Betongväldet - om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet

23.06.2017 19:34

En av de första som har försökt att presentera en mer utförlig och på forskning och analys byggd kritik av det socialdemokratiska samhällsbygget i Sverige, var den dåvarande brittiske utrikeskorrespondenten i Stockholm Roland Huntford (f. 1927). Betongväldet kastar nytt ljus över de teorier som 1971 framlades av journalisten Roland Huntford i boken Det blinda Sverige.

I Betongväldet lyfter Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och Jakob E:son Söderbaum fram Huntfords teoribygge i avskalad form, relaterar idéerna till moderna fakta, ny seriös samhällskritik.

 

En förkortad versions återges av

Yrsa Häggström

 

Socialdemokratin i Sverige och på andra håll

Den svenska socialdemokratin har inte bara varit mycket stark och livskraftig som politisk rörelse - dess idépropaganda har också varit påvisbart effektiv. Skälet är inte mist att mottagarna av olika skäl varit förhållandevis påverkningsbara. Svenskarna, menar Huntford, har märkbart tänkt på sin kortsiktiga ekonomiska trygghet när de decennium efter decennium lagt  sina röster på socialdemokraterna.

Priset har varit en allt strängare och mer ingående politisk övervakning, en allt mer utvidgad uppfattning om vad som kan underkastas den politiska makten och ett successivt urholkande av den traditionella demokratin.

 

Mest rädsla för att göra slut på det ekonomisk framåtskridandet har svenskarna aktat sig för att sätta sig upp mot den socialdemokratiska regeringens överhöghet.

 

Socialdemoratiska rörelser förekommer i och för sig på olika håll i Europa, men de har delvis olika profil. De stater som det ligger närmast att jämföra läget i Sverige med, är givetvis nära våra nordiska grannländer. Norden kan överhuvudtaget inte betraktas som en socialdemokratisk sfär. Varken i Norge eller Danmark föreligger de politiska spänningar, det sociala misstroende och den missbelåtenhet som finns i till exempel Storbritannien och Tyskland. I Norge och Danmark har socialdemokratin liksom i Sverige suttit vid makten sedan 1930-talet, och även där har maktinnehavet sammanfallit med ett snabbt ekonomisk framåtskridande som inte stått Sverige långt efter. Likafullt har i både Norge och Danmark regeringsväxlingar ägt rum på ett helt annat sätt under andra halvan av 1900-talet än vad som varit fallet i Sverige. Huntford konstaterar att "de svenska socialdemokraterna hade uppenbarligen andra förmåner. De åtnjöt så att säga en annan dimension ifråga om säkerheten att få regera vidare".

 

Genom olika historiska omständigheter, hävdar Huntford, har socialdemokratin hos svenskarna funnit en sällsynt lätthanterad befolkning att manipulera och utöva sin sociala ingenjörskonst på, med snabba och relativt smärtfria resultat. Den stora förvandlingen av Sverige har framför allt ägt rum från 1950-talet och framåt. Ansvariga för denna utveckling har socialdemokraterna varit, vilka innehaft makten i Sverige oavbrutet mellan 1932-1976.  Detta har medfört lika långtgående implikationer som möjligheter för socialdemokratins maktsträvanden i Sverige. 

 

Huntford skriver: Det fasta grepp socialdemokraterna har lyckats förskaffa sig om det byråkratiska etablissemangen i förening med sitt långa maktinnehav har skänkt dem en aura av monopol på makten och ensam skicklighet att regera. Arbetarrörelsen har blivit identifierad med Staten; Sverige har blivit vad man i realiteten måste kalla en konstitutionell enpartistat.

Bildresultat för första maj firandet

Liksom många andra gjort, har Huntford raljerat över fenomenet första maj-firandet i Sverige. I Sverige är det en stor händelse, då de svenska socialisterna vördnadsfullt paraderar gatan fram med sina traditionsenliga standar och demonstrerar mot orättvisorna i samhället och mot "makten". Socialdemokratin har utgjort makten i Sverige sedan 1920-talet, men för de deltangde är det likväl ingenting motsägelsefullt. Första maj-firandet i Sverige har under den svenska socialdemokratin blivit någonting utöver "arbetarklassens opposition mot överheten" och i mån av religiösa känslor. 

 

Nytotalitarismen

Huntfords uppfattning är att socialdemokratin i Sverige är någonting mycket mer än en ideologi och ett parti - den kan närmast liknas vid en religion och ett statsskick. Socialdemokratin har genom sitt unikt långa regeringsinnehav i Sverige inte bara slagit rot, utan också genomsyrat hela statsapparaten och trängt djupt in i samhällslivet som sådant. Det spelar därmed en ganska liten roll om vi får en borgerlig regering i Sverige (så frågan är hur mycket vi ska vänta oss efter valet 2018), eftersom hela samhällssystemet alltjämt är socialdemokratiskt både till form och innehåll.

 

Situationen i samhället leder både till misslyckanden för, och långtgående misstro mot, borgerligheten om den till äventyrs skulle kunna ta sig förbi alla hindren och nå regeringsställning. Detta leder socialdemokratin tillbaka till makten och hela tiden kan socialdemokraterna framställa sig som det enda regeringsdugliga partiet, medan borgerligheten framstår som en illa sammansatt grupp egoister och oduglingar.

I den värld av lögnaktiga och manipulerande politiker som svensken upplever till vardags framstår socialdemokraterna som de "minst dåliga" - de misslyckas ju aldrig helt och hållet (grundstenen i propagandan är att det var på inget vis bättre före socialdemokratins tid). Socialdemokraterna har bevisligen mött ett betydande stöd under lång tid, i motsats till de andra partierna.

 

Huntford kallar denna "moderna" svenska samhällsmodell för "nytotalitär". Totalitarism innebär i en mening motsatsen till demokrati, det vill säga en stat där en politisk elit bestämmer allt samt effektivt eller tillräckligt noga kontrollerar alla invånare och grupper i Staten. Sverige styrs av ett betongartat och välbyggt socialdemokratiskt välde under en dimridå av skenbart demokratiska inslag och under förevändningen att det är folket som väljer socialdemokraterna. Märk väl, att socialdemokraterna har bildat majoritetsregeringar endast två gånger, i riksdagsvalen 1940 och 1968. Staten och den offentliga sektorn tog ett stadigt grepp om hela samhället.

 

Nytotalitarismens sociala säkerhetsventiler

 

Det socialdemokratiska samhället utövar en kännbar kontroll också över svenskarna själva. Det är påtaligt att svenskarna, sin välkända välfärdsstat till trots, aldrig tycks vara helt nöjda och inför varandra klagar över mycket.

Den sexuella friheten anser Huntford fungerar som en sådan säkerhetsventil för det allra värsta trycket, vilken inte bara exploateras utan rentav införts på utstuderat politisk väg under den socialdemokratiska Regeringen.

Bildresultat för sex Bildresultat för alkohol

Ytterligare en grundläggande säkerhetsventil ser Huntford i den uråldriga nordiska alkoholkulturen med berusningen som drickandets främsta syfte.


Den kanske största av de svenska besvikelserna ser Huntford i bristen på politiskt engagemang liksom den politiska korrekthet som effektivt håller tillbaka tung och slagkraftig samhällskritik.Genom att Sverige har förhållit sig neutralt till oroligheter i sin nära omvärld har det åstadkommits ett slags moralisk kastrering, svenskarna känner ett krav att handla men själva och var för sig saknar de makt att göra det.

Svenskarnas under 1900-talet nyvaknade intresse för världen utanför har av socialdemokratin kommit att utnyttjats som en säkerhetsventil, och så ofta det politiska trycket blivit för stort i landet har Regeringen i sin retorik fokuserat på för stunden lämpliga, gärna socialistiskt intressanta situationer i fjärran länder. I Sverige har ordet "samvete" därmed kommit att betyda "solidariskt världssamvete", snarare än "ansvar för ens personliga handlande".  Det har gått från att vara ett individuellt begrepp till att bli ett kollektivitiskigt, vilket fått till följd att istället för att fördöma enskilda handlingar så stöds respektive fördöms hela länder och folk.

 

 Ett varningens finger

 

Enligt Huntford är svenskarna det folk som tycks ha kommit situationen i Huxleys bok "Du sköna nya värld" närmast. En centraladministration som styr hela folket; folket i sin tur älskar sina bojor och skulle inte kunna leva utan dem; mentaliteten har formats till att följa förändringarna och till att notoriskt undvika konflikter. I Sverige har på oroande sätt den böljande samhällsdebattens betydelse för den politiska utvecklingen jämte det traditionella ämbetsansvaret sakta men säkert urholkats. I dess ställe har kommit anonyma strukturer och teknokrati, en allt mer intervenerande politik samt vad som i dag allmänt kallas för "politisk korrekthet".

Enligt Huntford betraktar svenskarna det (för en utomstående tydliga) politiska slaveriet som ett nödvändigt ont, som priset för den välfärd de åtnjuter. Folket har övertygats om att välfärden är en gåva av socialdemokratin i kamp mot mörksens makter, och främst av ekonomiskt egenintresse undviker flertalet medborgare att närmare begrunda de politiska alternativ som andra partier för fram.

Den socialdemokratiska kulturen dominerar hela samhällslivet och styr både tänkandet och debatten. Socialdemokratin håller på alla sätt och vis ett järngrepp över oppositionen, så att den knappast tillåts agera effektivt. Under sitt långa maktinnehav har socialdemokratin till exempel notoriskt undergrävt även traditionella högerbastioner som kyrkan, försvaret, familjen och småföretagandet.

 

Statsförvaltningens framväxt

En aspekt på svensk maktutövning är "statusgrundad". Genom att under stormaktstiden och framåt omvandla adeln från jordägarklass till betitlad ämbetsmannaklass har de svenska statliga ämbetsmännen under århundraden kommit att möta större respekt än domarens, industrimagnatens och senare till och med den folkvalde politikerns. Därmed har det hos svenska folket aldrig utvecklats det förakt, den motvilja och den misstro mot statsmaktens funtionärer som i många andra länders breda lager rests mot denna elit i maktens tjänst. Negativa reaktioner har mest gällt utländska så kallade "fogdar".

I takt med att arbetarrörelsen befäst sitt maktövertag har socialdemokratin både kunnat inträda i denna privilegierade och internationellt sett avundsvärda rollen, och dessutom göra det under den legitima förevändningen att ha sitt mandat från folket - därtill med en lockande, påstått "modernare" ordning på hand.

Noteras kan, att på samma sätt som adelskap tidigare var en förutsättning för tillträde till de offentliga ämbetena, är det moderna Sverige, enligt Huntford, födsel inom arbetarrörelsen nära nog ett krav för att utöva ledarskap i nutidens politiserade samhälle. De gamla strukturerna är varken krossade eller påtagligt utjämnade, vilket ofta påstås i debatten idag; de lever kvar och det är bara bilden av dem som har ändrats.

 

Fröet till det moderna välfärdssamhället

Såväl välfärdsstaten som fackföreningsandan i Sverige har sitt ursprung i den gamla formen av industri som bruken var, en typ av enhet till vilken det faktiskt inte finns någon motsvarighet i andra länder.

Bildresultat för bruk  Bildresultat för bruk

Bruksarbetaren var inte heller fri, men han fick ett arbete och ett visst socialt skydd som var unikt och kännetecknande för bruken. På bruket tillhandahölls nämligen gratis hälsovård och skola, och förutsatt att bruksarbetaren inte hade misskött sig fick han bostad och dessutom en liten pension på sin ålderdom.

Arbetet vid bruken fordrade samtidigt ett omfattande och utvecklat samarbete. Männen var organierade i arbetslag, och gruppens behov kom under de givna förutsättningarna att prioriteras framför den enskildes. Här föddes fröet till den sedermera exploderande fackföreningsrörelsen i Sverige och såddes i de gamla brukssamhällena, och att det var samma principer och idéer som dominerade det sociala livet på bruken.

 

Industrialismens framåtskridande medförde helt naturligt att ett växande politiskt inflytande tillföll fabrikörerna, varvid även brukspatronerna kom att sätta sin prägel på lagstifningen. Det är på grund av detta som välfärdsidéerna ända från början har präglat svensk industrilagstiftning.

Tanken på välfärdsstatsidén och folkhemstanken kom till Sverige från Bismarcks Tyskland och utvecklades och förfinades av den svenske högermannen, statsvetaren Rudolf Kjellén.

 

Historielösheten som både mål och medel

Socialdemokraterna har, trots den kontinuitet den visar, aldrig önskat se sig som arvtagare till "det gamla Sverige". Tvärtom har målet varit att identifiera socialdemokratin med framväxandet av det nya, "moderna" Sverige - något som de också lyckats med. Socialdemokraterna har sökt utplåna Sveriges historia ur folks medvetande vilket försvagat den nationella identiteten. Syftet har varit att ge Regeringen svängrum genom att lösgöra medborgarna från gamla värderingar och lojaliteter. Ett viktigt styrmedel har varit desorientering. Härmed kunde arbetarrörelsen symboliskt placera sig själv först i historien: först var bara mörker, sedan kom Ljuset med socialdemokratin.

Anledningen till denna syn på historien är en urgammal sanning inom statskunskapen: varje genuin möjlighet för människor att fritt jämföra hur det varit tidigare har en direkt inverkan på en härskares möjligheter att utöva makt. 1980-talet skildrar en dystopi vari Sverige styrs av ett närmast kommunismliknande parti. Den sistnämnde vände sig också i olika sammanhang mot socialdemokratins och vänsterns svartmålning av svensk historia.

 

Att kontrollera men inte äga

Vad innebär makt? Vad förutsätter effektiv politisk kontroll? Huntfords syn på Sverige tar sin utgångspunkt i socialdemokratins strävan efter fullständig kontroll över samhällets såväl som Statens insatser och institutioner - och det förutsätter ett folk som blivit vant att lyda. Det är grundvalen för det demokratiska underskott som Huntford uppfattade i sin tids Sverige. 

Den kontroll över vitala inslag i samhällsekonomin som socialdemokraterna tillskansat sig genom decenniers politiska dominans och maktsträvan är lika mycket en följd som en bidragande orsak till det demokratiska underskottet.

Kontrollen över ekonomin är en avgörande del av socialdemokratins maktbas och därför har den svenska offentliga sektorn genom åren vuxit sig enorm. Genom sin storlek har den också inneburit stor indirekt makt som påtryckningsmedel för socialdemokraterna att driva igenom sin politik.

 

Att äga är att högst eventuellt ta åt sig äran för framgång men undantagslöst också att dra den bittra konsekvensen av ett misslyckande. Svenskarna har tänkt ut ett system i vilket Staten kontrollerar, men inte äger industrin, så att den får äran som allmän källa till välståndet medan samtidigt ansvaret för partiellt misslyckande faller på ägarna. Det betyder ägandets välsignelse utan dess förhatlighet, makt utan ansvar.

Bildresultat för lkab    Bildresultat för coop


I somliga fall har dock Staten övertagit direkt kontroll över företag och industrier - i syfte att påverka priser och utveckling. Till exempel att den svenska gruvindustrin helt upplukats av Staten. På samma sätt står genom lojala fackföreningar och kooperativa rörelser merparten av byggnadsindustrin under socialdemokratins kontroll. Närmare en femtedel av all byggnation uppges på 1970-talet ha varit i händerna för fackligt ägda bolag. Vid samma tidpunkt stod Kooperativa förbundet (KF), arbetarrörelsens organ för detaljhandeln, för ca 20 % av all deltaljhandel, med förtursrätt från myndighetshåll (numera avskaffat) vid etablerandet av nya butiker. På senare tid har de flesta av KF:s privilegier upphävts, och hela koncernen har råkat i ekonomiska svårigheter.

     Bildresultat för varvsindustri

1971 fick Sveriges större banker in statliga direktörer i styrelserna i syfte att bevaka det dagliga arbetet. Nästa steg blev varvsindustrin, som råkade i ekonomisk kris under 1970-talet och i princip försvann helt och hållet. Målet för socialdemokratin har inte varit att nå majoritet i företagens styrelserum. Det räckte med utplacerade "agenter", en i varje styrelse, för att framföra Regeringens krav samt avlägga rapport om de privata bolagsaffärerna. Genom dennes närvaro försköts en betydande del av makten från aktieägarna till regeringen - utan att formerna för äganderätten ändrades.

 

Mellanting mellan katolska kyrkan och Sovjets kommunistparti

Till följd av Sveriges korporativa natur, är den politiska makten här i landet inte begränsad utan återfinns överallt i samhället. Genom åren har socialdemokraterna tillskansat sig all makt över statsapparaten med hjälp av inte minst av den utnämningsmakt som Regeringen innehar.

Det har blivit en svensk maxim att inget avancemang inom statstjänsten är möjligt utan "det rätta partimedlemskapet", ett uttryck som blivit en kliché. Det är nödvändigt att vara socialdemokrat för att nå toppen, och det finns inget suspekt i det enligt svensk uppfattning.

 

Eftersom arbetarrörelsen på ett för Sverige unikt sätt har omslutit och inneslutit Staten, är det idag den byråkratiska maktmänniskan som är dess verklige regent. Denna funktionärstyp, som vet hur man manipulerar byråkratin, var i Sovjetunionen känd under beteckningen "apparatchik" - apparatmannen. Socialdemokraterna har för sin del skapat en "egen" byråkrati av statstjänstemän, som löper tvärsigenom och ofta kringgår de formella styrstrukturerna, och som vet att göra största nytta för Partiet.

   

 


Svensk arbetarrörelse har sett till att det alltid finns en lokal inkörsport till maktens högborg inom varje kommun eller stad. Man finner dem i form av väl tilltagna byggnader med en arktitektur anpassad efter omgivningarna och kallade Folkets Hus. Dessa framstår som socialdemokratins egna katedraler. Folkets Hus inrymmer arbetarrörelsens lokala representationer av Partiet, fackföreningarna, ABF och inte sällan även mindre organisationer.

 

Kontrollen över den privata sektorns förutsättningar

Det socialdemokratiska Partiet har genom sitt grepp över ekonomin skänkt sig själva en roll som "statsbärande parti" i ekonomisk medvind, samtidigt som socialdemokratin vid behov kunnat skylla sina motgångar på näringlivet eller den politiska oppostitionen.

De medel man använder sig av för att styra svensk industri, är först och främst att krediten strängt kontrolleras av centrala myndigheter. Beskattningen är också uttänkt så att bolagen ska finna det svårt att finansiera sig själva, liksom att investeringar och expansion gjorts beroende av statliga lån och bidrag. På så vis är företagen i mycket stor utsträckning beroende av Staten.

De vinster som företagen ger, distribueras av Staten, till vad som urprungligen sades vara att utplåna fattigdomen i landet. Istället har dock dessa statliga inkomster använts som ett medel för att dölja hem- och arbetslöshet och få socialdemokratin att te sig som det enda alternativet för rikedom. Huntford menar att  ingenting får hota denna bild av socialdemokratin då en valförlust skulle innebära ett avbrott i socialdemokratins strävan i att socialisera landet och riskera att undergräva legitimiteten för det "statsbärande Partiet".

 

Dold isolationism

Under 1900-talet hade de svenska myndigheterna, styrda av socialdemokratin, verkat mer eller mindre aktivt för att hålla inflytande utifrån borta. Socialdemokraterna talar i sin politiska retorik varmt om "öppenhet" och "internationell solidarietet", men har, fram till EU-inträdet 1995 genomfört en isolationistisk politik. Det internationella intresset har företrätts av ganska små grupper i Partiets ledning; medlemmarna har varit huvudsakligen ointresserade. 

Idag är åtminstone den officiella socialdemokratiska partilnjen att EU är någonting positivt som Sverige ska spela en aktiv och ansvarstagande roll i. Hur nådde då socialdemokratin fram till sin positiva inställning till EG och EU? Länge svävade man på målet, innan man 1971 slutligen avböjde fullt medlemskap, med hänvisning till att Storbritannien var avvisande samt att medlemskapet skulle inkräkta på vår "neutralitetsprincep".  Vad gäller den i sammanhanget centra frågan om arbetets fria rörlighet kunde Regeringen inte, enligt Huntfords citering av Olof Palme, "ge avkall på fackföreningarnas makt att reglera invandringen". Huntford menar att Olof Palme här syftade på "den mekanism för meddelande av invandrings- och arbetstillstånd vars beslutsfattande styrelser inrymmer representanter för LO och där LO har sista ordet".

Den dåvarande statsministern Göran Persson varnade för en anstormning av "sociala turister", bestående av balter och polacker, som antogs strömma in till Sverige för att leva på bidrag och utnyttja socialdemokratins välfärd. De kom aldlrig. Istället kom människor som ville göra rätt för sig och arbeta till en, i jämförelse med deras hemländer, högre lön. Detta var innan tiden då tiggarna intog gator och torg.

 

Rättsväsendet i socialdemokratins tjänst

Lagen har kommit att bli ett redskap för politisk indoktrinering istället för att vara ett skydd för den enskilda medborgaren. Lagen står regelmässigt över alla, även regeringen, till skydd för den ensilde medborgarens frihet till liv och egendom. I Sverige uppfattas den "sociala välfärden" som grunden för den personliga tryggheten och friheten. Lagen å ena sidan har här reducerats till ett instrument för att genomföra politiken. Parallellt med denna utveckling har domarkåren, å den andra sidan, kommit att ses mer och mer som en del av den statliga byråkratin, snarare än som en högste beskyddare av de enskilda medborgarna. Denna attityd påminner om den medeltida synen på lagboken som någonting gudomligt, eller åtminstone som ett överhetens redskap för maktutövning.


Hovrättspresident Wersäll för Svea Hovrätt

 

I Sverige är det likafullt bara det socialdemokratiska Partiet som skall ses som den högste beskyddaren i samhället. Detta förhållande medför tygliga problem för rättsstaten och undergräver rättssäkerheten. Justitieråd sitter förvisso på livstid, men de är underkastade revison av en regeringskommission som också har rätt att avskeda dem. Socialdemokratins ursäkt är att då denna regeringskommission knappt använt sin rätt att avskeda justitieråd, är de oavhänginga i "praktiken". Att den principiellt inte är så, att justitieråden på visst sätt är underordnade politiken, bekymrar inte socialdemokratin, enligt Huntford. Kontentan av detta är att domarkårens lojalitet riktar sig till Staten och inte till lagen. Rättvisa i Sverige blir därmed liktydigt med vidmakthållande av Statens intressen.

 

Justitieombudsmannen

Justitieombudsmannaämbetet (JO) inrättades tidigt, redan 1809, för att ge riksdagen viss insyn i byråkratin. JO är, objektivt sett, den parlamentariska kontrollanten av den administrativa apparaten. Det råder dock en vanföreställning i Sverige om att JO utövar någon som helst kontroll över statstjänstemän, eller ser till att de följer gällande regler.

JO tillsätts av riksdagen, och har till uppgift att granska administrativa byråkratiska åtgärder, alltså inte parlamentariskt stiftad lag. Hans uppdrag är, av ett rent granskande slag. JO har inte befogenheter att upphäva eller överpröva myndigheternas beslut eller att återkalla order. Han kan tillrättavisa försumliga funktionärer, men han kan inte ifrågasätta förvaltningsmaskineriets överhöghet.


För socialdemokratin är JO därmed av mycket stor betydelse: JO ämbeten bidrar till en illusion av medborgarinflytande och rättstrygghet, eftersom domarkåren är ett rent administrativt verktyg och de folkvalda i riksdagen saknar annan insyn i byråkratin än via JO. Vill en enskild medborgare klaga på de högsta styrande kan han inte utan vidare vända sig till lagen eller till de folkvalda represntanterna för att få ett fall granskat, utan han vänder sig till den i realiteten maktlöse JO. 

Den viktigaste konsekvensen för den socialdemokratiska maktapparatens del är medborgarnas undergivenhet inför myndigheterna. Det vill säga tanken att myndigheterna står över medborgarna, snarare än att de står till medmorgarnas tjänst. Denna tendens är betydligt mera framträdande i Sverige än i andra västländer.

 

En företeelse som kan sägas spela en liknande funktion i det svenska samhället är den välkända offentlighetsprincipen, det vill säga den grundlagsfästa idén om att alla handlingar som upprättas eller inkommer till en myndighet är "allmänna handlingar". Genom att "alla" dokument som produceras av myndigheterna kan beställas fram och läsas, ger det en bild av att ingenting finns att dölja. Tilläggas kan här att förra generaldirektören i (nu nerlagda) Riksrevisionsverket, Inga-Britt Ahlenius, på senare år bland annat i Dagens Nyheter, hävdat att offentlighetsprincipen ofta får till följd att myndigheter söker fatta sina avgörande beslut på sådant sätt att de inte dokumenteras. Slutsatsen liknar i mycket den som fanns vid 1970-talets början.


Ordningen ifråga innebär att Regeringen kan agera obehindrat utan att dra på sig alltför mycket misstankar. Samhället släpper sin viktiga vaksamhet gentemot politiker och myndigheter, vilket öppnar upp för att indoktrinera den socialdemokratiska ideologin från alla håll. Systemet är format i socialdemokratins bästa intresse, och klagomål som inkommer till JO från illa berörda medborgare betraktas av socialdemokratin snarare som bevis på att deras förslag har blivit efterlevda, än som en påtryckning att de skulle behöva ändra något i besluten.

 

Våra höga skatter

Som ett exempel på hur socialdemokratin har använt lagstiftningen för att forma sitt samhälle, är utvecklingen av högskattesamhället. Det svenska folket har godtagit framväxandet av en stat med världens mest omfattande skattesystem och världens högsta skatter. Likafullt försöker de flesta på olika sätt att lura Skatteverket.

De växande skattebördorna fick fusket i inkomstdeklarationerna att öka markant under 1960-talet. Tidigare var det enbart välbeställda som skatteplanerade och skattefuskade, vilket också har skett i ganska ringa grad. Men vid denna tidpunkt började skattesmitandet breda ut sig i alla samhällsskikt.

De höga skattera är avsedda att hålla kontroll över medborgarna, och denna kontroll börjar nu urholkas. Lagstifninghen kallades till hjälp för att kriminalisera skattesmitningen, och denna avsågs nu att bestraffas strängt - med höga böter och fängelse. Tidigare i Sveriges historia hade skatteslingring behandlats som en relativt mild förseelse, men nu kom brott mot Staten att klassas som allvarligare än brott mot privatpersoner.

 

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen är, på vars bord social välfärd, vård och bostadsfrågor ligger.  I socialdemokraternas Sverige står myndighterna alltid över den enskilde och familjen. Om administrativ personal skulle känna för det, har den statliga Socialstyrelsen i princip möjlighet att frånta varje förälder dess barn, för uppfostran hos annan utsedd lämplig person eller institution, utan chans till rättslig prövning av beslutet i domstol. Gottgörelse kan ske först efter att barnet redan omhändertagits och kan endast gälla ifråga om det sätt på vilket barnet blivit omhändertaget, till exempel om polis tillgripit onödigt våld vid hämtandet. I sista hand kan man överklaga till JO, men denne saknar makt att upphäva beslut och kan endast ge tjänstemän som felat en skriftlig tillrättavisning.

Den svenska barnomsorgen ligger alltså helt i händerna på byråkratin, liksom fallet var i det forna Sovjetunionen. Socialstyrelsen har rätt att bereda sig tillträde i varje svenskt hem för att undersöka familjens förhållanden. De har rätt att tillkalla polis för att med våld hämta ett barn, utan att behöva besvära sig med att gå vägen via domstol.

Statens syfte är att skydda barnen från misshandel, men i den form det sker på kränker personlig integritet och rättstrygghet. Att inte kunna överklaga ett beslut om fråntagande av egna barn går stick i stäv med demokratiska principer och rådande mänskliga rättigheter. Det påminner om Sovjetunionen där Staten i allt väsentligt skulle inträda i föräldrarnas ställe.

 

Det socialdemokratiska kontrollbehovet

Vad har då det långa samröret mellan Parti och Stat inneburit? Då utmämningarna av socialdemokratiska tjänstemän fortlöpt under många årtionden och byråkratins makt vuxit, har Partiet i realiteten övertagit statsapparaten med Regeringen som dess ansikte utåt. Det är en makt över Sveriges liv, inte bara bortom parlamentarisk kontroll utan dessutom i stor utsträckning utanför lagstiftningens råmärken.

Nya totalitärer - socialdemokraterna - ger, i så måtto likt de socialistiska diktaturerna utlopp för sitt starka kontrollbehov. Genom att sedan inge bilden av en demokratisk "folklig rörelse" inordnar man det svenska folket i Statens ledband. Metoden rimmar illa med demokratiska grundprinciper. Däremot ligger det i linje med en mer doktrinär vänstertradition, också utanför kommunismen - nämligen den så kallade plebiscitära, enligt vilken en parti- eller statselit anses "förkroppsliga" folkviljan.

 

Sverige, ett korporativt land.

 

Västerländska stater är i regel uppdelade i parlament, regeringar och byråkratiska ämbetsmannakårer. Det kan också betraktas som ett normaltillstånd att ett parti sitter mer eller mindre ensamt i regeringsställning - respektive period

Den svenska staten skiljer sig inte så mycket i just de första avseedena, men har ytterligare två "maktledningskomponenter" som är unika för Sverige. Den första är att det socialdeokratiska partiet blivit så inlemmat i statsapparaten att det tämligen effektivt förhindrar ett regeringsskifte. Den andra är att de folkliga organisationerna intar en lika tung som godtagen politisk maktfunktion. Sverige är såtillvida en korporatismens stat.

 

I en korporativ stat utföres officiella uppgifter av icke-officiella organisationer. De svenska fackföreningarna utgör ett gott exempel då all arbetslöshetsförsäkring ligger uteslutande i deras händer. De insamlar premierna, gör utbetalningarna samt administrerar de nödvändiga offentliga fonderna. De lokala fackföreningsgrenarna tjänstgör som arbetslöshetsförsäkringsbyråer och i utövandet av denna specialla funktion kräver de inte medlemskap som betingelse för sin service. I själva verket är de i detta fall speciellt förhindrade att resa ett sådant krav emedan de fungerar som ombud för Regeringen.

 

Själva det politiska livet i Sverige är också anpassat till förhandlingar med organisationer, inte med individer. Den enskilde medborgaren förväntas av Staten att bli medlem i en fackorganisation/ett korporativ, som bevakar personens yrke och intressen.

 

Fackföreningarna och Staten

Arbetarrörelsen i Sverige har som framgått två huvuden: det  socialdemokratiska Partiet och fackföreningarna.

De båda har delat upp ledarskapet mellan sig liksom de genomfört en lämplig fördelning av uppgifter och åligganden. Mellan dem råder en sträng och monologisk struktur. Partiet har ansvar för det parlamentariska arbetet och Regeringen, medan fackföreningarna står för finansieringen, den ideologiska kontrollen samt att mobilisera kärnväljarna i valtider.

 

Grunden för fackföreningars makt är naturligtvis representationen på arbetsplatser (verkstadsklubbarna). Denna representation har två syften. För det första ska den tillvarata medlemmarnas intressen, och för det andra bedriva politisk agitation. Det senare genomförs genom en konstant, om än ofta indirekt, åsiktspåverkan på arbetsplatserna och naturligtvis ytterst i syfte att vinna nya medlemmar till Partiet.

Fackrörelsens framväxt i det sena 1800-talet medförde att den så kallade föreningsfriheten skrevs in i grundlagen. Dess huvudsakliga innebörd var alla medborgares rätt att ingå i en fackförening. Det är betecknande för socialdemokratins lagstiftningsarbete att rätten att inte ingå i en fackförening ännu 2006 inte hade införts - åtminstone inte i bemärkelsen att arbetsgivare slipper teckna kollektivavtal. Notabelt är också att det var först 1987 som kollektivanslutningen av LO-medlemmar till Socialdemokratiska Arbetarepartiet avskaffades. Dessförinnan hade alla LO-medlemmar automatiskt blivit upptagna som partimedlemmar hos socialdemokraterna. Fackförbunden har av hävd betraktat sig, och betraktar sig fortfarande, som en förgrening inte bara av Staten utan direkt av det socialdemokratiska Partiet.


För uppfattningen att fackföreningsrörelsen ser sig som en del av det socialdemokratiska Partiet talar också det faktum att man för att nå en position i ett fackförbund måste vara socialdemokrat, eller åtminstone inte hysa öppna sympatier i någon annan riktning. Detta belyses väl hösten 2005 då en kristdemokratisk fackman blev sparkad direkt efter att ha kritiserat den socialdemokratiska Regeringens linje i en fråga och dessutom flaggat för att han var kristdemokrat.

 

Korporationerna som mellanhand

Det tillhör korporatismens natur att varje förhandlingsberättig organiskation, eller åtminstone dess funktionärer, anser sig vara en förgrening av själva Staten. Därför kan ingen egentlig fiendskap existera mella de två. Stämmer då detta in på Sverige?

I löneavtalens speciella fall, genom löpande konsultationer i förväg kommer man överens om en lämplig lönenivå. När Regeringen framlägger sin specifikation meddelar den alltså i realiteten inget kabinettsbeslut, utan ikäder sig enbart rollen som språkrör för en samstämmighet mellan dem själv, industrin och fackföreningarna.

 

Den senaste socialdemokratiske statsministern Göran Persson gav indirekt rätt i detta, då Persson under en presskonferens den 1 september 2005 fick frågan om han var överraskad över att missnöjet mot den höga bensinskatten blivit så pass stort. Närmare en miljon svenskar hade skrivit under en protestlista då bensinpriset per liter var 12,28 kr, varav ca 70 % utgjordes av skatt. Därtill förklarade sig närmare 90 % av de tillfrågade om de var villiga att byta parti, enbart på grund av bensinfrågan. Göran Persson svarade, att han har noterat "att det inte finns någon stor folklig rörelse mot bensinskatten" liksom att det är "mera rationellt med andra bränslen". Eftersom Regeringen hade bestämt sig för att bensin och olja är bränslen som är på väg ut, och det uppenbarligen saknas en centralorganisation för dessa missnöjda svenskar, så existerar de inte för Regeringen.


I den svenska grundlagen finns ett konsultationssystem enligt vilket regeringsåtgärder måste underställas offentligt kommenterande (dvs gå på remiss) innan de föreläggs riksdagen. I teorin ska varje medborgare ha rätt att yttra sig i dessa ärenden, men i praktiken är det endast centralorganisationer eller underordnade korporativa institutioner som Regeringen vill ta hänsyn till.

 

Den korporativa staten har den inneboende värdefulla förmågan att inge invånarna en känsla av inflytande och demokrati. Dess egentliga funktion är dock att ta lagstiftningen ifrån de folkvalda i riksdagen och underställa den Regeringen. Men med lag skall, trots allt, även det socialdemokratiska landet formellt byggas. Genom att dra undan de tyngre lagförslagen från politikerna och samtidigt upphöja korporativa organisationer till statsbärande, kommer riksdagen endast att bli en godkännande församling. Det innebär att medborgarna enbart kan rösta fram dem som godkänner beslut som redan fattats i samråd mellan regeringen och de korporativa organen. Socialdemokraternas form av demokrati skiljer sig avsevärt i detta avseende.


Det svenska systemet är tveeggat. Det står och faller med om fackföreningarna förmår klara sin kluvna roll. Å ena sidan säger de sig företräda medlemmarna, å andra sidan påtar de sig uppdraget att bevaka Statens intressen. De måste båda upprätthålla arbetsfreden och samtidigt genomföra en lönebegränsning. LO och näringslivets representanter står synbarligen emot varandra som hund och katt, men bakom kulisserna är ändå allting uppgjort redan från Staten.

 

Staten och kapitalet i samma båt

Självfallet skiljer mycket det svenska samhället från det dåvarande Östblockets. I likhet med före detta Sovjetunionen är dock det moderna Sverige skapat av en samtidig enhetlig partipolitik, nämligen den som förts av det Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Socialdemokraterna har, på ett sätt som saknar motstycke i andra västeuropeiska länder, dominerat den svenska politiken under hela 1900-talet.

Socialdemokratins utveckling av Sverige till en "demokratisk enpartistat" har på ett paradoxalt sätt gynnats av riksdagens flerpartisystem. Att socialdemokratin liberaliserats efter Olof Palme är idag en ganska allmän uppfattning, men socialdemokratin ser fortfarande samhället ur marxistiska glasögon. Ett sådant exempel är synen på aktiehandel. Istället för att likt andra socialister se den som det hemska kapitalistiska samhällets hjärta, tycks dagens socialdemokrati försöka inpränta bilden av att den har inneburit en "demokratisering av den privata sektorn" sedan Marx tid. Denna föresats framträdde tydligt vid lanseringen av "folkaktien Telia" i samband med att Staten sålde ut det gamla Televerket. Det nya PPM-systemet, där folket ska pensionsspara i aktier, är ett annat exempel på samma uppfattning, som alltså för socialdemokratins del går tillbaka på marxismens krav att arbetarna ska äga produktionsmedel.

 

"Den svenska modellen"

Den såkallade "svenska modellen", vars huvudsakliga innebörd varit att en stark stat anses ge de bästa förutsättningarna för marknadsekonomin, blev efter Andra världskriget socialdemokraternas signum - en mildare form av planekonomi. Den svenskqa modellen har i socialdemokratisk propaganda mycket framgångsrikt påståtts visa att det går att förena en utbyggd offentlig sektor med stark ekonomisk tillväxt. Fram till 1970-talet seglade också Sverige upp och befann sig i den absoluta toppen bland världens ekonomiskt mest framskridande länder.

Svenskarna gick längre än andra i den nationalekonomiska anpassningen till den ekonomiska konjunkturscykeln och uppfann egna verktyg, inspirerade av den engelse marxisten och ekonomen John Maynard Kaynes.

Den keynesianska modellen, där Staten skulle spara i goda tider men slösa i dåliga tider, lyftes av socialdemokratin fram som den "goda ekonomin". Keynes ekonomiska teori hade dock även ett annat viktigt syfte som inte lyftes fram lika tydligt av socialdemokratin: inflationen som utstuderat vapen mot kapitalismen. Genom att sålunda devalvera valutan urlakas för det första förmögenheterna, uppvärderas för det andra arbete i förhållande till kapital, och rubbas för det tredje alla permanenta funktioner mellan geldenärer och borgenärer. Dessa viktiga "nytotalitära" mekanismer i samhällsekonomin är faktiskt någonting som Huntford i huvudsak förbiser. Den såkallade svenska modellen kom att successivt överges fram till 1990-talets bankkris, då den inte visat sig kunna hantera den ekonomiska nedgång som skedde till följd av oljekrisen. Krisen under 1990-talet kom att sätta punkt för Keynesianismen i Sverige.

 

 

Den offentliga sektorn

En av de vägledande tankarna i den "Svenska modellen" var att den offentliga sektorn skulle agera som motor och bära den privata sektorn i lågkonkunkturer. Att den offentliga sekorn på någotvis skulle bidra till den ekonomiska tillväxten har aldrig kunnat bevisas. Den svenska erfarenheten visar istället att den svenska BNP-mätningen överskattar levnadsstandarden relativt i andra länders utveckling.  Detta eftersom tidigare oregistrerade tjänster som utfördes i hemmen, såsom vård av barn och gamla, hos oss kommit att utföras i den offentliga sektorn i högre grad än i andra länder. Det säger förstås ingenting om levnadsstandard. Har en människa det bäst med nära och kära eller på en aldrig så kvalificerad vårdinrättning? Offentliga monopol riskerar alltid att öka stagnation och minska effektivitet. 

 

I Sverige  visar trenden en negativ utveckling, det vill säga att vi spenderar stora pengar på den offentliga sektorn men vi får inte ut det vi betalar för. Detta har medfört en övervärdering av Sveriges BNP, och det vi har kunnat se under de senaste åren är att trots stora neddragningar och därtill sämre välfärdsservice har konstnaderna inte minskat utan snarare ökat. Statsskulden är ett bevis för vad den offentliga sektorn kostat. Den består av upplåning för att täcka budgetunderskott, som i sin tur skapas av för stora utgifter hos Staten. Statsskulden som började byggas på 1975, uppgick då till knappa 100 miljarder kr, men redan 1998 var den över 1,400 miljarder kr. 

 

År 2002 gjorde Europeiska Centralbanken (ECB) en utredning av hur den offentliga sektorn fungerar hos 23 st OECD-länder. I rapporten konstateras att Sverige har västvärldens dyraste och mest ineffektiva offentliga sektor. Vi skulle kunna ha samma välfärd till hälften av skatteintäkterna, jämfört med de systemlösningar som andra länder använder. Det finns inte heller något annat land som skulle kunna spara så mycket i den offentliga sektorn som Sverige. I rapporten konstateras att motsvarande ineffektivitet är kännetecknande för andra länder med stor offentlig sektor.

 

Sveket mot ålderdomen

Som ovan nämnts har utvecklingen fört Sverige i stor utsträckning bort från den marxistiska fåran, varför Huntfords tes om en centralstyrd ekonomi och planekonomiska liknelser känns fjärran i modern tid. Det är dock ett viktigt perspektiv, eftersom det ger en bra förståelse för socialdemokraterna och dess idag visionslösa politik. De mål som socialdemokraterna satte under 1930-talet lovade dåtidens svenskar att uppfylla visade sig vara en illusion. Den modell som av socialdemokraterna skulle bli världsledande, blev istället världens fiasko.

 

De som byggde och strävade efter socialdemokratins utopi blev i slutändan själva snuvade på konfekten. I slutet av 1950-talet kom LO på att det måste vara orättvist att tjänstemännen, vars löner var proportionserligt högre, fick en motsvarande proportionerligt högre pension än vad LO- medlemmarna fick. l Socialdemokratin konstruerade det så kallade ATP-systemet, som skulle utjämna skillnaderna. I och med detta skulle LO-medlemmarna få samma pension som tjänstemännen, men bara betala en bråkdel av vad tjänstemännen betalade från sina löner. Kontentan var alltså att en omfördelning av pensionspengar skulle ske från tjänstemännen till LO-medlemmarna.

De borgerliga opponerade sig så gott det gick, dels ifråga om att tjänstemän och LO-medlemmar skulle ha samma pension trots att tjänstemännen under lång tid hade avstått egen löneutveckling till förmån för sina pensioner, dels att det var fråga om alltför låga inbetalningar från LO-medlemmarna. Efter flera års brinnande debatt gick socialdemokraterna segrande ur ATP-striden. Denna utjämningsreform som innebar att LO-medlemmarna fick ut mer än de betalade in, medförde att den samlade pensionskakan började täras på ganska rejält. Regeringen lade också de pengar som kom in till pensionssystemet på hög, och återinvesterade dem inte alls under lång tid. Detta ledde tilll att den parallellt förda inflationspolitiken i mycket hög grad urholkade värdet av pensionerna. Själva inflationspolitiken, med galopperande priser och löneökningar, överansträngde också arbetsmarknaden och därmed handeln - varpå Regeringen devalverade valutan, och därmed ytterligare försämrade värdet av folkets pensionsbesparingar.

 

År 1982 presenterades den socialdemokratiska regeringen Palme med den första rapporten om att pensionsutbetalningarna översteg inbetalningarna. De socialdemokratiska budgetproblemen var dock större än så, och kortsiktiga omfördelningslösningar valdes för att öka trovärdigheten i de socialdemokratiska löftena om att man hade situationen under kontroll medan den så kallade svekdebatten rasade. Bland annat "lånade" Regeringen stora summor från de allmänna pensionsfonderna för att täcka sina budgetunderskott. Ytterligare ett ingrepp, således, i pensionärernas tillgångar. Dessa pengar kom aldrig tillbaka.

Framåt mitten av 1980-talet sade det stopp, när det gick upp för alla att det inte fanns tillräckligt med pensionspengar, och att någonting gått väldigt fel med pensionssystemet. ATP-striden blossade upp igen. Regeringen tillsatte en utredning, den så kallade Pensionsberedningen. Genom detta sänktes temperaturen i debatten snabbt, och den flyttades in i de slutna styrelserummen.

 

När man summerar erfarenheterna av ATP-systemet kan man konstatera att de medförde att nästan en hel generations pensionsbesparingar gick upp i rök. För att ha råd med pensionsutbetalningarna hade Regeringen i allt större utsträckning tagit pensionsinbetalninar från de yrkesarbetande för att finansiera utbetalningarna till de nuvarande pensionärerna. Följden blev att man alltså inte längre arbetar ihop till sin egen pension - utan till sina föräldrars. Därmed hade socialdemokratin också lyckats slå in ännu en kil i familjerna.

Med regeringen Bildt påbörjades en genomgripande pensionsreform, och det nya pensionssystemet fullbordades under den nya socialdeokratiska Regeringen Persson 1998. De borgerligas bidrag till förbättringen medförde bland annat en miskad ekonomisk omfördelning mellan generationerna.

 

Idag finns ett mycket allvarligt problem med att en stor andel av dagens pensionsinbetalningar går direkt till pensionsutbetalningar. När 40-talisterna nu går i pension, skall de alltså bli försörjda av den klart mindre generationen av 70- och 80-talister. Det är helt enkelt ohållbart. Problemet med växande andel pensionärer hade aldrig upstått om man bara hade betalat in till sin egen pension, så som det var innan ATP-systemet infördes. Problemet växer nu i takt med att andelen pensionärer växer allt större. Det kan innebära både höjda skatter och höjd pensionsålder blir fullständigt nödvändigt inom en ganska snar framtid, oavsett vilken sida som sitter i regeringsställning.

 

Ämne: Betongväldet - om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar