun och medgav att det såg ganska illa ut i landet och att det rent av kunde vara dags för sanningen att få komma fram. I alla fall några valda delar av den. Var denna omvändelse under galgen månne föranledd av sociala mediers övertag i debatten? Och i antalet läsare!

När år 2016 började befann sig Sverige i en kris, så pass allvarlig att befolkningen måste vänja sig vid att det kanske inte kommer att bli den där pensionen som man hade blivit lovad…., att det kommer att bli mycket trångt i sjukvården, att gruppvåldtäkterna kommer att fortsätta (utan rapportering av vilka det är som utför dessa illdåd, men vid det här laget vet folk det som överhet och media velat dölja. Vet och blir förbannade!). 
Sverige var när det nya året började, ett land, dit fiender hade kunnat ta sig med falsk identitet – om någon alls! Medan statsministern orerade om ordning och reda, hade folket fått se mer och mer av oordning och oreda. I politiken och på gator och torg.
Är tanken att folket ska vänja sig vid vimsig politik, tiggeri och utesovande? Är avsikten att långsamt vänja svenskarna vid att detta inte är slutet – men början på slutet.
Det sägs att grodor inte märker när de blir kokta, om temperaturen höjs långsamt. Till sist kommer frågan att bli, hur många svenskar, som går med på att behandlas som grodor…

Vårt land har genom en serie politiska missgrepp blivit farligt att leva i.

 

Jag återkommer inom kort med mina tankar kring hur förtroendet för demokratin möjligen skulle kunna återskapas.

 

Ian Wachtmeister

 

Ämne: Förtroendevalda utan förtroende.

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar