20 år i EU: Folket lurades att rösta ja

09.05.2015 19:05
Publicerad 12 november 2014
Nej till kapitalets EU – Ja till ett självständigt Sverige, stod det på Kommunistiska Partiets banderoller i demonstrationerna inför folkomröstningen om EU-medlemskap. Jasidan vann med knapp marginal, tack vare en enorm budget och rena lögner. I efterhand kan vi konstatera att mycket av det nejsidan varnat för blivit verklighet.
Nej till kapitalets EU – Ja till ett självständigt Sverige, stod det på Kommunistiska Partiets banderoller i demonstrationerna inför folkomröstningen om EU-medlemskap. Jasidan vann med knapp marginal, tack vare en enorm budget och rena lögner. I efterhand kan vi konstatera att mycket av det nejsidan varnat för blivit verklighet.

För 20 år sedan, 13 november 1994, genomfördes folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU. Arbetarklassens och folkets nej till att sälja bort välfärd och nationell självständighet stod mot överhetens så hett önskade ja. Det blev en i många stycken hård ideologisk kamp där Kommunistiska Partiet bidrog med klassmässig tydlighet, att EU är monopolkapitalets projekt. Något som oftast saknades i den politiskt brokiga nejsidans argumentering. Men på jasidan fanns överväldigande ekonomiska resurser, liksom nästan all massmedia. Fram till årsskiftet, då det är tjugo år sedan Sverige blev medlem i EU, skildrar Proletären olika aspekter av EU-striden 1994 och dess konsekvenser.

BILDER
FAKTA OCH BAKGRUND
Ett knappt ja till EU
  • Folkomröstningen om EU 13 november 1994 gav ett mycket knappt ja till EU.
  • Röstskillnaden mellan ja- och nejsidan blev 5,5 procentenheter eller cirka 295 000 röster. Men Sverige var tydligt klassdelat, arbetarna sade nej. Bland LO:s medlemmar röstade närmare två tredjedelar nej.
  • Jasidan fick 52,3 procent av rösterna och nejsidan 46,8 procent. 0,9 procent röstade blankt. Men jasidan samlade långtifrån hälften av befolkningen då det bara var 43 procent av de röstberättigade som sa ja till EU-medlemskap.
  • Valdeltagandet var 83,3 procent. Det var klart högre än i tidigare svenska folkomröstningar, men 3,5 procentenheter lägre än i riksdagsvalet två månader tidigare.

Folkomröstningen om EU söndagen 13 november 1994 tillkom inte som ett svar på folkliga krav. Det var makthavarna, monopolkapitalet, som krävde svenskt medlemskap i EU.

En beställning som dess medlöpande politiker effektuerade i tätt samarbete med massmedia och organisationssverige inklusive fackföreningstopparna. För att genomföra detta krävdes en massiv lögnkampanj.

Att Sveriges framtid som självständig nation skulle beseglas genom en folkomröstning om EU var ett politiskt beslut fattat i riksdagen sedan, i synnerhet Socialdemokraterna, inte ”orkade med” att köra över folket. För att ytterligare legitimera folkomröstningens resultat så utlovade riksdagspartierna att den formellt rådgivande folkomröstningen skulle betraktas som beslutande.

Denna gång skulle riksdagen verkligen följa folkets vilja. Vilket också betonades genom att frågan ställdes som ett klart val mellan två alternativ; ja eller nej till EU. Till skillnad från i folkomröstningen om kärn-kraft fjorton år tidigare eller i ATP-omröstningen i pensionsfrågan på 1950-talet då saken förvirrades genom tre svarsalternativ.

Redan för tjugofem år sedan var det tydligt att EU var kapitalets gemenskap. Storföretagen och deras direktörer utgjorde, och utgör, EU:s verkliga makthavare. Se bara på det senaste avslöjandet om storkapitalets, inklusive Ikeas, skatteflykt via Luxemburg där EU-kommissionens nyvalde ordförande Jean-Claude Juncker är djupt insyltad.

På 1980-talet var det direktörsklubbar som Round Table of European Industrialists, med dåvarande Volvochefen Pehr Gyllenhammar som ledande medlem, vilka utgjorde EU:s verkliga makthavare. Gyllenhammar var visserligen folkpartist men hans relationer till Socialdemokraterna var utmärkta, såväl till Volvos verkstadsklubb som till partiet och dess ordförande.

Kapitalisternas roll gentemot politiken manifesteras övertydligt i den sanna historien om helikopterfärden. Tillsammans med Olof Palme åkte Pehr Gyllenhammar helikopter över Sverige och pekade ut var monopolkapitalet ville att nya industricentra ska placeras.

I frågan om EU hade Socialdemokraterna sagt blankt nej sedan Tage Erlander satte ner foten i ett tal på Metalls kongress 1961. Sverige satsade på EFTA, ett alternativt frihandelsområde utan politiskt samarbete. Motivet för Erlanders nej var tvåfaldigt. För det första Sveriges politiska oberoende, möjligheten att föra en självständig ekonomisk politik, och för det andra neutralitetspolitiken.

Efterträdaren Olof Palme tonade visserligen ned det politiska oberoendet men det kompenserades med en ännu starkare markering av behovet för alliansfrihet och neutralitet. Palme höll visserligen dörren till EU stängd men öppnade en sidodörr till ekonomisk anpassning till EU genom skapandet av samarbetsområdet EES mellan EU och EFTA.

Fyra år efter Palmes död svängde Socialdemokraterna i valutakrisen 1990 och lade fram ett krispaket där anslutning EU var en del. Då var det officiella namnet EG, Europeiska Gemenskapen. Men planen var redan lagd om att gå vidare en union, EU, med uttalat syfte att skapa ett Europas förenta stater, ett federalt samarbete liknande USA.

Varje steg som EG/EU har tagit sedan starten på 1950-talet har betytt att mer makt flyttats från de nationella borgerliga demokratierna till överstatliga EU-institutioner. EU:s nuvarande grundlag, Lissabonfördraget, som antagits sedan Sverige blev medlem bekräftar detta.

Idag ser vi hur EU påtvingat vårt land en lagstadgad moderatpolitik. Vilket var ett av de argument som Kommunistiska Partiet och andra radikala krafter på nejsidan framförde i debatten inför folkomröstningen.

Krispaketet 1990 och beskedet om att Sverige ska söka medlemskap i EU möttes av bestörtning av breda skikt inom arbetarklassen, inklusive många socialdemokrater. Men en som var hyggligt nöjd var Peter Wallenberg som framträdde i tv:s Rapport. Han ville visserligen ha hårdare tag mot arbetarna i krispaketet men sedan detta var sagt tillade det svenska monopolkapitalets nestor:

– Det väsentliga är EG-beskedet. När vi väl blivit medlemmar i EG kommer vi att få tillfälle att rätta till det övriga.

Socialdemokraterna och den övriga makteliten stod alltså inför uppgiften att övertyga svenska folket om att välja att underkasta sig en union vars politik bygger på nyliberala ekonomiska diktat, marknadsdiktatur, massarbetslöshet, social nedrustning, massiva privatiseringar, deltagande i militärallians och slut på kollektivavtalade löner. För att bara ta några av de frågor där massor av fakta fanns tillgängliga redan vid tiden för folkomröstningen.

Kunskapen om EU:s politiska och ekonomiska roll fanns tillgänglig 1994. Det EU vi har idag stämmer nästan på pricken med det EU som nejsidan målade ut i sin kampanj.

Jasidans kampanj däremot gick ut på att slå blå dunster i folket. Eller kanske snarare att lägga ett rosarött sosseskimmer över det mörkblåa EU.

För vad EU-förespråkarna insåg var att slaget stod om väljarna ur arbetarklassen. Tillräckligt många arbetare måste fås att tro att EU är räddningen ur den kris och den massarbetslöshet som år 1994 lamslagit Sverige i tre års tid.

Nyckeln var att få med LO på tåget. Vilket också lyckades så till den grad att inte bara LO:s dåvarande högsta ledning, ordförande Bertil Jonsson och vice ordförande Wanja Lundby-Wedin, utan också samtliga förbund utom Handels och Transport fullt ut deltog i jasidans kampanj. För klarhets skull måste nämnas att det fristående Hamnarbetarförbundet lika fullt ut sa nej, liksom enskilda företrädare i LO-förbund.

Länge stod det och vägde jämnt mellan nej- och jasidan i opinionsmätningarna. Alla krafter sattes in för att få över arbetare på jasidan.

En kanske avgörande pusselbit föll på plats tre dagar före folkomröstningen när Lillemor Arvidsson, ordförande för landets största LO-förbund Kommunal, slutligen deklarerade att hon skulle rösta ja. Men hon var bara en i raden av svekfulla fackliga företrädare.

Det hade aldrig blivit ja i folkomröstningen utan en massiv desinformation från jasidan, vad som på ren svenska måste betecknas som en ren lögnkampanj. Den kanske största lögnen var att EU framställdes som ett fredsprojekt.

”Vi är alla beroende av att EU:s ansträngningar för fred, frihet och välstånd i hela Europa kröns med framgång. Vi har allt att vinna på att det dynamiska samarbetet inom EU utvecklas och öppnas för allt fler av Europas nationer.”

Så beskrivs EU i regeringens proposition till riksdagens om Sveriges medlemskap och citatet finns återgivet i Utrikesdepartementets broschyr inför folkomröstningen som skickades ut till alla svenska hushåll. Ren och skär EU-propaganda under täckmantel av objektiva fakta.

Några rubriker i den rikt illustrerade broschyren talar sitt eget språk:

• Regeringens bedömning: EU – möjligheternas union
• Sverige behåller miljökraven
• Vår alliansfrihet består
• Skräddarsytt regionalstöd införs
• Sverige får inflytande i EU
• Svenska särdrag och sedvänjor respekteras – snuset kvar
• Inrikes- och säkerhetsarbete – offensiv mot narkotika

Som synes en ljusblå bild som varje svensk kan ställa mot verklighetens EU-Sverige efter tjugo års medlemskap. Tänk då också på att det i UD:s broschyr hävdas att ”När förhandlingarna nu är avslutade kan konstateras att vi i det helt övervägande antalet frågor fått gehör för våra krav.”

Sanningen är att det enda krav som Sverige fick igenom var det permanenta undantaget från EU:s snusförbud. I övrigt tvingades Sverige acceptera EU:s regler. Vilket är övertydligt i fallet med kollektivavtalade löner och Lex Laval som vi behandlar i en vidstående artikel. Se också ”Löfteskatalogen” från 1994 med citat från kända företrädare för jakampanjen och jämför med dina egna erfarenheter av det svenska EU-medlemskapet.

”Vi låter oss inte luras en gång till”, blev något av en sammanfattning av folkets tydliga nej i EU-folkomröstning nummer två 2003 om medlemskap i valutaunionen EMU. Nu segrade nejsidan med 56 procent av rösterna mot jasidans 42 procent, en betydligt klarare seger än vid EU-inträdet 1994.

EMU-omröstningen visade att folket inte hade glömt jasidans svikna löften. Men historisk erfarenhet är en färskvara. Därför är det så viktigt att Kommunisterna inte viker från kravet att Sverige ska lämna unionen, vilket är fallet med de övriga partierna på nejsidan 1994 – V och MP.

Kommunistiska Partiet fortsätter envetet att avslöja monopolkapitalets EU och driver kravet på en ny folkomröstning om hela EU-medlemskapet med målet att få Sverige ut ur EU.

Källa: http://www.proletaren.se/eu/folket-lurades-att-rosta-ja

Ämne: 20 år i EU: Folket lurades att rösta ja

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar