Det islamiska kriget

22.03.2015 13:51

av  19 mars, 2015 1 comment

Arrangörerna har bett mig svara på frågan om Västvärlden är på väg mot ett religionskrig mot islam. Det är av flera skäl en svår fråga att svara på, sa Lars Hedegaard i detta tal som hölls i Judiska huset i Köpenhamn söndagen 15 mars.

Normalt förutsätter ju ett krig att två parter slåss mot varandra. En part angriper en annan och den andra försvarar sig. Nazityskland angriper Polen. Polackerna försvarar sig efter bästa förmåga – alltså är det tal om ett krig. Israel utropar sin självständighet. De omkringliggande arabiska länderna går till angrepp och israelerna försvarar sig. Alltså ett krig.

Men vad ska man kalla en situation där en aktör angriper en annan och den andra varken vill eller kan erkänna att den är under angrepp och kanske har varit det under lång tid?

Det är just den situation jag menar att Västvärlden befinner sig i. Kriget mot oss förklarades för länge sedan. Angriparen – talesmän och ledare för islam – har öppet deklarerat sitt mål med kriget, nämligen Västvärldens totala underkastelse under Allahs religion. Men vi vägrar att erkänna sakernas tillstånd. Vi är inte under angrepp, säger vi. Och om någon säger att vi ska kuvas för att vi inte vill rätta oss efter det budskap som finns i Koranen och andra islamiska heliga skrifter vilket har framförts av auktoritära talesmän för islam genom 1 400 år, så säger vi att det kan de omöjigt mena.

 

Det måste vara tal om missförstånd som kan röjas ur vägen om vi bara visar oss lite tillmötesgående gentemot någonstans mellan en och två miljarder människor, som har det svårt. Vi måste inleda en dialog med dem, så kommer de säkert att komma till sans – för vi kan inte föreställa oss att det finns människor som på allvar tänker annorlunda än vi gör.

Om de gör det så kan det i alla fall inte bero på att de har en annan ideologi än vi har, utan måste skyllas på alla möjliga andra orsaker: fattigdom, svunna tiders imperialism, att vi har hånat och bespottat deras profet och så vidare. Saker som vi kan rätta till om vi ger dem lite pengar, säger förlåt och låter den muslimska världens överskottsbefolkning invandra till våra länder. Här kommer muslimerna antagligen att komma i majoritet före utgången av detta århundrade. Men det bekymrar inte oss, för i grund och botten är de ju precis som vi och vill samma saker som vi. Det fortsätter vi att säga – eller rättare sagt våra politiker, medier, universitetsexperter och kultureliter – trots att årtiondens erfarenheter tyder på det motsatta.

 

Efter de senaste terrorattackerna i Paris och Köpenhamn var det såvitt jag vet inte en enda framträdande politiker som sa att illdåden hade något med islam att göra. Tvärtom gjorde de sitt yttersta för att dölja det uppenbara faktum att dessa och många tidigare terrorister handlar i full överensstämmelse med Muhammeds befallningar, som han påstod stammade direkt från Allah.

Hela situationen påminner mig om ett samtal jag hade med professor Bernard Lewis i Princeton för sex, sju år sedan. Jag frågade den store, gamle islamkännaren om han trodde att Västvärlden kunde vinna kriget mot islam. Hans korta svar var att det är svårt att vinna ett krig, när man inte inser att man är under angrepp.

Vilket Bernard Lewis alltså uppenbarligen menade att vi var.

I själva verket är det ett angrepp som har pågått i 1 400 år och – som i sin militära form – inleddes redan under profetens levnad, och som fortsatte utanför Arabiska halvön några få år efter Muhammeds förmodade dåd år 632.
Historiskt sett kan vi uppdela det islamiska kriget i tre huvudfaser.

  1. Det arabiska, som vad Västvärldens anbelangar nådde sin kulmen i slaget vid Poitiers i Frankrike år 732.
  2. Det turkiska, som slutade utanför Wiens portar 1683.
  3. Det nuvarande jihad, vars start vi kan sätta vid bildandet av Muslimska Brödraskapet 1928 gick in i en avgörande fas med ayatolla Khomeinis dödsfatwa mot Rushdie 1989 – följdes av en lång rad uppseendeväckande terrorhandlingar över nästan hela världen.

 

Om vi över huvud taget ska kunna bilda oss en uppfattning om det krig vi står mitt uppe i, måste vi förstå islams kärna.

Jag vill understryka att jag inte talar om muslimer, som ju kan ha alla möjliga uppfattningar, utan om islam som religion eller rättare sagt som politisk ideologi. Det vill säga den ideologi som muslimer förväntas rätta sig efter, om de vill bli betraktade som rättroende och säkra sig en plats i paradiset. Alltså, det betyder inte att alla muslimer är beredda att handla så som Muhammed beordrade, men det betyder att så länge denna ideologi står oemotsagd kommer det alltid att finnas en avsevärd andel muslimer som är det.

 

Grundpelarna i islam kan beskrivas ganska kort:

  • Det finns ingen gud utom Allah.
  • Alla människor i alla tider föds som muslimer – och om de inte bekänner sig till islam beror det på att de antingen har missförstått något eller är överlöpare.
  • Hela världen tillhör Allah, och om det finns områden där hans religion ännu inte har makten handlar det om illegalt ockuperade territorier som det är muslimers plikt att rycka från de vantrogna. Därför kommer muslimer inte till Väst som våra gäster som ska rätta sig efter våra normer och vår kultur, utan som våra rättmätiga herrar vars plikt det är att efter bästa förmåga tvinga oss till underkastelse.
  • Slutligen är det varje muslims plikt att med sin person och sin egendom föra jihad tills hela världen har böjt sig för Allahs religion.

Islam kan egentligen bäst beskrivas som en totalitär, revolutionär och imperialistisk ideologi i linje med – men utan tvekan farligare än – nazismen och kommunismen.

 

Att den är farligare beror på att historien ju har visat att man kunde bekämpa nazismen och kommunismen med antingen varmt eller kallt krig. Det kan man inte med islam, för islam är inte knuten till någon särskild regering, något särskilt land eller område. Islam är inbäddad i hjärnan på varje muslim som tar ideologien på allvar. Det behövs inte något överkommando eller någon särskild kommandocentral. Olika muslimska fraktioner kan vara inbördes oeniga och kriga med varandra, utan att detta stoppar islams expansion.

Islam ökar just nu kraftigt i Europa, trots att muslimer ivrigt bekämpar varandra i stora delar av Nordafrika och Mellanöstern.

Islams viktigaste strategiska centrum kan skifta allt eftersom vem som just då går i bräschen. Det kan vara Afghanistan, Iran, Pakistan eller någon annan plats, eller många platser samtidigt.

Det enda konstanta är ideologin som ju inte kan förändras, eftersom den är sprungen ur guds oföränderliga budskap.

 

Men, invänder folk, man kan inte dra alla världens muslimer över en kam, och det är sannerligen inte heller min avsikt.

Man kunde väl heller inte skära alla nazister och kommunister över en kam. En del hade missförstått budskapet, andra gick med för att de inte hade något val.

Det påminner mig om en historia jag hörde som pojke. Jag var medlem i scouterna i Horsens och där hade vi en ledare som hette Dres och hade suttit i tyskt koncentrationsläger där han upplevt många hemskheter. Han överlevde kriget och på väg hem till Danmark besökte han en gammal vän i Hamburg som varit nazist. När Dres berättade för honom vad som egentligen hade hänt i de nazistiska lägren, beslutade hans nazistiske vän att begå självmord. Dres satt en hel eftermiddag och försökta övertala honom att låta bli, men utan framgång.

Dres vän hade uppenbarligen inte fattat vad nazismen gick ut på.

 

Men det faktum att en del inte fattar det, eller blundar för det, ändrar ju inte ett dugg av nazismens, kommunismens eller islams väsen. Islam som ideologisk konstruktion består, oavsett hur många som med sitt hjärta ansluter sig till ideologin.

Ibland har jag använt mig av följande analogi: Tänk på den danska brottsbalken. Det faktum att det finns en del människor som inte tar så allvarligt på paragraferna – man skulle kunna kalla dem ”moderata anhängare av brottsbalken” – förändrar inte brottsbalken. Precis som det faktum att det finns muslimer som inte tar ideologin så allvarligt, inte förändrar islam.

Så länge en totalitär ideologi inte kritiseras sönder och samman, så länge frihetens anhängare inte går till intellektuellt angrepp mot den, kommer den att bestå – och det kommer alltid att finnas människor som vill ansluta sig till den. Dess anhängare kanske ligger lågt i många år, för att sedan väcka den till livs. Det är därför vi alltid ska vara på vår vakt.

 

Låt mig vända mig emot ytterligare ett kärnbegrepp i islam, nämligen jihad som vi brukar översätta som ”heligt krig”.

Men egentligen är det inte tal om krig som vi normalt förstår det. Öppet militärt krig eller terror är bara en av många möjligheter att föra jihad. Och numera är de kanske inte ens viktigast. Jihad kan föras med en hel rad åtgärder – bland annat som kulturellt jihad, ekonomiskt jihad och genom demografisk expansion som vi numera ser nästan överallt i Europa. Medlen är inte det viktigaste, de kan skifta efter omständigheterna. Det avgörande för den som vill förstå jihad är målet, nämligen världens underkastelse under Muhammeds ideologi.

Och en del av jihads instrument kan inte mötas med traditionella militära medel eller polisinsatser.

 

Vad hjälper det till exempel att danska flyg är i luften över Irak och Syrien, när den danska samhällsordningen snabbt eroderas av massiv muslimsk invandring och en ström av kulturella eftergifter till självutnämda talesmän för muslimer som bor här?

Många av våra politiker och opinionsbildare anser att vi kan klara problemet genom dialog och så kallade fredsprocesser, som ska leda till en slutgiltig förståelse och fred mellan islam och icke-islam.

Det har inte gått upp för dem att rättrogna muslimer varken kan eller får sluta varaktig fred med de vantrogna. De kan på sin höjd ingå en tillfällig vapenvila – en så kallad hudna – med de vantrogna och en sådan är muslimer för övrigt i sin rätt att bryta om deras fiender förnärmar profeten eller hånar den muslimska nationen – umman.

 

1994 – medan Israel och PLO var på väg att ingå det så kallade Osloavtalet – talade PLOs ledare Yassir Arafat i en moské i Sydafrika. Där jämförde han Osloavtalet med det så kallade Hudaybiyya-avtalet som Muhammed ingick med sina fiender i Mecka 628. Det var en vapenvila som skulle vara i tio år, men redan två år senare utnyttjade profeten en mindre händelse till att marschera mot Mecka med en så stor armé att staden valde att kapitulera. Yassir Arafats poäng var att han självklart kunde ingå ett avtal med Israel, men att detta skulle brytas så snart han ansåg det ändamålsenligt.

Och eftersom Muhammeds handlingar är normgivande för varje rättrogen muslim, kommer varje rättrogen muslimsk ledare förstås att känna sig religiöst berättigad att bryta varje avtal så fort han anser att han har tillräcklig styrka att göra det.

 

Numera talas det en del om att islam behöver en revolution i så motto att man avlägsnar eller åtminstone omtolkar Koranens imperialistiska, blodtörstiga och kvinnoförtryckande delar. Bland förespråkarna för en sådan omvälvning finns [den danske politikern] Naser Khader och Egyptens president al-Sisi.

Huvudproblemet med det är att man i så fall måste förneka att Koranen från början till slut är Allahs oförfalskade och oföränderliga ord. Och hittills har varje sådant påstående varit liktydigt med en dödsdom.

Detta erkände Muslimska Brödraskapets högste andliga vägledare, Yussuf al-Qaradawi, öppet på egyptisk teve för ett par år sedan. Islam skulle aldrig ha överlevt, sa han, om man inte hade dödat alla som vände ryggen till Muhammeds lära.

Om revolutionsprojektet ska lyckas, kommer Koranen att bli en mycket tunn bok.

 

Man kan inte annat än önska de muslimska reformivrarna lycka till med sina ansträngningar.

Vi bör ge dem all hjälp vi kan, men islams nödvändiga revolution kan bara genomföras av muslimerna. Den bästa hjälp vi kan ge dem är att sluta påstå att islam i grunden är en fredlig religion som bara har blivit missförstådd.

Jag tror att Naser Khader och al-Sisi förstår islam långt bättre än våra egna västerländska politiker och opinionsbildare.

 

Källa: http://www.d-intl.com/2015/03/19/det-islamiska-kriget/

Ämne: Det islamiska kriget

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar