DE TVÅ MYNDIGHETSMETODERNA

01.08.2015 18:56

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag hade nyligen en debatt med Nina Björk på DN Kultur om huruvida romska tiggare egentligen borde försörja sig genom eget arbete. Hon gillade inte att jag menade att detta borde vara den rätta ordningen. Den debatten vann jag. (Underligt annars; hur skulle den närmast rasistiska uppfattningen att just romer inte kan stå på egna ben utan på något vis måste försörjas av vad andra dragit ihop kunna bli gällande doktrin i Sverige?)

Men det var en diskussion om abstrakta principer som visserligen är viktiga, men högtidligt rör sig någon meter ovanför marken. Om man läser Östra Småland (http://www.ostrasmaland.se/kalmar/tuff-ton-pa-mote-om-salvelagret/) får man markkontakt.

Det handlar om ett tiggarläger som vuxit bortom sina tillstånd och som härbärgerar kriminalitet och länder den bofasta svenska befolkningen i närheten till avsevärt besvär.

Vi står här, liksom på så många andra ställen i vårt land, inför ett socialt problem. I Sverige förväntas myndigheter hantera sociala problem. (Att sociala problem ska hanteras av myndigheter är ingen självklar ordning. I länder med svagare statsmakter hanteras sociala problem ofta genom att folk sluter sig samman i grupper, till exempel klaner, och slåss med varandra tills den ena gruppen gett sig och det uppfattade sociala problemet därmed upphört att existera.)

Svenska myndigheter har i stort sett två metoder att hantera sociala problem: vård och repression, läs genom välfärdsapparaten respektive genom våldsapparaten, alltså polisen. (Nu hör det till saken att välfärdstänkandet i Sverige dominerar så totalt över det repressiva tänkandet att polisen ibland tror att den ska uppföra sig som socialsekreterare, men jag bortser från det.)

När just det aktuella problemet i Salvestaden i Kalmar presenterar sig så hamnar det i knät på kommunen, som är en del av välfärdsapparaten, inte våldsapparaten. Välfärdsapparaten kan emellertid inte göra annat än sätta upp bajamajor och försöka tala förnuft med romerna, men det fungerar inte.

Nu kommer en belysande utvikning. I Amsterdam finns inga tiggare, det har jag själv konstaterat vid ett besök nyligen. Jag har en holländsk bekant, Hans K. Jag frågade Hans K hur Amsterdam lyckats med detta. Han sa att tiggeri där var förbjudet och att den holländska polisen på något vis avhyste tiggarna.

Just i dagarna råkar Hans K vara på besök i Stockholm med sina barn och sände mig följande mail (ehuru på engelska):

Patrik, jag noterar tydligt era problem med roma. De flesta verkar komma från Rumänien, fastän några är bulgarer. Eftersom jag talar lite rumänska försökte jag identifiera deras syften. De anser tiggeri vara ”arbete” och arbetar i väl koordinerade gäng. Jag är rädd att man bara kan bli av med dem med hjälp av stränga och med kraft genomdrivna regler. 

För övrigt vill mina barn äta renkött. Har du något tips på en bra restaurang där sådant serveras? 

Nu ska jag inte påstå att Hans K nödvändigtvis är någon oomtvistlig auktoritet i ärendet, men jag tror likafullt att han har rätt. Tiggarna är inte ett uppdrag för välfärdsapparaten, utan för polisen.

Att implementera en sådan insikt, eller i varje fall åsikt, i praktisk politik är en stor sak eftersom default-lösningen för alla slags sociala problem i Sverige är insatser av välfärdsapparaten. Om Sverige ska växla verktyg krävs insatser från högsta nivå.

Om jag vore statsminister – måtte denna plåga aldrig drabba mig! – skulle jag snarast föranstalta om att tiggeriet förbjöds på ett sådant sätt att överträdelser mot förbudet blev ett ärende för polisen. Jag skulle förklara för svenska folket att jag kommit fram till att detta vore den rätta vägen, dels mot bakgrund av välfärdsapparatens misslyckanden, dels med tanke på att andra europeiska länder dragit just den slutsatsen.

Jag skulle få en himla massa skäll från Nina Björk och hennes meningsfränder, vilket naturligtvis vore obehagligt, men sådant skäll är tyvärr en oundviklig del av ledarskapets vedermödor.

Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/07/24/de-tva-myndighetsmetoderna/#more-1717

Ämne: DE TVÅ MYNDIGHETSMETODERNA

De två myndighetsmetoderna

Jan-Ola Gustafsson | 01.08.2015

Artikeln är bara en av flera välformulerade och högaktuella ämnen som avhandlas på http://detgodasamhallet.com. Våra pressmedia är genom det mångåriga presstödet prostituerade till att vara "Husbondens Röst". Liksom hunden så biter man inte den hand som räcker fram maten. Därför ökar snabbt så kallade alternativa media som inte är munkavlade av sina chefredaktörer eller styrelser i de få grupper som nu äger huvuddelen av svenska tidningar.
Att Sverige låter åren gå med att ha flera tusen parasiterande EU-medlemmar som tiggare på våra gator från Skåne till Norrbotten är obegripligt. Ursprungsländerna har huvudansvar för sina befolkningar och har dessutom fått väldiga belopp från EU för att komma till rätta med den enda kända etniska grupp som har tiggandet som sin främsta födkrok. Det som sker nu är ett konkret bevis på att Sverige leds av av valda företrädare som saknar den sorts ledarskap som verkligen skulle behövas i en allt mer komplicerad värld.

Ny kommentar