Biståndsbranschen får betalt för lobbyism

18.04.2015 21:28

Hos dem som arbetar i biståndsbranschen hörs ofta ett missnöje och en oro för att svenskar inte känner till de goda effekter bistånd har. De tycker att journalister borde berätta mer om allt bra som görs.

Men vad få svenskar faktiskt kanske känner till är hundra miljoner skattekronor varje år går till påminna och övertyga allmänheten om biståndets goda effekter. Det kallas för ”informations- och kommunikationsarbete” och är statliga biståndspengar som inte går till fattiga. De stannar istället hos biståndsbranschen i Sverige.

Svenska biståndsorganisationer får alltså skattepengar för att bedriva bistånd i andra länder, men också pengar för att de ska upplysa och försäkra svenskar om att de gör gott. Sammanlagt har drygt trettio olika organisationer fått bidrag för att exempelvis betala pressekreterare, åka till Almedalen, trycka affischer och arrangera olika jippon. Det senaste decenniet har ungefär en miljard kronor i ”informationspengar” betalats ut till svenska biståndsorganisationer.

Bland de stora mottagarna fanns bland annat Diakonia, som under 2012 enligt sin egen redovisning publicerade 134 debattartiklar och medverkade i press, tidningar, webb och TV 177 gånger. I början av 2000-talet stod organisationen också bakom en kampanj som framgångsrikt återinförde enprocentsmålet inom bistånd, tillsammans med PR-byrån Westander.

Missionsrådet, där sjundedagsadventister och pingstkyrkor ingår, ochLO/TCO:s biståndsnämnd, som driver fackliga projekt utomlands, är andra som fått bidrag. Svenska kyrkan, som själva har 36 miljarder i tillgångar, fick förra året tre miljoner för att informera svenskar om sin biståndsverksamhet.

Enligt ett regeringsbeslut från 2009 ska allmänheten på detta vis få ”en bred och korrekt bild av svenskt bistånd och dess resultat”. Men en granskning som gjordes av den numera nedlagda myndigheten Sadev2012 konstaterade att allmänhetens kunskap inte nämnvärt tycktes öka av detta.

Biståndsmyndigheten Sida spenderade också 400 miljoner på tio år på eget ”informationsarbete”, vilket Sadev kallade ”ett misslyckande”. Med några av miljonerna finansierar Sida exempelvis en hel tidning om bistånd, men som enligt Sadev inte kan varken anses oberoende eller öka kunskapen om biståndsresultat. Men Sida mäter varje år hur välvilligt inställda svenskar är till bistånd, och när siffrorna pekar uppåt firar myndigheten det som en framgång.

regeringens strategi som styr utbetalning av informationspengar står också att ”såväl framgångar som motgångar ska redovisas”. Men när biståndsorganisationer berättar om sig själva är det svårt att finna något som helst negativt.

Sida säger också att de sedan 2010 har förtydligat att organisationer ”inte får använda pengar för att påverka det politiska systemet i Sverige eller driva opinion i frågor”. Men Sadevs granskning visade att de flesta biståndsorganisationer trots det arbetade ”intensivt” med bland annat lobbying, och att riktlinjerna för opinionsbildning utgör ”en mycket svårtolkad gråzon” för dem som får den här sortens pengar. Måltavlan för biståndslobbyismen – det vill säga skattebetalarna – betalar alltså själva för förmånen att bli utsatta för lobbyism.

Även svenska FN-förbundet, som är en ideell förening som marknadsför FN i Sverige, skriver i sin årsredovisning att de försöker ”påverka makthavare och beslutsfattare i regering, riksdag och myndigheter”. De ”granskar” även att ”den svenska regeringen uppfyller sina åtaganden gentemot FN”. För detta och annan ”informationsverksamhet” har de fått drygt 63 miljoner de senaste fem åren från Sida.

UD, som enligt sin egen granskning har en gravt bristande hantering av biståndsutbetalningar skickar ju också varje år ungefär 4,5 miljarder rakt in i olika FN-organs budget som de får använda fritt. FN-förbundet driver att Sverige bör verka för att det ska bli mer av den sortens bidrag.

Sverige ger också en dryg miljon om året till FN:s utvecklingsprogram UNDP – inte för att bekämpa fattigdom – utan för ”informations- och kommunikationsinsatser” i Sverige. UNDP har till och med ett kontor i Sverige som enligt hemsidan bland annat ska hålla kontakt med svenska myndigheter och beslutsfattare. Sverige skickar alltså bistånd dels för att driva UNDP:s verksamhet bland annat i New York och betala anställdas löner och förmåner, och så ytterligare skattemedel för att de ska kunna informera svenska skattebetalare om sig själva.

När jag förra året frågade UNDP i Sverige om de även försöker påverka svenska politiker ville de inte svara. Men under punkten”påverkansarbete, politiska beslutsfattare” i kontorets rapportering till Sida skriver de att ”även lyckats intressera parlamentariker” för sitt arbete. Enligt dokumentet hänvisar de också till ”experter” som berättar om UNDP:s arbete, och de ”arbetar mycket nära” en frilansande skribent och föreläsare om bistånd som tidigare var anställd av organisationen, men som numera praktiskt nog ”alltid” hänvisar till den information som finns på svenska om det positiva med UNDP:s verksamhet.

I övrigt berättar UNDP i ett skriftligt svar till SvD att de för informationspengarna producerar en tidning som heter ”Världens Bästa Nyheter”,  att de distribuerar material som ska användas i svenska skolor, och att de deltar på både bokmässan ochAlmedalsveckan.

I likhet med hur andra organisationer informerar om sin verksamhet är det svårt att hitta något negativt alls bland det material som producerats för en svensk publik, eller något om de interna utvärderingar av bristande resultat när det gäller fattigdomsbekämpning som SvD rapporterat om. Det är också svårt att finna information om det faktum att UNDP:s dåliga resultat har gjort att organisationen nu har gjort att många medlemsländer minskat sina bidrag och krävt att effektivitetenmåste öka.

Men i Almedalen nästa vecka är UNDP och biståndsbranschens övriga organisationer som vanligt väl representerade. De står för åtskilliga sammankomster med mat och dryck, där inbjudna politiker och välbetalda lobbyister bekvämt ska samtala tala om vikten av att Sverige fortsätter att skicka miljardbidrag till världens allra mest fattiga och utsatta människor, och hur man får människor att ge mer, både genom skatten och i insamlingsbössor. För att öka trovärdigheten anlitas ofta välvilligt inställda journalister för att moderera. Till festen bidrar som vanligt skattebetalarna, under rubriken ”bistånd”.

Statsvetaren Bo Rothstein anser att allt detta är ett sätt att bygga upp ”ideologiska statsapparater” där skattemedel används för att påverka det politiska systemet. Det ”fungerar oskönt i förhållande till grundlagen”, eftersom grundlagen säger att offentlig förvaltning ska vara saklig ochopartisk. Problemet kvarstår när biståndsmedel som används för opinionsarbete kanaliseras vidare till enskilda organisationer, säger professor Rothstein.

”Det får den demokratiska processen att snurra baklänges”, säger han. “Man tar betalt av skattebetalarna för att påverka skattebetalarna. För att tala om för skattebetalarna vad de ska tycka.”

 


http://www.svd.se/nyheter/utrikes/bistandsbranschen-far-betalt-for-lobbyism_3694508.svd

Ämne: Biståndsbranschen får betalt för lobbyism

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar