100-tals astrofysiker vet att vi inte kan åka till månen! Brage Norin berättar om jordens bluff

11.10.2014 16:52

Måndlandningen surveyor

På bilden står astronauten Charles ”Pete” Conrad bredvid Surveyor 3 och i bakgrunden syns månlandaren Intrepid. (Apollo 12). Rymddräkter ger inget skydd. Gamma-strålningen steker astronauterna invändigt. De drabbas oundvikligen av cancer – förr eller senare.

 

Mitt inlägg om månfärden som Jordens bluff läses av och till och har flera hundra kommentarer.  Här kommer det längsta inlägget på denna blogg. Brage Norin, fysiker och klimatforskare från Skogså Tankesmedja berättar varför man inte kan åka till månen. Se CV nedan:

INGEN MÄNNISKA HAR SATT SIN FOT PÅ MÅNEN

Månlandningarna är bara månskenshistorier Historiens mest dyrköpta LÖGN – månlandningarna.

Sagan om att alla djur härstammar från Noas ark trodde vi på i över ett tusen år i stora delar av världen. Hur länge ska sagan om månlandningarna under Nixons presidentperiod i USA hålla? Miljarder dollar har investerats i bluffen. Ett enormt historiskt förtroendekapital står på spel.

Det kalla kriget framkallade mental paranoia. Kriget spred sig till zyberrymden. De fejkade månlandningarna startade på dagen ett halvt år efter Nixons installation som USAs president. En ren skytteltrafik tur och retur mellan jorden och månen med bemannade (!) månfarkoster kom plötsligt igång. Sex resor på ra-ken blev det! Resa på resa gick enligt planerna – utan några tekniska problem.

HÖR OCH HÄPNA! Inte ett enda landningsförsök med obemannade farkoster föregick denna sanslösa rymdtrafik – vilket tekniskt kvantsprång!

Lika plötsligt upphörde månresorna. Gubben på månen lämnades ensam. Nu har han fått vara utan sällskap i nästan ett halvt århundrade. Tro det eller ej – väldigt många tror fortfarande på dessa månskenshistorier.

Hundratals astrofysiker vet att det kommer att dröja flera årtionden innan vi kan landsätta människor på någon annan himlakropp och klara återresan till jorden. En slags kollektiv rädsla blockerar sanningen från att komma fram.

Historierna om Björnligans inbrott i Joakim von Ankas bankvalv är minst lika trovärdiga som storyn om Nixons skytteltrafik mellan månen och jorden. Berättelserna om Björnligan fanns att läsa i Kalle Anka medan historierna om månlandningarna finns att läsa i våra läroböcker. Vi lär ut fantasierna i skolorna! Det är en avgörande skillnad. Det är dags att vakna upp.

NASA-s rymdforskning har tillfört mänskligheten ovärderliga kunskaper om rymden. Men det finns ett mörkt kapitel som måste suddas bort. Min målsättning med artikeln ”Gubben på månen har alltid varit ensam” är att hjälpa till att få bort detta förljugna militära kapitel ur NASA-s historia.

Kort presentation av författaren (CV)
· Doktor – teoretisk fysik – Umeå Universitet 1978
· Undervisat i 30 år i Energiteknik och Fysik vid Luleå Tekniska Universitet
· Forskat om småskalig förbränning av biobränslen och kol i cirka 20 år
· Utsedd till hedersmedborgare i Shanxiprovinsen i Kina 2000
· Honorerats med ett eget laboratorium ”Brage Laboratory” i Shanxi-provinsen
· Koordinerat ett treårigt Svensk-Kinesiskt forskningsprojekt om askrik biomassa
· Erhållit ABB:s välkända energistipendium ”Gunnar Engström-stipendiet” 1996
· Norrbottens landstings miljöpris 2000
· Naturskyddsföreningen i Norrbottens läns Naturvårdspris 2007

Gubben på månen har alltid varit ensam. Månlandningarna var en bluff. Detta påstående chockerar väldigt många människor. San-ningen är att ingen människa har satt sin fot på månens yta, men få känner till detta faktum. Vi har blivit grundlurade. Även om USA, Ryssland och Kina samverkade skulle vi knappast klara av att genomföra en så komplicerad rymdresa inom en tioårsperiod. Det är möjligt att vi rent tekniskt skulle klara det, men vi skulle inte våga göra det. Riskerna är alldeles för stora.

Om vi lyckas skapa världsfred skapas förutsättningar för många fantastiska rymdäventyr. Men om vi fortsätter med den vanvettiga militära rustningen och den enorma överanvändningen av fossila bränslen, kommer förutsättningarna för människans överlevnad på jorden att äventyras. Då kanske vi måste lämna vår planet förr eller senare – enligt Stephen Hawking.

Många tror att Hawking är ”överintelligent” och att han därför måste vara ”knäpp”. I själva verket är det vi vanliga människor som inte tänker klart. Vi bör satsa stora pengar på att lösa problemet med att landa på andra planeter. Marslandare kan visa sig vara viktiga för vår lång-siktiga överlevnad. Om jorden får hög feber skapas ett helvete som ingen kan föreställa sig. Om jordens överhettning inte kan stoppas kanske vi till slut tvingas överge den.

Landningar på en annan himlakropp är inte så himla enkelt. Med en vanlig personvåg kan vi väga vår vikt mätt i kg. Väger vi 98 kg på jorden så väger vi 89 kg på Venus, 37 kg på Mars och 16 kg på månen. Planeterna har olika dragningskraft. Det är naturligtvis lättare att landa på och att återvända från en planet med låg dragningskraft. Det krävs mindre energi för att klara av detta.
Mars och månen har båda låg dragningskraft vilket är en stor fördel. Venus är het som en ugn och det regnar svavelsyra. Dessutom väger vi nästan lika mycket på Venus som på jorden. Bemannade resor till Venus är därför uteslutna.

Det är mycket enklare att landa på Mars än på månen. Planeten Mars har en atmosfär. Detta underlättar landningar högst avsevärt. Fallskärmar kan användas för att bromsa upp hastigheten hos marslandare. Detta förstår alla. Vad som är mera okänt är att det är friktionen i atmosfären som sköter det stora uppbromsningsarbetet. Innan fallskärmar utvecklas måste hastigheten ha minskat dramatiskt – vilket sker automatiskt på grund av friktionen i marsatmosfären.

Ett problem vid landningar på Mars är att fallskärmar har svårt att bromsa upp hastigheten till-räckligt vid själva landningen på planetens yta. Hastigheten bör då vara mycket låg, men detta är svårt att klara eftersom atmosfären är så tunn. Lösningen har blivit stora fallskärmar och lätta farkoster. En teknik som har testats av NASA är olika krockkuddar som dämpar själva nedslaget. För lätta farkoster är denna teknik speciellt intressant..

Ny landningsteknik är under utveckling. Detta är absolut nödvändigt speciellt för tyngre land-ningsfarkoster. Många landare har slagits sönder vid landningar på Mars och vi har förlorat all kontakt med dessa farkoster. Många miljoner dollar har gått förlorade på grund av att vi inte har lyckats utveckla en fungerande landningsteknik på Mars – trots att denna planet har en atmosfär som underlättar landningar högst avsevärt!

Venus har en mycket tät atmosfär. Atmosfären på Venus är så tät att den fungerar bra även vid själva landningen på Venus yta. Först bromsas farten genom friktionen mot atmosfären – innan fallskärmar fälls ut. Fallskär-mar bromsar därefter farkostens hastighet ända fram till landningen. Så genomfördes de för-sta lyckade landningarna på Venus, som genomfördes av Sovjetunionen för drygt fyrtio år sedan. För första gången fick vi då se närbilder av den brännheta ytan på Venus.

När en rymdfarkost befinner sig i en bana runt en planet för att släppa ner någon form av landare, är hastigheten mycket hög. Det handlar om många tusen kilometer per timme. Rymd-stationen ISS som färdas runt jorden på låg höjd, har en fart på nära 28 000 km/h. Skulle far-ten minska faller den så småningom ned på jorden. En farkost runt Mars måste ha en fart på c:a 13 000 km/h för att inte dras ned mot Mars yta. Även om månen är liten måste en farkost som cirkulerar runt månen ha en fart på över 6 000 km/h för att inte falla ner och krascha. Rotationshastigheten hos farkoster som cirkulerar i banor runt planeter är svindlande.

Det är denna enorma horisontella hastighet som är huvudproblemet. Landningar på planeter som saknar atmosfär kräver stora mängder energi. Att sänka ner en landare på exempelvis månens yta kräver en hel del bränsle – men det är den horisontella uppbromsningen före själva landningen som kräver huvuddelen av bränslet. Detta väldiga uppbromsningsarbete får vi nästan gratis genom friktionen mot atmosfären vid landningar på planeter med atmosfär. På månen saknas atmosfär. Precis allt bromsarbete måste därför utföras med bromsraketer. Detta är mycket bränslekrävande.

En rymdresa ”tur och retur – månen” kräver oerhört mycket bränsle. Om månlandaren ska återvända från månen måste den dockas med något slags moderskepp före återfärden till jorden. Då krävs minst den dubbla mängden bränsle jämfört med om landaren bara ska landa på månens yta. Om vi ska återvända till jorden måste vi först klara uppstigningen från månens yta och därefter måste det finnas bränsle kvar för att nå samma hastighet som moderskeppet före dockningen. Denna enorma fartökning kräver den största mängden bränsle. Därför blir en fulltankad månlandare med nödvändighet tung.

Landning med enbart bromsraketer är extremt komplicerat. Den enda säkra teknik för landning av farkoster som enbart använder raketkraft, förutsätter raketmotorer som kan slås på och av mycket snabbt. Då kan vi genom att variera gaspulser-nas längd eller frekvens reglera bromskraften mjukt. Tekniken förutsätter en oerhört snabb elektronisk reglering.

Tack vare den snabba tekniska utvecklingen närmar vi oss nu en fungerande landningsteknik även på himlakroppar som saknar atmosfär. Ett internationellt rymdsamarbete med målet att utveckla en månlandare som klarar av att landa och återvända från månens yta vore oerhört spännande. (Självklart kan vi inte skicka iväg människor innan tekniken fungerar väl).

”Månpresidenten” NIXON. På kvällen 20:e juli 1969 skrev Nixon i sin dagbok Presidenten höll en interplanetär kon-versation med Apollo 11 astronauterna Neil Armstrong and Edwin “Buzz” Aldrin på månen.

Tidigare under dagen hade han ringt upp astronauterna och hållit sitt berömda tal – som sändes ut i nästan hela världen. Tack vare vad ni uträttat har himlarna kommit att bli en del av människans värld. Och när ni talar till oss från Stillhetens hav inspireras vi att fördubbla våra ansträngningar att bringa fred och lugn till jorden.
Den 24 juli fanns Nixon ombord på hangarfartyget Hornet för att hälsa astronauterna välkomna tillbaka till jorden. När presidenten såg dem utbrast han entusiastiskt: Detta är den största veckan i världens historia sedan Skapelsen. Vem var han – Nixon? 1934 började Nixon läsa juridik vid Duke University. Där organiserade Nixon sitt första kän-da inbrott. Han lurade en studiekamrat att bryta sig in i rektorns rum för att kolla sina betyg. Detta avslöjades offentligt flera år efter inbrottet.

Efter examen sökte Nixon jobb på kända advokatbyråer i New York. Han lyckades inte få något jobb. Vid förhör som genomfördes i samband med Watergateskandalen framkom det att Nixon hade uppfattats som ”för lömsk” för advokatyrket. Nixon valde den politiska banan – men denna karriär avslutades genom att han tvingades avgå i förtid som president efter Water-gatehistorien. I september 1974 beviljade den nya presidenten Gerald Ford honom amnesti. Denna amnesti satte stopp för alla möjligheter att inför domstol förhöra Nixon. Fords beslut motiverade han med att en rättegångsprocess riskerade att splittra hela nationen och att beslu-tet var för landets bästa. Ford var tvungen att lägga locket på för att undvika politiskt kaos.

Hela Nixons politiska bana kan beskrivas som en hel serie paranoida lögner och komplotter. Han var den fulländade superskurken. I början av Nixons politiska karriär försökte president Eisenhower få honom avsatt sedan det avslöjats att han stulit pengar ur statliga fonder, men Nixon lyckades trots detta hålla sig kvar vid makten. Nixon erkände aldrig att han gjort något fel. ”Möjligen har jag inte brukat mitt omdöme tillräckligt väl” medgav han.

Den historiska bakgrunden.
I februari 1968 inleddes den så kallade Têt-offensiven. För första gången under Vietnamkriget lyckades Vietnams befrielsefront tränga ända in på amerikanska ambassaden i Saigon. Denna offensiv skakade den amerikanska stridsledningen. De amerikanska förlusterna hade stigit till över 40 000 man och miljoner människor i hela världen protesterade mot USA-s krig.

Opinionen mot kriget hade blivit mycket omfattande även i USA. Lyndon Johnson som blev president sedan Kennedy mördats, kunde inte längre visa sig offentligt utan att mötas av jät-telika demonstrationer. ”How many kids did you kill today” – (”hur många barn dödade du idag”) ropades i demonstrationer över hela USA. Allt fler soldater deserterade från de ameri-kanska förbanden i Vietnam och på hemmaplan brände tiotusentals personer upp sina inkallelseorder. En militär förlust i Vietnam ryckte allt närmare. Att en militär supermakt riskerade att besegras av folket i ett fattigt uland var ett mardrömsscenario för den amerikanska militära ledningen.

Militären måste till varje pris vända den allt starkare världsopinionen mot USAs krig. Någon-ting dramatiskt måste inträffa som höjer USA-s anseende i hela världen. I all hemlighet utar-betades en plan som skulle vända världsopinionen till USA-s fördel. Nu fick Nixon sin chans. Han var precis rätt man. Under sin valrörelse spred Nixon budskapet att han utarbetat ”en hemlig plan” – en hemlig mirakelmedicin för USA.

Nixons ”hemliga plan” – månlandningarna! Nixon lyckades med sin dröm – att bli USA-s nästa president. Nixons presidentperiod varade mellan den 20 jan 1969 fram till 9 aug 1974 då han avsattes i förtid och gjordes oåtkomlig för alla lagar genom Fords amnesti.
20:e juli på dagen ett halvt år efter Nixons installation som president, landade den första bemannade månlandaren. Totalt genomfördes sex bemannade landningar under drygt tre år. En skytteltrafik tur och retur mellan jorden och månen kom plötsligt igång. I december 1972 avslutades det helt sanslösa månäventyret. Nixon har beskrivit denna tid som den lyckligaste perioden i hans liv. Han stortrivdes i rollen som månpresident.

Nästan alla trodde på de välgjorda Science Fiction-filmerna som visade astronauter som hop-par omkring i dammet runt månlandaren. USA vann en stor prestige i världen men trots detta fortsatte opinionen mot USAs krig i Vietnam att växa. Inte ens sex bemannade månfärder på raken kunde vända världsopinionen. Måntrafiken skapade inte den typ av ” fred …till jorden” som Nixon hoppats på – en amerikansk militär seger. Den ”hemliga planen” fungerade inte.

Lika plötsligt upphörde skytteltrafiken till månen och ännu efter 40 år har ingen bemannad rymdfärd till någon annan himlakropp ägt rum. Vi kämpar vidare med att utveckla tekniken för att kunna landa säkert på Mars. Naturligtvis fortsätter vi med obemannade landare innan det kan bli fråga om någon bemannad rymdfärd. Trots att vi bara försöker landa farkoster på Mars och trots att atmosfären underlättar landningarna avsevärt, har vi ännu inte utvecklat en säker landningsteknik. Avancerad bromsraketteknik är ett viktigt forskningsområde om vi ska kunna förverkliga drömmen om att landsätta människor på Mars (eller månen).

Den primitiva arten Homo Sapiens fortsätter att kriga på vår planet jorden. En vacker dag eller en mörk natt – kanske vi trots allt måste behärska tekniken att landa på en annan himla-kropp med människor. Då är det Mars som gäller. Månen är ingen lämplig miljö att leva i om vi till slut tvingas överge vårt enda hem i universum – Terra Matre – moder jord.Gubben på månen väntar fortfarande på besök.

· Under senare delen av sextiotalet fanns knappast datorer. Vi satt med räknesnurror vid universiteten. I det svenska flygvapnet fanns fortfarande ”flygande tunnan” (Saab 29) kvar. Veteranbilarna saknade nästan all elektronisk utrustning. Vi befann oss på elektronikens tidiga stenålder.
· Att halvmanuellt styra en bromsraket som sitter under månlandaren och att under sex månfärder på raken (!) lyckas landa sammanlagt tolv astronauter på månen, det klarar endast Nixon av i sin fantasi. Månlandningarna var och är en gigantisk bluff.
· Astronauterna hade ”soppatorsk” på månen. Endast en kort blick på månlandaren ”Eagle” räcker till för att inse detta. Månlandaren som släpptes från moderfarkosten (som cirkulerade runt månen med en fart på cirka 6 000 km/h) måste bromsas till nästan stillastående över månens yta innan den sänks ner och landar. När landaren sedan ska återvända till jorden måste den göra samma färd baklänges. Det fanns helt enkelt inte bränsle på månlandaren för att klara av detta.
· Månlandaren vägde cirka 12 gånger mindre än ett Boeingplan modell 747 (tomvikt). Men vid farten 6 000 km/h har landaren ungefär tre gånger mera rörelseenergi än ett Boeingplan som färdas med hastigheten 1 000 km/h! Rörelseenergin beror av hastig-heten i kvadrat (6 000 i kvadrat är 36 gånger mera än 1 000 i kvadrat). Rörelseener-gin som först ska ”bromsas bort” före landningen och sedan tillföras när månlan-daren ska dockas med moderskeppet är sex gånger större än rörelseenergin hos ett Boeingplan i full fart. Tro mig, astronauterna hade ”soppatorsk” på månen – aj, aj, aj!
· Månen är pudrad med ett lager damm som bildats vid meteoritnedslag under miljarder år. Kratrar, i hela skalan från pyttesmå till jättelika, finns över hela månens yta. De äldsta är fyllda med måndamm och de yngsta kratrarna har bara ett tunt lager damm. Hela planeten är full med stenar i alla storlekar – från småsten till stora klippblock. Hur kan någon enda person tro på att vi törs landa med bemannade farkoster i en sådan miljö – utan att först ha testat tekniken med obemannade landare?
· Den superhemliga grupp, som skötte informationen om månlandningarna till massmedia i världen, befann sig på minst ett ljusårs avstånd från närmaste fysiker. I sista stund styrdes månlandaren Eagle litet längre bort vid landningen. Den tilltänkta landnings-platsen visade sig vara en kraterkant. Oj, oj, oj – vilken rysare. Det fanns inte bränsle kvar till landningen mer än några få sekunder när Eagle hade landat i Stillhetens hav. Denna historiebeskrivning låter spännande – men den är obegripligt naiv.
· Att sänka ner en månlandare på 14,5 ton i perfekt upprätt ställning på månen med en
bromsraket – för över 40 år sedan – var en oerhörd teknisk utmaning. Men att dessu-tom i sista stund kunna förflytta månlandaren i sidled för att undvika att landa vid en farlig kraterkant – var helt omöjligt. Att klara av att landa sex gånger i sträck utan pro-blem och till råga på allt även lyckas återvända till jorden alla sex gånger utan inciden-ter – den tekniken ligger ännu idag flera årtionden framför oss.
· Nog måste det ha varit roligt att spela golf på månen och köra omkring i månbilar och skutta omkring i måndammet och samla grus i säckar. Astronauterna måste ha haft många glada stunder. Jag vill inte såra någon människa men sanningen är att dessa shower inte filmades på månen. Månlandningarna är bara månskenshistorier!
· Landar man med hjälp av bromsraketer på månen skapas ett dammoln som ingen kan föreställa sig. En yta lika stor som en hel fotbollsplan kommer att blåsas ren. Foton av djupa skoavtryck i måndammet nära landaren är naturligtvis tagna i en studio.
· Det är en tragedi för alla inblandade att tvingas leva med månlögnerna. När vi är unga kan vi luras in i vad som helst, men när vi åldras blir vi visare. Låt alla inblandade och deras närmaste anhöriga slippa ifrån galenskaperna.
· Armstrongs aska spreds nyss från ett hangarfartyg i havet. Varför stod inte hela USA stilla och firade sin hjälte? Om månlandningarna verkligen var sanna så var detta den största framgången i USA-s tekniska historia – en triumf för hela mänskligheten. Det börjar bli pinsamt – det är för många som känner till sanningen. Det är orsaken till varför inte hela USA iakttog en tyst minut för att hedra sin rymdhjälte.
· Situationen har blivit absurd. Den falska informationen om månlandningarna har nått skollitteraturen. Vi måste lära ut sanning och inte lögn i våra skolor. Nu måste folk som känner till sanningen reagera. Den enda förklaringen till att så få träder fram är naturligtvis rädsla. Lögner frodas i en rädd värld. Våra barn måste få andas sanning.

Solen är snäll på jorden men den är brutal på månen.
Solen skickar ut elektromagnetisk strålning i alla våglängder från extremt kortvågigt till extremt långvågigt ljus. Där finns gammastålning, röntgenstrålning, ultraviolett ljus, synligt ljus, infrarött ljus och så vidare. Den kastar även ut skurar av laddade partiklar i rymden. Tack vare jordens magnetfält och jordens atmosfär är vår planet beboelig. I magnetfältet runt jorden fångas huvuddelen av de laddade partiklarna upp och i atmosfären filtreras alla farliga våglängder bort från solljuset – innan snällt och vänligt ljus når ner till markytan där vi lever.

. Att låta astronauter promenera omkring i rymddräkter på månen (som både saknar magnetiskt fält och atmosfär) är att leka med döden. Rymdstationer som är specialkonstruerade för att klara bombardemanget av laddade partiklar och som filtrerar bort all livsfarlig strålning från solen är absolut nödvändiga för att kunna vistas någon längre tid på månen. Det finns många riskfaktorer. Ibland skickas intensiv gammastrålning ut från solen och den kommer utan för-varning. Den kommer med ljusets hastighet. Rymddräkter ger inget skydd. Gammastrålningen steker astronauterna invändigt. De drabbas oundvikligen av cancer – förr eller senare. Ur säkerhetssynpunkt bör ”utomhusvistelse” på månen bara ske i nödfall.

Att skicka ut astronauter som promenerar omkring i måndammet och samlar ihop en massa mångrus – i flera timmar – är att utsätta astronauterna för livsfara. Men detta har naturligtvis inte inträffat. Skytteltrafiken till månen under Nixons presidentperiod är en bluff. Den stora frågan är – hur är det möjligt att tron på månlandningarna fortfarande lever kvar?

Vart tog den lilla månstenen vägen – ingen som vet – ingen som vet. Tidskriften New Scientist listar nio oerhört värdefulla ”skatter” med mycket stort värde för mänskligheten som har gått förlorade genom århundradena. Som nummer tre på listan åter-finns president Nixons månstenar. Över 500 månstenar har ”gått upp i rök”.
Stenar från månen, som för första gången i hela vår historia har förts till jorden av människor, är naturligtvis helt ovärderliga. Personer som vill placera sina förmögenheter på ett säkert sätt betalar astronomiska belopp för sådana ting. Att få äkta månstenar som present kan få vem som helst att känna sig djupt omskakad och oändligt tacksam. Man behöver inte ens vara släkt med någon psykolog för att inse detta.

Aldrig i vår historia har en så exklusiv presentutdelning inträffat. Så snart som astronauterna levererat ”mångruset” till jorden skickade Nixon ut de ovärderliga stenarna till noga utvalda personer och institutioner i hela världen. Inflytelserika politiker och andra viktiga nyckelpersoner i över 130 länder överöstes på kort tid av de extremt värdefulla presenterna. Astronauter åkte världen runt på välgörenhetsturneer och andra viktiga tillställ-ningar för att sprida de otroliga gåvorna. Den grupp på NASA som höll i trådarna för mån-projektet visade en så storslagen vänlighet att världen häpnade. En så exklusiv presentutdelning har aldrig tidigare ägt rum i hela vår historia. Nixon var storbelåten. Han var säker på att hans välgörenhetskampanj skulle försvaga världsopinionen mot USA-s krig i Vietnam. Detta var en viktig del av den ”hemliga planen” – den plan som utarbetades av den amerikanska militära ledningen i samarbete med Nixon. Men snart skulle det dyka upp problem.
”Den falska månstenen” Historien om den falska månstenen härrör från nationalmuseet Rijksmuseum i Amsterdam. Museet fick ärva en månsten från premiärminister William Drees dödsbo. Drees hade fått månstenen i gåva av den amerikanska ambassadören William Middendorf, som i sin tur hade fått stenen från USA-s utrikesdepartement. Detta var en gåva på absolut högsta nivå.
Månstenen på Hollands nationalmuseum hade plockats av amerikanska astronauter under den första månfärden 1969. Tre astronauter från denna rymdresa Neil Armstrong, Michael Collins och Edwin ”Buzz” Aldrin, besökte Holland under välgörenhetsturnén ”Giant Leap” bara några månader efter deras fantastiska rymdfärd. Vid detta tillfälle överlämnades den otroliga gåvan. En exklusiv plakett med astronauternas namnteckningar medföljde.
Efter tips från en rymdexpert såddes misstankar om att stenen inte var äkta. Forskare vid ett universitet i Amsterdam kunde på en halvtimme konstatera att stenen under inga omständlig-heter kunde komma från månen. Det sjuka i historien var att ”stenen” inte ens var en sten utan en förstenad träbit. Träd växer inte på månen. Att det inte uttryckligen stod på astronauternas signerade plakett att stenen kom från månen – dög inte som bortförklaring. Det blev skandal.

Den stora uppstädningen. Vem som helst som får ett föremål som är hundra gånger mera värt än guld är naturligtvis rädd om det. Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att förstå att det är något skumt om massor av sådana oerhört exklusiva presenter bara försvinner i tomma intet.

2002 avslöjades personer som var anställda vid Nasa (!) när de försökte stjäla månstenar. En stensamlare hade fattat misstankar mot dessa personer och larmade polisen. Den pinsamma historien kom ut till pressen. Enligt amerikanska FBI försökte dessa personer sälja månstenar via en sajt för stensamlare i belgiska Antwerpen. Så galna ”tjuvar” som öppet annonserar i en sajt att de säljer månstenar har aldrig fötts på vår planet. De anställda på NASA var nog inga vanliga tjuvar. Åker man fast när man försöker städa bort falska månstenar från marknaden, måste man spela tjuv om man blir tagen på bar gärning. Så går det till.

Massor av falska månstenar har alldeles uppenbart städats bort. Det finns absolut inga andra förklaringar till varför så oerhört många ”månstenar” har försvunnit från jordens yta. Vi har under årens lopp funnit många meteorer som med stor sannolikhet kommer från månen. Hela månens yta är pepprad av meteoritnedslag och då och då har sten från månen slungats ut i rymden. Flera sådana äkta månstenar har slagit ner på vår jord. Mig veterligen har inte en enda riktig meteor från månen försvunnit.

Stenar från månen är mycket gamla. Vår egen måne bildades efter en våldsam kollision mellan vår tidiga jord och en annan liten planet som vi gett namnet Theia. Theias massa var troligen bara en tiondel av jordens massa men kollisionen var förödande. Det har länge diskuterats om hur stor det av månens massa som kommer från vår tidiga jord och hur stor del som kommer från Theia. Undersökningar av meteorer som kommer från månen, visar en slående likhet mellan stenmaterial från månen och stenmaterial från jorden. Det tyder på att jordens mantel utgör huvuddelen av det material som så småningom bildade månen.

Mycket gamla bergarter på jorden är slående likt stenmaterial från månen. Studier av vissa grundämnen som syre och titan hos meteorer från månen visar nästan identiska egenskaper med jordiska bergarter. Att skilja äkta månstenar från jordstenar är därför inte enkelt. William Hartmann, som är en av upphovsmännen till teorin om månens bildande – kollisionsteorin – skriver ”the isotope ratios of chemicals in earth and moon seem to be virtually the same …”. På enkel svenska betyder det att månsten och jordsten är nästan samma sak. Men hittar vi minsta spår av organiskt material i stenen kommer den garanterat inte från månen. Dyrgripen på nationalmuseet i Amsterdam var förstenat organiskt material – trä.
Egentligen är det en enda sak som vi borde bekymra oss för. Hur kan det komma sig att en så heltokig historia som månlandningarna har blivit allmännt accepterad i hela västvärlden? Varför väljer tusentals forskare som vet – tystnad? Varför skriver bara några få vetenskapsmän att månlandningarna var det kalla krigets äventyr?

Varför talar de inte i klartext?
Det är den förbannade rädslan som förklarar vårt fega beteende. Diktatur och lögn frodas i en rädd värld. Om vi vill leva i ett andligt fängelse ska vi vara tysta – men vill vi det? Det är oer-hört viktigt att så många som möjligt rätar upp sig moraliskt och står upp för sanningen. Ju snabbare vi får städa bort lögnen – desto bättre mår vi alla.

Precis allt har grävts fram om president Nixon. Han var en fulländad notorisk lögnare. Men hans största lögn – månlandningarna – återstår att avslöja. Jag hoppas att jag hjälpt sanningen en bit på vägen. Månlandningarna var ett desperat försök av den amerikanska krigsmakten att vända den växande världsopinionen mot USA-s krig i Vietnam – det är sanningen – ”the truth and nothing but the truth”. The man on the moon has always been alone!

Några korta frågor och svar.
1: Vi har gjort många rymdpromenader utanför rymdstationen ISS. Är det verkligen så farligt att vistas på månens yta i rymddräkt?

SVAR: För att slippa onödiga rymdpromenader har ISS utrustats med flera robotarmar. Man vill undvika att exponera astronauterna för den farliga strålningen från solen. ISS färdas runt jorden på låg höjd och skyddas därför effektivt av jordens magnetfält. Nästan hela paketet av laddade partiklar från solen fångas in av jordens magnetfält. Det är mycket större strålnings-risker på månen än vid ISS eftersom månen saknar magnetfält. Solens intensitet varierar cyk-liskt i 12-åriga ”solfläckscykler”. Alla påstådda landningar på månen 1969 – 1972 ägde rum under ett solmaximum. Då är solen extra farlig. Tack och lov att månbesöken bara var fejk.

2: Har inte ryssarna också landat på månen?

SVAR: Ingen människa – varken amerikan eller ryss – har varit på månen. Det första mänsk-liga besöket på månen äger gissningsvis rum 2035 – 2045. Detta historiska besök organiseras sannolikt av Kina och Ryssland gemensamt. Ingen vet säkert.

3: Ändras maktbalansen även i rymden?

SVAR: Människans rymdäventyr kostar stora pengar. USA-s ekonomi är på väg mot en avgrund. Handelsbalansunderskottet har bitit sig fast på en astronomisk nivå. Den nationella skulden skenar. Pensionsåtagandena är groteska. Den sista militära supermakten USA är på väg mot ekonomisk ruin. Rymdstationen ISS framtida öde är ovisst. Omkring år 2020 går ISS i pension. Det är mycket som talar för att Kina och Ryssland kommer att inleda ett rymdsam-arbete. Historien har bäddat för denna utveckling. Nästa rymdstation – efter ISS – kommer sannolikt att bli kinesisk eller rysk-kinesisk. Makten i rymden förskjuts mot öster.

4: Har ingen människa färdats långt ut i rymden?

SVAR: Jordens magnetfält fångar in flödet av laddade partiklar från solen. I ett inre och ett yttre bälte runt jorden koncentreras dessa partiklar. De infångade partiklarna snurrar runt i banor och studsar mot de magnetiska polerna på jorden. Detta skapar norrsken. Ingen män-niska har färdats genom dessa farliga strålningsbälten. Att utveckla säkra rymdfarkoster som kan transportera människor långt ut i rymden – genom dessa strålningsbälten – är nödvändigt om vi ska kunna skicka bemannade farkoster till Mars eller månen.

5: Är alla månstenspresenter falska?

SVAR: Det är fullt möjligt att någon äkta meteor från månen har krossats och att små bitar har blivit till presenter. Det finns massor av runda genomskinliga plastbollar med ett litet gruskorn i mitten, som gavs bort under Nixon-perioden. Dessa ”månstenar” vägde som regel mindre än ett gram. Det var många som skulle få de ovärderliga månpresenterna i gåva och då kunde man inte ge bort för stora stenar. Hela kampanjen med månpresenterna var en gigantisk politisk mutskandal vars syfte var att dämpa världsopinionenen mot USA-s krig i Vietnam.

6: Om månlandningarna verkligen var en bluff – hur länge dröjer det innan detta avslöjas?

SVAR: Jag personligen kan inte förstå hur man tänker, om man tror att lögnen ska hålla i längden. Varför inte öppet erkänna att det var ett resultat av det kalla kriget – en psykologisk krigföring? Det är många personer som kommer att känna sig avklädda när den falska histo-rien avslöjas. Sanningen är på väg. Ingenting kan hindra detta. Vanliga människor har ingen-ting att skämmas för. Utan nödvändiga fysikaliska kunskaper är det svårt att förstå. Men det är många forskare som kände till sanningen – men som valde tystnad. Detta är mycket sorgligt. För alla som medvetet ljög – och det är många – är sanningen ett stort hot.

7: Varför har ingen avslöjat bluffen tidigare?

SVAR: Det pågår ett rent informationskrig på nätet. Massor av experter av alla slag har för-sökt berätta sanningen, men informationen drunknar i falsk information. Tusentals forskare i världen VET att vi ännu inte behärskar tekniken att landsätta människor på någon an-nan himlakropp i vårt solsystem och vi blir snabbt fler och fler. Våra barnbarn kommer att tro att vi var ”bakom flötet” när vi lät oss luras så grundligt av dessa fejkade månlandningar.

DET ÄR MYCKET HISTORIA SOM MÅSTE SKRIVAS OM

De två imperiebyggande supermakterna som har dominerat efter andra världskriget – USA och Sovjetunionen – delade på Tysklands bästa rakettekniker och den tyska krigsindustrins bästa ingenjörer. Bägge eftersträvade världsdominans. Helt olika historieskrivningar växte fram, men båda var fjärran från sanningen. Bägge supermakternas brottsregister är digert.

Att testa kärnvapen över riktiga städer ansågs av den amerikanska krigsmakten som nöd-vändigt. Albert Einstein vädjade till den amerikanska presidenten att inte göra detta fatala misstag, men sorgligt nog bestämde militären. Det räckte inte med en enda stad. Man måste vara absolut säker på hur det nya massförstörelsevapnet fungerade. Därför testades vapnet både i Hiroshima och Nagasaki. Städerna var fulla av barn, kvinnor och åldringar. De saknade helt militär betydelse. I Sovjetunionen testades vapnet senare direkt på hemmaplan i glesbe-byggda områden. Under stalinperioden var detta vansinne möjligt.

Nu har (före detta) Sovjetunionens historia börjat skrivas om. Många ohyggliga sanningar har grävts fram om det vanvett som präglade stalinperioden. Alla stater som var med i unionen har genomgått liknande processer. Historieböckernas lögner i öst har börjat suddas ut.

Sanningens reningsprocess är på väg även i västvärlden. Den sista militära supermakten USA sjunger nu sin svanesång. Hela västvärldens illusion om att USA var det goda och Sovjetunionen det onda var genomfalsk. Ingen av supermakterna var god, eftersom deras mål var dominans i världen. Frihet och demokrati har härskarna alltid sagt sig kriga för, men sanningen är att alla imperier eftersträvat både ekonomiskt, politiskt och militärt världsherravälde.

Sanningen tränger sig nu på från alla håll och kanter. Mängder av historieförfalskningar kom-mer snart att genomskådas. Extremt smärtsamma sanningar kommer att skaka om oss rejält.
* Flera hundra tusen vietnameser skadades eller dog av biologiska och kemiska vapen som USA använde under Vietnamkriget. Detta är helt ofattbart men det är sant! Endast en proteströst hördes från västvärldens ledande politiker – ”satans mördare” – det var Olof Palmes ord.

* I vissa städer i Irak föds över hälften av barnen med genetiska defekter. USA har återigen använt kemiska vapen. Västvärldens ledare är denna gång kompakt tysta – inte en kritisk röst!
* En annan extremt obehaglig sanning är att det var västvärlden som försåg Saddam Husseins regim med gasstridsmedel. Kemikalierna som användes för tillverkningen av stridsgaserna var levererade från länder i Västeuropa – så barbariskt sjukt. Fredspristagaren Desmund Toto vill att Tony Blair och George Bush ska ställas inför internationella brottmålsdomstolen i Haag. Bägge ljög hela världen rakt i ögonen. De enda massförstörelsevapen som påträffades i Irak var levererade av väst – det är den otroliga sanningen.
* Vi slår av alla mentala kontakter inför det mest skrämmande av alla skeenden. De fossila bränslena är på väg att överhetta hela vår boplanet. Kina och USA släpper tillsammans ut hälften av den koldioxid som nu hotar hela jordens klimat. Militär och ekonomisk makt vilar på fossila bränslen. Mänskligheten sitter fast i en krigarkultur som förstör hela vår värld.
* Till och med vår rymdhistoria måste skrivas om. Vårt jordiska ljugande har spritt sig till månen. Alla vill leva i en värld av sanning. Det är dags att vakna ur vår mentala djupsömn.

EN RYMDFÄRD
I mitt förra liv reste jag ofta i Vintergatan för att studera hur liv hade utvecklats på olika planeter. Höjdpunkterna var alltid de gånger vi upptäckte någon form av intelligent varelse, som lärt sig förstå vetenskap och utveckla teknik. Detta hände sällan.

Vi hade alltid med oss noggrann dokumentation från tidigare expeditioner, vart vi än reste.
En plats i vintergatan som vi en gång skulle besöka, hade våra förfäder besökt en miljon år tidigare. På planeten Tellus, fanns gott om vatten och rikligt med syre i atmosfären. Vid det förra besöket vandrade ryggradsdjur på land och haven var fulla med liv. Men vi var mest intresserade av några apor som klättrade i träd – apor vars hjärna efter födseln kunde bli större än hjärnan var vid födseln.

En fantastisk händelse.
När vi närmade oss planeten satte vi på rymdskeppets skanner, som letade igenom alla tänk-bara elektromagnetiska våglängder. Till vår ofattbara lycka pågick kommunikation inom ett flertal våglängdsområden, vilken enastående lyckträff. Någon eller några av djurarterna hade gjort ett tekniskt genombrott. Vår rymdstation kontrollerade om månen runt Tellus var orörd. Primitivt rymdskrot från den planet vi just skulle undersöka fanns redan på månens yta men inga spår efter några varelser syntes till. Vi beslöt oss för att landa.

Dags för analys av kommunikationen på planeten.
· Kärnvapen finns utplacerade runt hela planeten.
· Krig om oljetillgångar i mellanöstern skapar massdöd och fördrivning av folk.
· Etniska och religiösa konflikter är spridda över hela planeten.
· Planetens atmosfär förändras så att många olika livsformer är på väg att utrotas.

Informationen kom som en chock för rymdbesättningen. Vart är den varelse som gett sig namnet Homo Sapiens på väg? Rymdskeppets trendanalysator kopplades in. Kanske kon-flikterna trots allt är på väg att minska? Svaret var om möjligt ännu mera skrämmande.
· Rasmotsättningar och religiösa konflikter ökar snabbt.
· Narkotikamissbruk, kriminalitet och terror ökar snabbt.
· Föroreningar av land, vatten och atmosfär ökar snabbt.

Analysatorn sammanfattade: Farlig nivå, åtgärder måste vidtas. Homo Sapiens hotar hela planetens organiska liv. Rymdskeppets huvuddator kopplades in och innehållet i samtliga databaser på planeten Tellus matades in för åtgärdsanalys. Vi höll andan. Datorns svar blev en glad överraskning: Inga åtgärder behöver vidtas. Det är alltid sorgligt att tvingas likvidera vissa djurarter, som hotar att förstöra en livsmiljö. Datorns besked gladde oss därför mycket.

Kvinnan har en historisk mission.
De trädklättrande aporna hade utvecklat en mycket stark revirinstinkt. Denna instinkt har under många miljoner år varit avgörande för flockens överlevnad. Evolutionen har premierat
ett mycket starkt revirhävdande manligt könshormon. Homo Sapiens testosteron är inte opti-merat för fredlig konfliktlösning. De historiska bevisen var överväldigande.

Genom det naturliga urvalet har kvinnan fått just de egenskaper som är avgörande för artens överlevnad. Kvinnan är rädd om livet och rädd om naturen som ger familjen mat. Det kvinn-liga könshormonet östrogen är räddningen för livet på Tellus och för Homo Sapiens framtid.

Så var denna feministiska rymdsaga slut. (OBS: Sagan är Science Fiction – inte verklighet !)

Måne och katt större

Brage Norin
Källa: http://parnassen.wordpress.com/2013/01/09/100-tals-astrofysiker-vet-att-vi-inte-kan-aka-till-manen-brage-norin-berattar-om-jordens-bluff/