Den pågående långsamma statskuppen möter ökande motstånd

20.06.2015 17:30
 
Trots uppslitande inbördeskonflikter och fortsatta skandalreportage i etablerade medier fortsätter SD en stadig uppgång i opinionen, nu senast noterar partiet 18-22 procentenheter i tre på varandra följande opinionsundersökningar. Partiet ligger nu farligt nära både S och M i storlek och kommer, om inte trenden bryts, att kunna bli riksdagens största parti i nästa val. Det danska systerpartiet Dansk Folkeparti fick i torsdagens val 21 procentenheter och blev landets näst största parti.

Den här utvecklingen med uppstickande nya partier som snabbt växer i styrka är gemensam för i stort sett hela EU-området. Missnöjet med Europas politiska etablissemang och EU:s brist på folkligt inflytande är grundorsaken. Etablissemangets försök att möta det ökande folkliga missnöjet runt om i Europa med politisk isolering, har hittills haft motsatt effekt. Om utvecklingen tillåts fortsätta kommer den att leda till en destabilisering av hela EU-området. I Grekland har redan ett missnöjesparti tagit makten vilket illustrerar vad jag menar.

Den politiska adeln

Jag har tidigare skrivit om hur de politiska partierna i Sverige gradvis förvandlats från folkrörelser till exklusiva yrkesföreningar för den nya politiska yrkesklassen. Denna klass består av karriärister som i stort sett saknar yrkeserfarenhet och någon betydande bildning. Man går för det mesta direkt från skolan till politiska befattningar. Journalisten Anders Isacsson döpte dem en gång mycket träffande till den politiska adelsklassen, som likt den gamla adeln skaffade sig toppositioner i samhället utan andra meriter än sin klasstillhörighet. Politikerna har tagit över alla de ledande befattningarna inom stat och kommun samtidigt som tjänstemannaansvaret avskaffats. Resultatet har inte uteblivit, offentliga myndigheter fungerar allt sämre under ledning av numer inkompetenta chefer.

På femtio år har partierna gjort sig av med nästan alla sina medlemmar och verksamheten har gått över från medlemsavgifter till att finansieras med skattepengar som adeln beviljat sig själva. Konsekvensen av den här utvecklingen är att den tidigare folkligt förankrade idédebatt som formade partipolitiken har tystnat. De partiaktiva ser mest politiken som en enkel karriärväg till feta skattefinansierade maktpositioner. Förflyttandet av den politiska tyngdpunkten till EU har skapat ett bekvämt avstånd till väljarna. I den här miljön gäller det att minimera riskerna som skulle uppstå om man tillät vanligt folk att påverka politiken. De politiska adelsmännen har numer starkare gemensamma intressen över partigränserna att bevaka, än de intressen som är folkets.

Resultatet av den här utvecklingen är att politikerklassen format vad de kallar den demokratiska värdegrunden. Låt er inte förledas av namnet, detta har inget med demokrati att göra. Det handlar istället om att begränsa den politiska spelplanen till den riskfria politik som de här makthavarna har eget intresse av, och att tysta andra åsikter än de som släpps fram i den s.k. åsiktskorridoren. Debatten mellan partierna handlar inte längre om idéer hur samhället bäst skall formas. Den begränsas stegvis till en allt tunnare fasad, där man bjuder någon enstaka procent upp och ner för att ge sken av olika ståndpunkter. I vissa frågor gör man inte ens det, utan där tystats alla avvikande åsikter.

Skapandet av en för den politiska adeln gemensam politisk doktrin har kommit att helt diktera det politiska livet. Folkets möjlighet att öva inflytande över politiken har smält ihop och demokratin dör. Den här olyckliga utvecklingen är ett resultat av en noga vald politisk strategi från politikerklassens sida för att ostört kunna försörja sig på välarvoderade politiska uppdrag. Det handlar även om att föra en politik som passar överstatliga organ som EU, FN m.fl. där politikerna senare kan komma ifråga för lukrativa uppdrag.

Den tredje statsmakten

En grundpelare i det tidiga folkstyret var en yrkeskår av kritiskt granskande journalister som symboliskt kallades den tredje statsmakten. Vi som är gamla minns med saknad de tre O:na (Ortmark, Orup och Olivecrona) inom Public Service. Deras politiska bevakning avspeglade väl folkopinionen. Dagens Public Service har tagits över av vänsteraktivistiska krafter och den kritiska bevakningen har ersatts av ren vänsterpolitisk propaganda. Nästan tre av fyra journalister inom Public Service har vänsterextrema politiska sympatier (Mp och V). Obalansen mellan journalisternas sympatier och väljarnas framgår tydligt av att uppåt tio gånger så stor andel av journalister sympatiserar med Mp som andelen bland väljarna.

Precis som folkrörelsepartierna finansierades dagstidningarna ursprungligen av läsarna. Och precis som med partierna klippte politikerna av banden med läsarna genom att göra tidningarna beroende av politiskt styrd skattefinansiering.

De etablerade medierna i form av Public Service och de stora papperstidningarna SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och GP har på detta sätt förvandlats till megafoner för den politiska adeln som aldrig vågar ifrågasätta värdegrunden. Detta gör man så nitiskt att man utan skam använder sig av flagranta lögner och uppdiktade historier för att försvara den. Den tredje statsmakten befinner sig i ett beklämmande förfall.

Folkstyret satt ur spel

På det sätt jag beskrivit här genomför den politiska adeln en långsam statskupp där de målmedvetet steg för steg sätter folkstyret ur spel. Den folkligt förankrade idédebatten är död och politiken cementerad till yrkespolitikernas gemensamma värdegrund som man är överens om att inte ifrågasätta. I en rad för väljarna viktiga frågor gömmer man sig bakom EU. Det slutliga belägget för denna kupp som berövat folket dess demokratiska inflytande var den s.k. Decemberöverenskommelsen – kallad DÖ. För att behålla skenet av folkstyre använder man det raffinerade systemet med korrumperade medier och lobbyorganisationer förklädda till folkrörelser som iscensätter en påstådd folkopinion som inte finns i verkligheten.

Vännen Sven Hagströmmer har träffande beskrivit denna skamliga överenskommelse med följande ord: Uppgörelsen är bland det värsta som har hänt i svensk politik. Det är ett otroligt övertramp mot de parlamentariska spelreglerna. Demokrati handlar om majoritetslösningar, inte om en politisk elit som ger sig själva minoritetslösningar.

Problemet för de svenska yrkespolitikerna är att ur folkdjupet har det vuxit fram en ny politisk folkrörelse – Sverigedemokraterna. Ursinnet från yrkespolitikerna över detta folkliga tilltag är inte att ta miste på, men rädda är de! Och de gillar inte vad folk tycker. Plötsligt börjar det dock gå att på allvar diskutera delar av den cementerade värdegrunden. Men eftersom förtroendet redan är raserat lär denna nya öppenhet komma för sent, SD verkar snarast växa ännu fortare nu.

Som väljare måste man fråga sig i vad mån man längre kan rösta på de partier som leds av personer som varit med och undertecknat DÖ. Den fråga man som väljare måste ställa sig är om man med sin röst skall legalisera dessa partiledares statskuppsliknade åsidosättande av såväl demokratins som parlamentarismens principer. Framförallt så hade absolut inte ledarna för allianspartierna något som helst mandat för sitt agerande från sina väljare.

I dagens läge kan man som alliansväljare möjligen rösta på Kd med sin nya ledare Ebba Busch Thor under förutsättning att inte även hon ansluter sig till DÖ. Självklart måste alliansväljarna inför ett extra val eller nästa ordinarie val få besked från sina partier, i vad mån man tänker fortsätta sitt vänsterstöd om man blir mindre än de rödgröna. Får man inte ett nekande besked skall man givetvis avstå från att rösta eller rösta på ett annat parti. Om allianspartierna framhärdar i den förda politiken är givetvis risken även överhängande att ännu fler väljare byter parti till SD i ren protest.

Med en fortsatt svikande allians och en vänsterregering som bryter alla löften är ett säkert stalltips; det största partiet i Sverige efter nästa val blir SD. Vi får hoppas att alliansens ledare tar sitt förnuft tillfånga och byter strategi och börjar föra en substantiell opposition istället för plakatpolitik via meningslösa tillkännagivanden. Det innebär att man måste erkänna Riksdagens tredje största parti som en del i ett tänkbart parlamentariskt underlag, vilket nyligen framhölls i en debattartikel i DI skriven av Lars Kylberg m.fl..

 

Lars Bern
http://antropocene.se/2015/june/den-pagaende-langsamma-statskuppen-moter-okande-motstand.html

 

Ämne: Den pågående långsamma statskuppen möter ökande motstånd

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar