Blir den tysta statskuppen slutet för folkstyret?

28.02.2015 18:39

Jag har tidigare skrivit om hur de politiska partierna i Sverige gradvis förvandlats från folkrörelser till exklusiva yrkesföreningar för den nya politiska yrkesklassen. Denna klass består av karriärister som i stort sett saknar yrkeserfarenhet och någon betydande bildning. Journalisten Anders Isacsson döpte dem en gång mycket riktigt till den politiska adelsklassen, som likt den gamla adeln skaffade sig toppositioner i samhället utan andra meriter än sin klasstillhörighet.

På femtio år har partierna gjort sig av med nästan alla sina medlemmar och verksamheten har gått över från medlemsavgifter till att finansieras med skattepengar. Konsekvensen av den här utvecklingen är att den tidigare folkligt förankrade idédebatt som formade partipolitiken har tystnat. De partiaktiva ser mest politiken som en enkel karriärväg till feta skattefinansierade maktpositioner. I den här miljön gäller det att minimera riskerna som skulle uppstå om man tillät vanligt folk att påverka politiken. De politiska adelsmännen har numer starkare gemensamma intressen över partigränserna att bevaka, än de intressen som är folkets.

Resultatet av den här utvecklingen är att politikerklassen format vad de kallar den demokratiska värdegrunden. Låt er inte förledas av namnet, detta har inget med demokrati att göra. Det handlar istället om att begränsa den politiska spelplanen till den riskfria politik som de här makthavarna har eget intresse av, och att tysta andra åsikter än de som släpps fram i den s.k. åsiktskorridoren. Debatten mellan partierna handlar inte längre om idéer hur samhället bäst skall formas. Den begränsas stegvis till en allt tunnare fasad, där man bjuder någon enstaka procent upp och ner för att ge sken av olika ståndpunkter. I vissa frågor gör man inte ens det, utan där tystats alla avvikande åsikter.

Skapandet av en för den politiska adeln gemensam politisk doktrin har kommit att helt diktera det politiska livet. Folkets möjlighet att öva inflytande över politiken har smält ihop och demokratin dör. Den här olyckliga utvecklingen är ett resultat av en noga vald politisk strategi från politikerklassens sida.

 

Den tredje statsmakten

En grundpelare i det tidiga folkstyret var en yrkeskår av kritiskt granskande journalister som symboliskt kallades den tredje statsmakten. Vi som är gamla minns med saknad de tre O:na (Ortmark, Orup och Olivecrona) inom Public Service. Precis som folkrörelsepartierna finansierades tidningarna ursprungligen av läsarna. Och precis som med partierna klippte politikerna av banden med allmänheten genom att göra tidningarna beroende av politikerstyrd skattefinansiering.

De etablerade medierna i form av Public Service och de stora papperstidningarna SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och GP har förvandlats till megafoner för makthavarna som aldrig vågar ifrågasätta värdegrunden. Detta gör man så nitiskt att man utan skam använder sig av flagranta lögner och uppdiktade historier för att försvara den. Den tredje statsmakten är bortkuppad.

 

Politiserad vetenskap

Gamla tiders fria självständiga vetenskapsmän var likt den tredje statsmakten en jätterisk. Den fria akademiska forskningen med oavsättliga professorer har därför raderats ut och ersatts med politiskt styrda anslag och en anslagsjagande och politikerfjäskande forskarkader som aldrig skulle komma på tanken att ifrågasätta värdegrunden. Man biter inte den hand som föder en.

På vissa områden räcker inte systemet med bakbundna forskare, så politikerna har inrättat helt politiskt styrda organ förklädda till forskningsinstitutioner. Det handlar dock inte om vetenskap, utan om att skriva ihop förmenta forskningsrapporter med politiskt förutbestämda slutsatser. Exempel på en sådan institution är Stockholm Environment Institute (det finns många fler) som en gång bildades av miljöminister Birgitta Dahl. Uppgiften var att försörja henne med påstådda vetenskapliga argument. Till ledare för dessa kvasipolitiska institut utnämner man sedan någon pålitlig meningsfrände och ger denne en professorstitel utan någon riktig vetenskaplig meritering.

Den idag mest kände politiske professorn är Johan Rockström som i många år var chef för det nämnda institutet och som har rollen som landets officielle klimatalarmist. Han saknar dock alla meriter som forskare på klimatområdet. Rockströms uppgift är att sprida den ofta helt ovetenskapliga skrämselpropaganda om miljö och klimat, som behövs för att motivera den förda politiken enligt devisen; Ju mer rädsla man skapar ju större blir bytet. För den politiska adeln handlar det bl.a. om ökat skatteuttag via nya skattebaser.

Symptomatiskt är att Rockström utnämnts till Löfvens innovationsråd. Att han skulle kunna tillföra något av värde för en innovativ utveckling av landet är inte sannolikt. Han satt även i Reinfeldts framtidskommission, vilket med stor tydlighet visar att politikerklassen oberoende av partitillhörighet, jobbar efter samma program och med samma torpeder för att skrämma folket till underkastelse.

 

Falska folkrörelser

Det tredje och kanske viktigaste instrumentet för dagens politiker när de skall tvinga på oss sin gemensamma värdegrund är det som vilseledande brukar kallas folkrörelser eller NGO:s (Non Governmental Organisations). Detta är organisationer vars uppgift är att med aktivism förleda medborgarna att tro att värdegrunden har en folklig förankring. Flera av dessa NGO:s är idag multinationella miljardföretag i politisk lobbyverksamhet som leds av direktörer med löner som vilka storbolagschefer som helst.

Verksamheten är ett utstuderat bedrägeri eftersom flertalet organisationer inte skulle överleva många dagar utan bidrag från skattemedel, andra politiskt styrda anslag eller pengar från inflytelserika ekonomiska särintressen. Politikerna slussar betydande skattemedel till en rad främst vänsterorganisationer via biståndsbudgeten och SIDA. Precis som de politiska partierna lever dessa helt odemokratiska organisationer inte på några medlemmar och de representerar inte någon folkopinion. De är snarast politiska agentbyråer betalda för att manipulera folkopinionen med hjälp av desinformation. Politiskt korrumperade medier ser till att skapa legitimitet åt denna ljusskygga verksamhet och politikerna har därtill lyckats städsla självaste kungahuset och kyrkan för att hjälpa till. Kungen och kronprinsessan är den politiska adelns underdåniga marionetter i de här sammanhangen och kyrkan har förvandlats till en vänsterpopulistisk lobbygrupp. 

På allt fler håll i världen genomskådas numera verksamheten inom flera av västvärldens NGO:s. De stora internationella organisationerna som kungliga WWF, Greenpeace, Oxfam m.fl. är i flera utvecklingsländer stämplade av deras säkerhetstjänster som just agenter för västerländska politiska och ekonomiska intressen. I Indien t.ex. ser man på Greenpeace på liknande sätt som man ser på CIA. Inställningen är densamma i övriga länder i den s.k. BRICS-gruppen.

 

Folkstyret satt ur spel

På det sätt jag beskrivit här har en renodlad politisk yrkesklass genomfört en statskupp där man målmedvetet steg för steg satt folkstyret ur spel. Den folkligt förankrade idédebatten är död och politiken cementerad till yrkespolitikernas gemensamma värdegrund. Det slutliga belägget för denna kupp som berövat folket dess inflytande var Decemberöverenskommelsen efter det senaste valet. För att behålla skenet av folkstyre använder man det raffinerade systemet med korrumperade medier och lobbyorganisationer förklädda till folkrörelser som iscensätter en folkopinion som inte finns i verkligheten.

Problemet för yrkespolitikerna är att ur folkdjupet har det vuxit fram en ny politisk folkrörelse – Sverigedemokraterna. Ursinnet från yrkespolitikerna över detta folkliga tilltag är inte att ta miste på, men rädda är de! Och de gillar inte vad folk tycker! Plötsligt börjar det dock gå att på allvar diskutera delar av den cementerade värdegrunden.

Finns det kanske hopp för vår demokrati?

Lars Bern

 

Källa: http://antropocene.se/2015/february/blir-den-tysta-statskuppen-slutet-for-folkstyret.html