Den "islamiska inkvisitionen" och blasfemi-polisen

23.10.2015 17:36

av 

 


  • Det finns ett litet men obestridligt antal som är villiga att döda och ibland dö för att tvinga sina egna idéer om hädelse på icke-muslimer över hela världen.

  • Redaktörerna signalerade att de fått nog av hot och fått nog av fara. De censurerade sig själva.

  • I dag finns det kanske tusentals människor som är villiga att publicera Muhammed-teckningar på sina Twitterkonton, men de flesta av dem gömmer sig bakom alias och klagar över andras feghet.

  • Våra samhällen gillar att föreställa sig att terrorism och hot inte fungerar. Det gör de – eller kan göra – men bara om vi tillåter dem.

För tio år sedan hade en redaktör på en dansk tidning som heter Jyllands-Posten hört att det inte fanns en enda tecknare i Danmark som ville avbilda islams profet för en serie barnböcker om världens stora religioner. Existerade sådan självcensur verkligen i det moderna Danmark? Han försökte ta reda på svaret. Så han publicerade ett uppslag med tolv teckningar vars syfte var att skildra islams grundare.

 

Attacker mot tidningen följde – det mest frispråkiga försöket att genomdriva censur sedan dödshoten mot Salman Rushdie 1988 för hans roman Satansverserna, och mordet på Theo van Gogh för hans film Underkastelse 2004. Kniven i van Goghs rygg hade också genomborrat en lapp med dödshot mot Ayyan Hirsi Ali, som på den tiden satt i det holländska parlamentet, och parlamentsledamoten Geert Wilders.

En del av teckningarna som Jyllands-Posten publicerade ledde till attacker mot tidningen. Några av teckningarna föreställde inte ens Muhammed. En av dem, en Muhammed-liknande figur med en bomb i sin turban, blev berömd. Lokala danska imamer blev så besvikna över hur "beiga" teckningarna var, att de tillfogade mer förargelseväckande bilder i sin portfölj och turnerade sedan Mellanöstern runt med denna för att försöka piska upp vrede mot Danmark. Som många minns fungerade uppviglingen. Bortsett från all plundring, mordbränder och mord tycktes för en tid hela världen vara fixerad vid dessa teckningar och vad reaktionerna mot dem egentligen betydde.

 

I ett antal länder bröt oberoende karikatyrkriser i miniformat ut. Ezra Levants beslut att gå sin egen väg och publicera teckningarna i Kanada, ledde till den nordamerikanska grenen av karikatyrkrisen. Ett antal norska tidningars beslut att publicera teckningarna, i solidaritet med sitt grannland, ledde till en norsk karikatyrkris. Och, givetvis, i Paris ledde beslutet från ett ensamt magasin att fortsätta avbilda varenda historisk figur – Charlie Hebdo – till slakten av tio journalister och två poliser i magasinets redaktionslokaler i Paris i januari.

 

Stéphane Charbonnier, den orädde redaktören och utgivaren av Charlie Hebdo, som mördades 7 januari tillsammans med flera av sina kolleger, syns här framför magasinets tidigare lokaler strax efter att de attackerats med brandbomber i november 2011.

 

Nu är antagligen ett lika bra tillfälle som något annat att ställa några frågor – inte minst huruvida vi har lärt oss någonting alls. Helt klart har icke-muslimer världen runt lärt sig väldigt mycket mer om islamisk känslosamhet när det kommer till avbildningar av deras profet. Inifrån muslimska områden i Europa och i övriga världen, har det visats att det finns ett litet men obestridligt antal som är villiga att döda och ibland dö för att tvinga sina egna idéer om hädelse på icke-muslimer över hela världen.

 

Bortsett från mordförsöken på Jyllands-Postens personal har mordförsök riktats mot den danske tecknaren Kurt Westergaard och den svenske konstnären Lars Vilks som ritade en Muhammed-teckning i solidaritet med de första danska teckningarna. Och blasfemi-polisen har knackat på hos många fler. I London överlevde förläggaren av en insmickrande bok om Muhammeds kärleksliv (Medinas juvel av Sherry Jones), med nöd och näppe ett brandbombsattentat mot hans kontor. Om det fanns någon plats på jorden man kunde föreställa sig att man var immun mot besök från den islamiska blasfemi-polisen låg detta någonstans i Texas. Men tidigare i år, under en utställning av Muhammedteckningar i Garland, dök mördarna likväl upp och blev, lyckligtvis, skjutna.

 

Så en läxa är kanske att man ingenstans på jorden är säker från islams strängaste tillsynsmyndigheter. De kan dyka upp i de mest avlägsna delar av Skandinavien eller i hjärtat av Amerika. De kan dyka upp på en tidningsredaktion eller vid någons hem. Och det är i denna insikt den tydligaste läxan från det senaste årtiondet ligger.

 

Förra veckan, på årsdagen av den första publiceringen av Muhammedkarikatyrerna, återpublicerade Jyllands-Posten sitt ursprungliga uppslag. Sidan och texterna var layoutade precis som de var den berömda dagen för tio år sedan. Men en sak fattades: teckningarna. Där originalen fanns – till och med dem som inte föreställde Muhammed – fanns bara vita rutor. Det som var möjligt att publicera 2005 är omöjligt 2015. Man kan knappast anklaga redaktörerna. Efter att i tio år ha betalat för säkerhet, och en personal som tvingats jobba på den mest hotade tidningsredaktionen i världen, signalerade Jyllands-Postens redaktörer att de fått nog av hot och fått nog av fara. De censurerade sig själva.

 

Det tog bara tio år för de flesta människor i Västvärlden att lära sig om islamisk blasfemi – och i slutänden att böja sig för den. I dag finns det kanske tusentals människor som är villiga att publicera Muhammedteckningar på sina Twitterkonton, men de flesta av dem gömmer sig bakom alias och klagar över andras feghet.

 

Några dagar före årsdagen av Muhammedkarikatyrerna talade Mark Steyn, Henryk Broder och den norske redaktören Vebjoern Selbekk på en konferens i Danmark. Konferensen hölls i Folketinget, det danska parlamentet, den enda byggnad som var säker nog att stå emot den nu traditionella attacken från islamiska blasfemi-polisen. Eftersom de förväntade sig en terrorattack varnade såväl brittiska som amerikanska utrikesdepartementen sina medborgare att hålla sig borta från Folketinget den dagen. Restaurangen där vi skulle äta middag avbokade sällskapet; när de såg poliser och säkerhetsagenter kontrollera byggnaden i förväg insåg de vilka gästerna kunde vara.

För tio år sedan kunde man publicera bilder på Muhammed i en dansk tidning. Tio år senare är det svårt för den som har minsta koppling till en sådan händelse att hitta någon restaurang i Köpenhamn som vill servera en middag.

 

Det är inte bara tecknare och författare som har lärt sig läxan; alla har lärt den – från tidningskonglomerat till människor som serverar mat på restauranger. Våra samhällen gillar att föreställa sig att terrorism och hot inte fungerar. Det gör de – eller kan göra – men bara om vi tillåter dem. Under de senaste tio åren har, undantaget några få utbrott av skenheliga och felriktade insatser, det visat sig vara rädslan – inte Muhammedkarikatyrerna - som blev viral.

 

Frihet har emellertid aldrig försvarats av mer än en handfull människor. De flesta föredrar bekvämlighet och ett lugnt liv framför allt som liknar strid. Men det finns fortfarande mer än några få goda människor runt världen, och fler än en handfull i Skandinavien. Om man i den förra konflikten letade efter piloter eller statsmän som kunde visa vägen i detta krig mot den nya "islamiska inkvisitionen", så är det nu journalister, tecknare, författare och konstnärer som ser sig själva i främsta ledet och måste leda. En del av dem blir säkert förvånade över att ha hamnat i denna position. Det ska de inte vara. Yttrandefrihet och tankefrihet har alltid haft ondskefulla fiender. Men sanningen har alltid jagat bort dem, och kommer att så göra igen.

 

 

Ämne: Den "islamiska inkvisitionen" och blasfemi-polisen

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar