1992 – året då Sverige rasade

22.03.2015 13:43

av  17 december, 2013

Hur kunde det gå så fel med Sverige? Jag ser en tydlig skiljelinje 1992 – tidigare fungerade det mesta, efter det rasade vårt land samman. Låt mig ge min bild av vad som lett fram till ett fungerande lands nästintill totala kollaps.

Om vi ser till tiden före andra världskriget var det jämställdhet och utbildning som var agendan, rösträtt och grundskolan debatterades och började införas. Under efterkrigstiden byggdes industrin upp, mycket tack vare att vi hållits utanför andra världskriget.

Klassresan gjordes, där alla hade möjligheten att utbilda sig. Den sexåriga folkskolan ersattes med nioårig grundskola och ett gymnasium kom till för alla.

Vi som var små under 1950- och 1960-talen växte upp i den tidens anda: studera och bli någonting, läs dina läxor, var en duktig elev. Folkhemmet växte, IKEA möblerade folkhemmet, vi åkte SAAB och Volvo och på flygcharterresor (det var en svensk som startade de första redan 1956). Vi började se världen, men trivdes hemma.

 

Sjukvården blev bättre, åldringsvården likaså. Vi hade, trots vår relativa litenhet som nation betraktat, ett bra försvar med det fjärde största flygvapnet i världen. Och vi byggde våra militärplan själva! Vi hade en utbildning för flygvapenpiloter som i dag är standard i världen. Sverige var bäst i mycket, och fick det ryktet om sig: vi var den svenska modellen.

Vi hade ett yttre hot, kommunismen (dagens vänsterparti) och Sovjetunionen med sina många satellitstater. Motpolen var USA med framgång, demokrati och välstånd. Vi hade homogenitet i livssyn och samhällskultur. Men redan 1975 ändrades något i och med att politiken fick en knuff åt Sovjetunionens håll och det flirtades allt mer med det då, för gemene man i Europa, tämligen okända Mellanöstern.

 

För en liten klick var Mellanöstern filmen Lawrence av Arabien, för andra sagorna i Tusen och en natt eller det nordafrikanska Egyptens pyramider (en del har sannolikt inte koll på att semestermålet Egypten är beläget på den afrikanska kontinenten). Beirut var en terroriststad, Libyens Khadaffi och Palestinas Arafat var terroristledare som vår regering flirtade med.

Mångkulturen i Sverige proklamerades redan 1975, de som var mot mångkulturen skulle behandlas som paria, sa vår statsminister. Vänstern tog ett grepp om Sverige under 1970-talet, det hade bränts BH:ar och levts frigjort, skilsmässorna och separationerna ökade och nyckelbarnen (de med nyckel hem i ett band runt halsen) ökade i antal. Det fanns ingen hemma när de kom från skolan, båda föräldrarna var på jobbet (vilket var en ny del av vår framväxande ändring av samhällskultur), men det fanns SVT 1 och SVT 2 att se i färg-tv, vilket var den tidens enorma teknikutveckling i folkhemmen.

 

En del barn klarade allt sämre av att ta in kunskap (flumskolan hade börjat, med oklara mål och sämre uppföljning av resultat kontra mål) vilket medförde att skolan gradvis började sänka kraven på måluppfyllnad, betygen togs bort från de viktiga första åren i skolan. Att vara polis eller militär sågs inte med blida ögon av vänstern, det skanderades många gånger på gator och torg om ”fascistlakejer”, men försvaret kämpade på, och brottsligheten hölls stången av polis och rättsväsende.

Invandringen hade börjat ändra form (de som under 1960-talet kom som arbetskraftsinvandrare berikade vårt land och lärde sig vårt språk, seder och traditioner), och staten tog på sig curlingrollen, nu skulle det bland annat finnas modersmålsundervisning. Islam var för oss en abstrakt företeelse, vi fick felaktigt lära oss att islam är en religion bland alla andra.

 

1980-talet kom att präglas av uppbrott och splittring i politik och samhällskultur, sannolikt som ett resultat av vänsterns påverkan under 1970-talet (barnprogrammet Vilse i pannkakan och velourklädda män som skulle lära sig att amma var inte inne längre), det kom en våg av moderat liberalismen. Vi fick det allt bättre ekonomiskt i snabb takt (dubbla inkomster i en familj gav det resultatet) och vår kunskapsnivå var på topp. Framtidstron var slentrianmässigt god.

Vad hände sedan? 1992 genomgick vi en ekonomisk kris i landet. Många blev arbetslösa, vilket då var något förfärligt, våra sociala skyddsnät ansträngdes hårt, hela branscher slogs ut (byggbranschen var en av dem, det var därför ROT-avdraget infördes, för att stimulera – nu är branschen i full gång, men ROT-avdraget är kvar).

 

Inbördeskriget i forna Jugoslavien medförde att mängder med folk flydde och vi tog emot dem, samtidigt som vår egen kris drabbade många. Men vi var ett stabilt land med farten uppe, vi grejade krisen. Jobba, plugga, se framåt var fortfarande vår samhällskultur. Den nya komponenten i vårt samhälle var de invandrade, som till stor del är muslimer, och en gryende syn på att statens och kommunens bidragssystem ska ersätta för arbete och inkomst. Inte ett skyddsnät, det blev ett alternativ.

Det började utkristalliseras ett ”vi och dom”, där de invandrade höll sig för sig själva med segregering som resultatet. Krav på särbehandling restes allt oftare under 1990-talet, tjänstemän på socialförvaltningar hotades av arga män med höga röster, skolor började ta bort traditionella inslag ur avslutningar och de muslimska inslagen i vårt samhälle framträdde allt mer. Resten är, som det heter, historia.

 

Segregeringen har ökat. Islam har vuxit (allt fler är medvetna om att islam är så mycket mer än bara en religion bland alla andra religioner, vi ser ju med egna ögon vad islam står för), den homogena samhällskulturen är borta, Vilse i pannkakan och velourmännen är gångbara igen, utbildningsnivån på våra skolbarn är bland den sämsta i Västvärlden, vi har inte ett försvar som kan försvara oss längre, våldsbrott och våldtäkter har ökat (Sverige ligger på en föga smickrande tredjeplats gällande våldtäkter), vi har cirka 800 000 fattigpensionärer i landet, vår åldringsvård har tagit bort var fjärde vårdplats sedan 2000, vi har sämst sjukvård bland OECD-länderna, vår arbetslöshet har inte varit så hög sedan andra världskriget som nu, våra socialbidragsutbetalningar skenar, staten går back med 130 000 miljoner i år, och invandringen ökar. Och SAAB är nedlagt.

 

 

1992 är ett viktigt år. Då fungerade Sverige, trots finanskrisen. Den reste vi oss ur, men samhällskrisen kunde vi inte skaka av oss. Den stora skillnaden före/efter är synen på vårt samhälle, en syn som förändrades då bidragssystemen synliggjordes – dels på grund av finanskrisens verkningar men även på de bidragsberoende invandrarna från forna Jugoslavien.

Det skapades en skillnad i synen på att hjälpa andra (med våra bidragssystem) som väljer att komma hit just för att vi faktiskt försörjer dem. Den processen, att vara världssamvete, utvecklades redan under Dag Hammarskjölds tid som generalsekreterare i FN men förankrades under Palmes era.

När inbördeskriget i Jugoslavien bröt ut blev vi ”goda”, Carl Bildt fick sin plats i rampljuset och vi blev kända för vår generösa flyktingmottagning. Det lider vi av nu. Våra politiker har begått en räcka av misstag från Palmes tid och framåt, men 1992 var året som vi kan se på och säga ”det fungerade då”.

 

Efter 1992 rasade Sverige. Om det är något stort misstag våra politiker gjort sedan 1992 är det att 1993 obetingat öppna gränsen för våra nuvarande medborgare från forna Jugoslavien utan att beakta konsekvenserna, och sedan fortsätta begå samma misstag om och om igen. Finanskrisen och inbördeskriget i Jugoslavien ändrade vårt lands kurs.

Om vi ska se ett före och efter, går skiljelinjen 1992. Innan dess fungerade det. Efter dess rasade allt. Nu är det kris.

 

Källa: http://www.d-intl.com/2013/12/17/debatt-1992-aret-da-sverige-rasade/

Ämne: 1992 – året då Sverige rasade

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar