Brev om hälsa (till anonym ”expert”)

15.04.2017 16:28

Hej! Något brev liknande detta har du sannolikt aldrig tidigare fått – och kommer kanske heller aldrig mer att få. Jag har själv bara en gång skrivit något av det här slaget. Det var till min läkare (som utfärdat min dödsdom). Han hade inte en enda kommentar till mitt märkliga tillfrisknande, som enligt honom skulle vara absolut omöjligt – annat än att han ”var glad att jag mådde bra”. Hans synnerligen kortfattade svar var ett mellanting mellan ”god dag yxskaft” och ett slag i ansiktet. Kanske kan det ovan beskrivna åtminstone göra dig nyfiken på innehållet i följande epos… Och om du tar dig tid att läsa, så hoppas jag att ett ev. svar inte blir av samma karaktär som den nämnde läkarens! Det skulle i alla fall glädja mig, om du ändå tog detta dokument på allvar – och gav någon reaktion på det, på ett sakligt och konsekvent sätt – även om du anser mig ”galen” eller åtminstone okunnig! En anledning till att jag gör mig besväret med denna text är förstås också, att jag faktiskt väljer att se dig som en ärlig och sanningssökande människa. Jag hoppas kunna behålla den uppfattningen! Min text har blivit mycket omfattande, och kanske betraktar du den (i den mån du väljer att läsa den) som någon form av ”Sven Erik Nordins memoarer”. Jag bjuder på det – och jag hoppas du förstår att anledningen… Du kan förstås också välja att läsa det följande som ren ”underhållning” och helt avstå från att beakta (eller bemöta) redovisade fakta. Fast jag misstänker förstås att du inte anser underhållningsvärdet särskilt imponerande…

 

Till att börja med kan det möjligen förvåna dig en smula, om jag berättar, att jag 1968 tillbringade åtskilliga timmar på genetiska institutionen vid Umeå Universitet (tror organisationen i dag är förändrad och enheten bytt namn) med att använda en spetsig pincett och sortera bananflugor efter yttre karakteristika – sedan de på sedvanligt sätt bedövats med eter. Anledningen var att min dåvarande flickvän läste genetik i avsikt att samla ihop tillräckligt många poäng för att komma in på läkarutbildningen. Hon var inte överdrivet praktisk, och jag hjälpte henne alltså med en del av hennes ”laborationer”. Det här framhåller jag naturligtvis inte för att låta påskina att jag skulle ha omfattande kunskaper i genetik. Det var bara ett minne som dök upp… Ett annat minne – lika oväsentligt – är från min tid som lärare för blivande sjuksköterskor (1985). När staten överlämnade huvudmannaskapet för §12-hemmen till landstingen blev situationen fullständigt ohållbar för oss anställda. Landstinget visade en katastrofal okunskap om vår verksamhet – men hävdade att de ”minsann visste hur den skulle gå till”… Åtskilliga av mina kollegor fann situationen ohållbar, slutade och sökte sig till annan verksamhet. Själv tog jag under en tid deltidstjänstledigt för att pröva på att utbilda blivande sjuksköterskor i en småländsk stad (det var innan den utbildningen fick högskolestatus). Ett av mina ämnen var förstås gällande lagstiftning (bl.a. LVU och Socialtjänstlagen), som s.a.s. var min specialistkompetens. Ett annat var epidemiologi, som ju är ett mycket intressant ämne – och som jag bl.a. via mina studier i sociologi lärt känna som ett vetenskapligt område med stora fallgropar – som även erfarna forskare ibland tycks falla i. Korrekt datainsamling och ändamålsenlig design kräver både kunskap om det som studeras och en god förmåga att se möjliga felkällor. Senare har jag också